Helgprojekt 2

30 januari 2011

Jag har länge varit tveksamt inställd till LCHF (och alla andra enkla lösningar som med religiös fundamentalism försvaras på olika nätforum). Nu har jag ändå trotsat min tvekan och testat LCHF-käk i tre veckor.

Några kilon har jag blivit av med, men det är många kvar som ska bort inför vårens cykelresor. Bäst vore förstås att äta som vanligt och cykla lika mycket som på sommaren, men jag är helt enkelt för mesig* för distanspass i tio minus på vägar av isflak.

Såhär såg det ut i köket för en månad sen - den som ändå...


Det är svårt att följa en kolhydratsnål diet när man står över kött och fågel och dessutom försöker både handla och äta smart på alla tänkbara sätt: miljö-, rättvise-, energi-, klimatmässigt och allt vad det nu är man ska tänka på.

Stekta grönsaker och räkor, yoghurt, cambozola


När de enda helt godkända råvarorna är bark och gamla tidningar måste man ha lite fantasi i köket, och min har tagit slut. Vad finns det för lunchrätter som fyller mina motsägelsefulla kriterier?

Lunchlåda: Halloumi, färsk spenat, lax, sallad och cashew


*) När jag blir stor ska jag lära mig att följa reglerna 5 och 9, jag lovar.


15 grader och regn = hemma

25 augusti 2010

Ryanair fick förtroendet att bära hem mig. Det gick ju fint till slut, efter ett par timmars försening, oannonserat gatebyte och ett misslyckat landningsförsök.


Palma and beyond

22 augusti 2010

Cykeln skäms över sin väska

Idag var en riktigt bra dag på cykeln. Drog som vanligt iväg för sent för att dra nytta av någon slags morgonsvalka, men det fläktade från havet och jag fick i mig några sköna mil och ur mig min sista överskottsenergi.

Inte beboeligt, men snyggt

Började med ytterligare en omgång sightseeingsnurrande i Palma. Söndag och siestatid gjorde att stan var tom, tyst och trafikmässigt trivsam.

Stortorget

_

Nej, ingen behållare för tjurkött

Sen hade jag siktet inställt på den läskiga Calvia-stigningen men lyckades köra fel väg hela tiden och tvingades efter lite berg- och dalbanecykling vända helt om två gånger i ett par olika gated communities för tyska golfpensionärer. Jag bestämde mig då för att slöglida längs kusten och ta calviavägen söderifrån istället.

Fredsduva ger sig av...

_

... när knugen kommer

Men nånstans gick den planen också fel – eller rättare sagt fick jag något roligare att göra. Jag kom ikapp en solokörande kille i klubbkläder. Han sneglade bakåt, såg ett svettofetto med styrväska och sprätte iväg. En sån utmaning har jag längtat efter! Det var bara att skippa dagens färdplan och hänga med i det spontana streetracet tillbaks längs kusten.

Bankskylt med stil

Benen höll rätt bra skick efter att jag meskört hela veckan så jag klistrade mig vid hans bakhjul och gick om och drog ett par gånger när han verkade tröttna. Vi höll igång den kärvt tysta och inte så lite barnsliga macho-fighten i dryga 40 km/h längs den som tur var lågtrafikerade huvudvägen fram till mitten av Playa de Palma där han överraskade mig genom att köra om en buss på höger sida och försvann. Då först kände jag hur testosteronet sjönk undan och vattenbristen gjorde sig gällande (jag var precis på väg att gå in på en supermercado och fylla mina flaskor när jag stötte på honom) och jag kunde lämna den fyrfiliga vägen, fika vid playan och sen ta världens finaste cykelbana hem.

Balneariofika efter racet

_

Vy mot Palmanova

Jag köpte och drack två liter vatten sittande på strandmuren medan jag knäppte lite fler bilder på Mallorca Surf Action.

Titta vi flyger igen

_

Titta vi flyger ännu högre

_

Bruna ben hos publiken

_

Dags att droppa

_

Surftalyban

Lite fler turistiska bilder från Palma:

Plats för kort

_

Fasad

_

Duva och myspace-klibba

_

Varmt idag också

_

Identitetskris

_

Plaza de Toros

_

Schyssta balkongräcken

_

Ung arkitektur

_

Unga arkitekturintresserade

_

Arkitektoniskt ryschpysch

Och så lite skyltar på svenska:

Söndagssiesta, bara att gå hungrig

_

Gällivare här?

