Åå! Åå-åå! istället för champagne, alsolsprit!

2 januari 2011

Sen annandag jul är jag invaderad.

Det började som extern otit, alltså hörselgångsinflammation eller ”simmaröra”, och satte sig snabbt på hela ytterörat. Efter ett dygn var halva huvet svullet. Smärtan dunkar till så att jag börjar längta efter den relativa njutningen efter mitt dubbelpipiga benbrott för några år sen. Några timmar senare känner jag mig helt döv men frisk, och börjar fundera på om jag inte skulle cykla några mil på trainern ändå, och pang, så smäller det till igen.

Örondroppar och spritomslag hjälper ingenting, och högdoscocktailen av två olika antibiotika är som att klia bakterierna lite på magen – de blir bara glada av uppmärksamheten och viftar på svansen. Nu väntar jag på odlingssvar från labbet men min osvikliga inre Dr House säger mig att det jag bär på är antingen Pseudomonas aeruginosa – en legendariskt resistent bakterie som gärna borrar sig in i skallbenet:

P. aeruginosa

…eller en ovanlig svamp vid namn Aspergillus flavus, som jublar över den bakteriefria miljö den nu fått att leka i:

A. flavus

Vem kan förresten undvika att bli imponerad över de senaste årens framsteg inom 1) mikroskopisk fotografi och 2) medicinsk information på webben? (De vetenskapliga fotona ovan är hämtade från University of Southern Californias usc.edu/hsc respektive hibigeebies.com, som marknadsför Mölnlyckes antimikroba medel.)

Mitt nyårslöfte för 2011 är att ha en roligare nyårsafton än förra året. Jourvårdcentralen är bra på många sätt, men när det gäller firande av högtider går den inte upp mot en resa till någon sydeuropeisk kulturstad, en fin middag med vänner eller en kartong kinaskott, en flaska T-röd och en skogaholmslimpa under Skansbron.

Min nyårsmiddag


Minns Mark E Smith idag – imorgon kan det vara försent!

5 oktober 2010

Står och tömmer mitt kök som ska rivas och drabbas av en migränliknande klarhet i tanken: Ingen får någonsin glömma The Fall.

Mark E Smith kan leva för evigt – ingen vet – men mer förenligt med de naturlagar som vetenskapen identifierat vore om han kollapsade framåt våren 2011.

Det positiva med det vore att alla fem nobelprisen 2012 då automatiskt skulle gå till M.E.S. (ett s k ”Posthumous Nobel Lifetime Achievement Grand Slam” som det kallas i stadgarna), det negativa att nån annan måste ta över. Vår idoljurystyrda SATS-inspirerade nutid är helt enkelt inte redo att fylla en sån lucka.


The Fall – Bill is Dead (Extricate 1989) – klicka här für alles


Von Sudenfed – Fledermaus Can’t Get It (Tromatic Reflexxions, 2007)


The Fall – New Big Prinz (I Am Kurious Oranj, 1988)


HOW I WROTE THE ELASTIC MAN
I’m eternally grateful
To my past influences
But they will not free me
I am not diseased
All the people ask me
How I wrote ”Elastic Man”

Life should be full of strangeness
Like a rich painting
But it gets worse day by day
I’m a potential DJ
A creeping wreck
A mental wretch
Everybody asks me
How I wrote ”Elastic Man”

His soul hurts though it’s well filled up
The praise received is mentally sent back
Or taken apart
The Observer magazine just about sums him up
E.g. self-satisfied, smug

I’m living a fake
People say, ”You are entitled to and great.”
But I haven’t wrote for 90 days
I’ll get a good deal and I’ll go away
Away from the empty brains that ask
How I wrote ”Elastic Man”

His last work was ”Space Mystery” in the Daily Mail,
An article in Leather Thighs
The only thing real is waking and rubbing your eyes
So I’m resigned to bed
I keep bottles and comics stuffed by its head
Fuck it, let the beard grow
I’m too tired,
I’ll do it tomorrow
The fridge is sparse
But in the town
They’ll stop me in the shoppes
Verily they’ll track me down
Touch my shoulder and ignore my dumb mission
And sick red faced smile
And they will ask me
And they will ask me
How I wrote ”Elastic Man”


Arbete och fritid

2 oktober 2010

När man går ut på jobbets balkong för en stående macklunch vid åttablecket på kvällen och inser att solnedgången över de andra tomma kontoren är veckans första och enda natur- eller skönhetsupplevelse så är det kanske dags för en ledig dag eller två? Kanske rentav lyxa till det med en cykeltur i dagsljus? Nästa helg får det bli.

