Förmiddagens enda solglimt
Jag bestämde mig för att göra ett försök med Tramontana-bergen, trots att formen för klättring är långt borta. Bihålorna är inte glada och skallen dunkar om jag rör mig för fort. Jag tänkte ändå att jag skulle vara duktig och hälsomedveten så jag tog pulsklockan. Skulle jag hålla mig under 180 är det väl ingen risk att bli sjukare? Till klostret i Lluc skulle jag väl åtminstone ta mig!
Strax utanför Pollenca, berg åt alla håll
Jag rullade iväg mot Pollenca, tryggt inkilad bakom en liten klunga från Birmingham med dödskallar på sina vindvästar. Tog kustvägen upp där de vände inåt landet och kroppen kändes hyfsat bra trots allt.
Den platta delen av vägen från Pollenca mot Lluc och Soller
Efter ett par mil började det gå lite uppåt – på det där läskiga sättet där vägen ser helt platt ut men hastighetsmätaren vet bättre… Den första rejäla stigningen gick bra. Det gick extremt långsamt men benen orkade även när det blev brant. Snittlutning på 5,5% låter inte mycket men när det går uppåt i 7 km och varierar mellan 2 och 10% får lungorna jobba för att släpa upp ett blobbofetto som mig.
Bakom hörnet - självplågeri
Precis när vägen började bli lite plattare fick jag stanna och prata lite trafikvett med en brun liten get som plötsligt hoppade fram framför mitt framhjul. Kom på att jag ju hade lovat mig själv att hålla koll på pulsen. Den stod på 188, med snitt på 165 och dagsmax på 194. Kanske inte enligt plan?
Trampade vidare lite försiktigt men efter nån kilometer började det regna. Jag tycker det är läskigt att köra utför i vanliga fall, men solo i bergen på regnhala vägar kändes inte ok, så jag bet i det sura äpplet och vände. Trist, särskilt som Lluc var så nära, men bergskedjan står väl kvar till nästa gång jag kommer hit…
Nästan till Lluc och småväg hem
Milen hem i stadigt regn, blåst och 8 plusgrader var inte de skönaste hittills, men ändå – så sjukt mycket bättre än den eviga vintern hemma!
Kartan blev visst lite fuktig
Nu sitter jag på hotellets poolområde i nästan alla kläder jag hade med mig, trots att solen tittat fram igen. Cykelbutiken bör ha öppnat efter siestan och jag ska lämna tillbaks öket. Varannandagscyklingen har fungerat, förkylningen har åtminstone inte blivit värre, och jag har fått i mig ungefär 30 mil mer än jag hade fått hemma på Grönland. Fint så!
Ensam vid poolen (med fem lager på överkroppen...)
Här kommunicerar man verkligen på barnens nivå
Publicerat av gullmars 