_

Skolkat från pizzeriaskolan?

Och en bonusvideo – genom ett öppet fönster på stora torget hörs någon öva på sitt piano:


Mallorca Surf Action 2010

21 augusti 2010

Jag toppade cyklingen igår med att promenera 1,5 mil efter en rejält sen middag. Kände mig rätt urlakad i morse och hade svårt att jobba ikapp vätskebalansen så jag har tagit en vilodag från cyklingen. Har bara rullat till Palma och tillbaks, badat lite under flygplatsens inflygningsbana och spanat in ett sånt däringa ungdomsjippo som pågår 50 meter från mitt hotell.

Mallorca Surf Action hålls för femte året och blandar öppna tävlingar med proffsuppvisningar. Streetboard-tävlingen var alldeles för långdragen men de inbjudna proffsens uppvisningar var kul att se. Imorgon är det vattensportfokus men då är jag förhoppningsvis upptagen med att kämpa mig upp för Coll de Soller.


Jämn bränna

20 augusti 2010

Vilken tönt jag var när jag tyckte det var varmt att cykla igår! Idag var det varmt på riktigt! Vägarna dallrade ikapp med mina benmuskler. De två små molnen på himlen vägrade konsekvent lägga sig i vägen för solen, och eftersom jag så klart försov mig igen så blev mina timmar på vägarna dagens fyra varmaste. Åtta mil blev det, varav bara några enstaka kilometer var helt njutbara. Bakhjulet funkar fortfarande – ta i trä – men jag orkade å andra sidan inte ta i särskilt hårt idag på grund av värmen.

Någon klättring till Randa blev det inte idag heller. Jag tog på mig pulsklockan idag för att undvika såna oönskade bieffekter av värmen som… eh vahettere… plötslig död. När jag kom till byn där klättringen började tog jag en paus i skuggan, och när jag vilat ett bra tag låg pulsen på 105. Det kändes inte som ett bra tecken så jag höll mig till utförsbackar ett tag istället och tog vägen förbi Cala Pi hem.

Min bocata con calamares och en coca cola super grande på strandcaféet satt fint efteråt. Klockan är nu fem och jag har druckit åtta liter vätska idag idag men kroppen fortsätter skrika efter mer. Resorb är min bästa vän här på ön.

Eftersom jag var för trött när jag packade natten inför resan har jag haft lite begränsad tillgång till litteratur: 1) diverse utskrivna kartor och cykelturtips och 2) övningshäftet till min tyska grammatik. Karta (med gps) har jag i telefonen, vägarna kan jag redan och övningshäftet är mest frustrerande eftersom jag glömde själva grammatikboken. Att köpa något läsbart har därför varit prio, men de få böcker på engelska man hittar här är trista deckare (varav en stor mängd av svenska författare). Idag hittade jag till slut Philip Roths senaste på engelska för 50 cent på krimskrams-marknaden i Llucmajor. Det hade väl varit kul med någon mindre bittergubbig än Roth, men nu har jag åtminstone nåt att bläddra i.

Jag har nu tre cykeldagar kvar på ön, och prognosen lovar samma väder som idag: 30-32 grader och sol. Jag kommer alltså komma hem med en jämn och fin solbränna – här och där…


Playa de la lluvia

19 augusti 2010

Hemkommen till Hotel Dunco del Sunco efter en klibbig men skön tur inåt landet och vägarna kring Llucmajor. Jag fick hoppa över klättringen upp till klostret i Randa, för precis när jag bestämt mig för att ta mig upp dit kom resterna av ovädret från spanska fastlandet invräkande över ön och allt blev svart och blött (det hade dock lugnat ner sig betydligt sen översvämningarna i Valencia och Murcía). Randa-stigningen får jag ta imorgon bitti på väg till Manacor.

Några gånger i timmen ångrar jag att jag inte valde Lofoten för min cykelsemester – 9 grader varmt och friska atlantvindar känns lockande. Men så kommer det en fläktande vind, solen går i moln, backen tar slut och jag ser havet, och så är ön plötsligt ett cykelparadis igen!