Work work.

The Godfathers – Birth School Work Death


Förort, valdag, svält

20 september 2010

På väg från min vallokal till valvakan med familjen cyklade jag förbi den för bara några år sedan blomstrande förorten Aspudden och möttes av en hjärtskärande syn.

Fyra år av borgerlig regering hade tvingat ut den svältande, utförsäkrade lokalbefolkningen på gatan med sina älskade ägodelar i knyten. Allt var till salu då undernärda familjer desperat försökte få ihop pengar till bröd eller byta till sig några potatisar. Det var förstås en tragisk syn men samtidigt en vacker uppvisning i den mellanmänskliga värme och solidaritet som växer fram i det ekonomiska förtryckets glipor.

Vi kan nu bara hoppas på att den röda linjens bitande vinterkyla dröjer så länge som möjligt så att Hägerstens bostadsrättsägande trasproletariat ges en chans att hinna isolera sina fuktiga bostäder med grälla topshop-toppar och slackriga t-shirtstore-tishor och hacka upp sina stringhyllefynd till värmande brasved.

Fyra år till.


Valrörelsen är igång – som vi alla längtat!

28 augusti 2010

Promenerar genom stan. Valrörelsen känns lika het som en kvartsfinal till schlagerfestivalen och pr-byråerna har efter att i två år gråtit sig till sömns framför Obamas kampanjmaterial gjort två genomgripande förändringar: 1) dummat ner valaffischerna ännu ett snäpp, och 2) gissat att verklighetens folk nog känner sig hemma med Times i kursiva versaler.


Mallåkra Grand Prix – dag 1-2

18 augusti 2010

Nån borde skriva en avhandling om min hjärnas totala oförmåga att ta in erfarenheter kring att strunta i solskyddsfaktor. Så förbannat komplicerat är det ju inte att räkna ut att man kommer att bränna sig den här gången också eftersom man gjort det alla andra gånger då man tänkt exakt samma tankegång: ”visst, men jag har ju hud som brukar bli brun, och jag kommer ju inte vara i solen så mycket idag, det är ju dessutom disigt så den tar säkert inte så mycket”. Well hursomhelst…

Igår var en typisk komma på plats-dag. Tog buss 21 från flygplatsen till hotellet med min cykelväska. Just det, stoppa pressarna!!! Ryanair har ändrat en avgift till förmån för resenären!!! De har ändrat tillbaks viktgränsen för cykelväskor från 20 kg till 30, så jag packade allt jag hade med mig tillsammans med cykeln. Det var tufft med en väska på 29 kilo i hettan men hellre ett rejält kolli än flera små.

Jag monterade hojen i stekande sol på balkongen och kravlade sen ner till stranden för att ta några svenniga ”åh, medelhavet!”-bilder.

Att äta ensam på restaurang är nåt jag försöker lära mig men hittills har jag svårt att se charmen. Min erfarenhet av att inte äta alls är att det är om möjligt ännu tråkigare, så jag beställde grillad sjötunga och patatas på en restaurang jag till slut lyckades välja (inte för skrikig skylt men ändå såpass stort typsnitt att det går att läsa från gatan – några kriterier måste man ju ha).

När jag lyfte på fiskens förkolnade skinn blev jag Horatio i CSI och trots att det var skelettbitar precis överallt kunde jag till slut hitta tillräckligt med kött för att fastställa dödsorsaken: mordbrand.

Mest spännande under middagen var annars att de tre baltbrudarna som lekte Sex and the City vid bordet bredvid tog en bokstavlig springnota från sina paraplydrinkar. Precis när jag tagit in min andra pilsner satte en amerikänsk kvinna igång och wailade jazz- och soulstandards på full volym på grannbaren. Fan vet vad hon gjorde på en mallissylta, hon sjöng bra nog för åtminstone en medelstor Las Vegas-show eller ett kryssningsfartyg av lyxigare märke. Tyvärr är jag inte målgruppen för Love Boat-crooning så till tonerna av en svulstig version av ”New York, New York” gick jag hem och slaggade.