Jag kommer dock behöva tvätta eller köpa mer kläder rätt så snart, min dagliga ranson av en uppsättning cykelkläder och en ”civil” räcker inte långt när det är 30 grader och så fuktigt som det varit idag.

Min folkräkning på gatorna längs playan har gett uppseendeväckande resultat. Det är faktiskt fler spanjorer här och turistar än både tyskar och engelsmän – kanske har fastlänningarna flytt regnet och tagit sista minuten till balearerna?

Jag har förresten upptäckt att jag har wifi-täckning på hotellrummet, men tyvärr bara i badrummet… Som tur är har de bästa caféerna fritt internet, så jag slipper blogga på muggen.

Imorgon ska jag öva på sportfotografering nere på stranden. De har just byggt klart ramperna inför skateshowen.


Mallåkra Grand Prix – dag 1-2

18 augusti 2010

Nån borde skriva en avhandling om min hjärnas totala oförmåga att ta in erfarenheter kring att strunta i solskyddsfaktor. Så förbannat komplicerat är det ju inte att räkna ut att man kommer att bränna sig den här gången också eftersom man gjort det alla andra gånger då man tänkt exakt samma tankegång: ”visst, men jag har ju hud som brukar bli brun, och jag kommer ju inte vara i solen så mycket idag, det är ju dessutom disigt så den tar säkert inte så mycket”. Well hursomhelst…

Igår var en typisk komma på plats-dag. Tog buss 21 från flygplatsen till hotellet med min cykelväska. Just det, stoppa pressarna!!! Ryanair har ändrat en avgift till förmån för resenären!!! De har ändrat tillbaks viktgränsen för cykelväskor från 20 kg till 30, så jag packade allt jag hade med mig tillsammans med cykeln. Det var tufft med en väska på 29 kilo i hettan men hellre ett rejält kolli än flera små.

Jag monterade hojen i stekande sol på balkongen och kravlade sen ner till stranden för att ta några svenniga ”åh, medelhavet!”-bilder.

Att äta ensam på restaurang är nåt jag försöker lära mig men hittills har jag svårt att se charmen. Min erfarenhet av att inte äta alls är att det är om möjligt ännu tråkigare, så jag beställde grillad sjötunga och patatas på en restaurang jag till slut lyckades välja (inte för skrikig skylt men ändå såpass stort typsnitt att det går att läsa från gatan – några kriterier måste man ju ha).

När jag lyfte på fiskens förkolnade skinn blev jag Horatio i CSI och trots att det var skelettbitar precis överallt kunde jag till slut hitta tillräckligt med kött för att fastställa dödsorsaken: mordbrand.

Mest spännande under middagen var annars att de tre baltbrudarna som lekte Sex and the City vid bordet bredvid tog en bokstavlig springnota från sina paraplydrinkar. Precis när jag tagit in min andra pilsner satte en amerikänsk kvinna igång och wailade jazz- och soulstandards på full volym på grannbaren. Fan vet vad hon gjorde på en mallissylta, hon sjöng bra nog för åtminstone en medelstor Las Vegas-show eller ett kryssningsfartyg av lyxigare märke. Tyvärr är jag inte målgruppen för Love Boat-crooning så till tonerna av en svulstig version av ”New York, New York” gick jag hem och slaggade.

Idag blev det bara sex mil på vägarna, orkade inte gå upp när klockan ringde. När jag drog iväg längs kusten var det 30 grader och trots att jag tog det lugnt i backarna var det svårt att hålla vätskebalansen i schack.

Tog sikte på öns sydspets men vände vid Cala Pi, rullade sen tillbaks upp till yachthamnen i sydvästra Palma där jag vände igen (när cykelbanan symboliskt nog slutade i en fin rondell) och tog mig hem.

Lite oroväckande är att (varning för cykelnördska utfärdas härmed) returfjädern till frihjulsklackarna verkar ha gått av i mitt Fulcrum 5-bakhjul. Jag märkte i en utförsbacke att det vanligtvis tickande navet nu var knäpptyst även i 65 km/h. Jag svängde förbi en välsorterad cykelbutik i S’Arenal för en diagnos. Mekanikern konstaterade att ”ah, hmm, sí, yes but wheel still works, no?”. Jag hoppas att hjulet håller men imorgon får jag nog hålla mig till mer trafikerade vägar så att jag kan lifta hem om drivningen havererar.