Idag blev det bara sex mil på vägarna, orkade inte gå upp när klockan ringde. När jag drog iväg längs kusten var det 30 grader och trots att jag tog det lugnt i backarna var det svårt att hålla vätskebalansen i schack.

Tog sikte på öns sydspets men vände vid Cala Pi, rullade sen tillbaks upp till yachthamnen i sydvästra Palma där jag vände igen (när cykelbanan symboliskt nog slutade i en fin rondell) och tog mig hem.

Lite oroväckande är att (varning för cykelnördska utfärdas härmed) returfjädern till frihjulsklackarna verkar ha gått av i mitt Fulcrum 5-bakhjul. Jag märkte i en utförsbacke att det vanligtvis tickande navet nu var knäpptyst även i 65 km/h. Jag svängde förbi en välsorterad cykelbutik i S’Arenal för en diagnos. Mekanikern konstaterade att ”ah, hmm, sí, yes but wheel still works, no?”. Jag hoppas att hjulet håller men imorgon får jag nog hålla mig till mer trafikerade vägar så att jag kan lifta hem om drivningen havererar.

Planen för mañana är samma som misslyckades idag: gå upp före sju, när det fortfarande är 25 grader, snabb carboloadingfrukost och sen distanspass. Efter det lång och skön siesta och framåt eftermiddagen en andra frukost och sen…

Ja, vad hittar man på som blyg cykelsolist i ett turistparadis? Jag är liksom inte konstruerad för att spontansocialisera med okända solbrända svennebananer från halva Europa… Bada ska jag göra förstås, och kolla in Palma stad. Och gå till den ultraengelska puben i kvarteret och kolla Premier League nån kväll. Kanske nåt museum eller två, och bara sitta vid havet och glo. Det blir nog bra så.

Hotellet är förresten ok, men sin tredje stjärna har de nog ritat till själva på den officiella skylten mot gatan. Duschen funkar sådär, låset på rummet kärvar och som förväntat är WiFi-täckningen på rummet obefintlig, så fler dagboksanteckningar kommer när jag orkar sätta mig i foajén nästa gång…


Gullmarsplan tråkigast

6 juli 2010
Jag är kanske lite efter som inte sett den här nyheten förrän idag, men så bor jag också på stans tråkigaste plats och kan väl inte förväntas ligga i framkant när det gäller mediabevakningen.


Gullmars är mer bauhaus och funkis än can-can och standup comedy, det vill jag inte förneka. Men jag tror att Metro skulle få ett lite annat resultat om de frågade oss som bor omkring torget.

Vi skulle kanske svara att det skulle kunna bli ett riktigt schysst torg om man bara kunde bli av med ”spritrondellen”, alltså möjligheten för bilar att köra runt på torget varv efter varv för att hitta parkering utanför bolaget.

Att man skulle kunna slänga ut gamla Sabis (norra Europas dyraste butik?) och ge dem en ny byggnad bakom gamla posten. Att man då skulle kunna ge tillbaks torget åt gående och fikande och låta bilarna snurra runt i källarvåningen där man kunde ha en fräsch och väl upplyst hämta-/lämna-/köpa sprit-/sälja knark-plats.

Moderuttan Kristina Alvendal håller med om att Gullmars är trist, men hon visar varför det är hon som är stadsbyggnadsborgarråd och inte jag, genom att presentera en Starkt Lysande Vision™:

”…bebyggelse med butiker, verksamheter, arbetsplatser och bostäder”.

Vilken banbrytande plan! Vilket stadsplanemässigt alexanderhugg! Vilken kreativ galenskap! Att blanda dessa fyra vitt skilda byggnadssyften på en och samma plats kan tyckas som en vild och ogenomförbar idé men ibland måste även en konservativ människa tillåta sig att tänka revolutionärt.

Det skulle förstås bli en omvälvande förändring för oss som bor i området nu, eftersom det i dagsläget varken finns butiker, verksamheter, arbetsplatser eller bostäder, men vi får lära oss att vara förändringsbenägna, att se glaset som halvfullt och välkomna utmaningarna!