Planen för mañana är samma som misslyckades idag: gå upp före sju, när det fortfarande är 25 grader, snabb carboloadingfrukost och sen distanspass. Efter det lång och skön siesta och framåt eftermiddagen en andra frukost och sen…

Ja, vad hittar man på som blyg cykelsolist i ett turistparadis? Jag är liksom inte konstruerad för att spontansocialisera med okända solbrända svennebananer från halva Europa… Bada ska jag göra förstås, och kolla in Palma stad. Och gå till den ultraengelska puben i kvarteret och kolla Premier League nån kväll. Kanske nåt museum eller två, och bara sitta vid havet och glo. Det blir nog bra så.

Hotellet är förresten ok, men sin tredje stjärna har de nog ritat till själva på den officiella skylten mot gatan. Duschen funkar sådär, låset på rummet kärvar och som förväntat är WiFi-täckningen på rummet obefintlig, så fler dagboksanteckningar kommer när jag orkar sätta mig i foajén nästa gång…


Havsbad i höstblåst

3 augusti 2010

Bodensee

26 maj 2010

Långt från toppformen…

6 mars 2010
Glimt

Förmiddagens enda solglimt

Jag bestämde mig för att göra ett försök med Tramontana-bergen, trots att formen för klättring är långt borta. Bihålorna är inte glada och skallen dunkar om jag rör mig för fort. Jag tänkte ändå att jag skulle vara duktig och hälsomedveten så jag tog pulsklockan. Skulle jag hålla mig under 180 är det väl ingen risk att bli sjukare? Till klostret i Lluc skulle jag väl åtminstone ta mig!

Pollenca

Strax utanför Pollenca, berg åt alla håll

Jag rullade iväg mot Pollenca, tryggt inkilad bakom en liten klunga från Birmingham med dödskallar på sina vindvästar. Tog kustvägen upp där de vände inåt landet och kroppen kändes hyfsat bra trots allt.

Slakmota

Den platta delen av vägen från Pollenca mot Lluc och Soller

Efter ett par mil började det gå lite uppåt – på det där läskiga sättet där vägen ser helt platt ut men hastighetsmätaren vet bättre… Den första rejäla stigningen gick bra. Det gick extremt långsamt men benen orkade även när det blev brant. Snittlutning på 5,5% låter inte mycket men när det går uppåt i 7 km och varierar mellan 2 och 10% får lungorna jobba för att släpa upp ett blobbofetto som mig.

Uppåt

Bakom hörnet - självplågeri

Precis när vägen började bli lite plattare fick jag stanna och prata lite trafikvett med en brun liten get som plötsligt hoppade fram framför mitt framhjul. Kom på att jag ju hade lovat mig själv att hålla koll på pulsen. Den stod på 188, med snitt på 165 och dagsmax på 194. Kanske inte enligt plan?

Trampade vidare lite försiktigt men efter nån kilometer började det regna. Jag tycker det är läskigt att köra utför i vanliga fall, men solo i bergen på regnhala vägar kändes inte ok, så jag bet i det sura äpplet och vände. Trist, särskilt som Lluc var så nära, men bergskedjan står väl kvar till nästa gång jag kommer hit…

Nästan Lluc

Nästan till Lluc och småväg hem

Milen hem i stadigt regn, blåst och 8 plusgrader var inte de skönaste hittills, men ändå – så sjukt mycket bättre än den eviga vintern hemma!

Blöt karta

Kartan blev visst lite fuktig

Nu sitter jag på hotellets poolområde i nästan alla kläder jag hade med mig, trots att solen tittat fram igen. Cykelbutiken bör ha öppnat efter siestan och jag ska lämna tillbaks öket. Varannandagscyklingen har fungerat, förkylningen har åtminstone inte blivit värre, och jag har fått i mig ungefär 30 mil mer än jag hade fått hemma på Grönland. Fint så!

Oanvända

Ensam vid poolen (med fem lager på överkroppen...)

Barns nivå

Här kommunicerar man verkligen på barnens nivå


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 103 other followers