Kakor & konst

1 juni 2010

Var på nyöppnade Fotografiska och kollade in Annie Leibowitz. Passade på att bli medlem i ”Fotografiska familjen” vilket kändes väldigt manhattan-dogood-pretto. (Har förstås höga förväntningar på medlemskortets design – allt under en inplastad signerad polaroid från Richard Avedon eller Irving Penn skulle kännas som ett nerköp.) Sen nyttiga kakor på Hermans.


Elektrobank vs Electrolux

13 februari 2010

Leninzebra rides the 1200MKII

Jag gillar att städa. Det kan ta några dagar, veckor eller månader att komma igång men när man är mitt uppe i det så svänger det hårt. Orsaken är enkel. Det är bara när jag städar som jag lämnar min anala hang-up på att bara lyssna på ny musik och regredierar till 90-talet.

Leninzebra rides the 1200MKII

På en volymnivå som bara en maktfullkomlig brf-ordförande törs vrida upp mullrar och skriker Chemical Brothers genom åtta högtalare så att mitt gamla 40-talshus vrider sig i plågor. ”Life Is Sweet”, ”In Dust We Trust”, The Orbs ”Higher Than The Sun”-remix och ”Fluffy Little Clouds”, Beth Orton, Bentley Rhythm Ace, Propellerheads, The Prodigy. Dammsugarens brum hörs inte ens genom big beat-manglet.

Leninzebra rides the 1200MKII

Men frågan kvarstår: Who is this doing this synthetic type of alpha beta psychedelic funkin’?


Betong, tillväxt, administration

29 januari 2010

Jag befinner mig i en grå vänthall på samhällets just nu absolut mest DDR-nostalgiska institution. Och martyren i mig njuter i fulla drag.

Som körkortslös (andra rangens medborgare, se trafikmaktordningen*) måste jag skaffa ett id-kort. Förr gick man till posten eller till sitt lokala (privatägda) bankpalats med ett foto och ett personbevis. Men den graden av öppenhet och smidighet passar förstås inte i de nya moderaternas slutna samhälle, så nu har det gjorts statligt och überbyråkratiskt att skaffa den plastbricka som marknaden och myndigheterna kräver att man ska ha för att bevisa vem man är. Nice!

Processen är enkel: Först betalar man in 400 öst-mark på skattemyndighetens plusgirokonto. Sen letar man upp det lokala id-kontoret. Som i mitt fall ligger nära (no such luck om man råkar bo i spenaten, det finns bara ett tjugotal kontor i landet). Efter några månader lyckas man ta sig loss från jobbet under de generösa öppettiderna, vard 9-17, och springer dödsföraktande längs isiga trottoarer för att hinna innan stängning. Väl inne blir man vänligt men dominatrix-bestämt avvisad eftersom ens gamla id-kort har en spricka, vilket man artigt ler åt då det ju är anledningen till att man behöver ett nytt kort.

En månad till går och man lyckas ta ledigt igen för att denna gång återvända med pass i handen. Man väntar då i 20 minuter på att få gå till en disk där man får ett papper. Med det i handen sitter man och väntar i 30 min till. Sen blir man fotograferad och får fylla i information som redan finns i skatteverkets datorer. Man får också reda på att ”jaha, men du hade också kunnat gå till polisen och ansöka om nationellt id-kort”. Då frågar man förvånat varför det inte stod nåt om det på skatteverkets informationssida om id-kort, och lyssnar ännu mer förvånat till svaret, ”ja, vi gör ju inte reklam för polisen, liksom!”

Nu är man – efter att bara lagt ner 400 spänn och fem timmar – nära sitt mål! Nu ska man bara vänta två veckor på ett brev och sen gå tillbaks till DDR-byrån och vänta igen i en tredje kö på att få sitt bevis på att man är den man låtsas vara.

Supersmajdigt!!!

Synd att man inte har anledning att nyttja den här förnämliga servicen oftare än vart femte år (om kortet inte spricker alltså).

Mvh,
En medborgare med tålamod (och bloggmobil)

*) Se http://planka.nu


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 103 other followers