G U L L M A R S P L A N

Jag är galet imponerad av CX-eliten. Och jag blir bara mer imponerad av dem för varje liten runda jag själv prövar på. Nog för att det är lättare att ta ut sig till max när man har motståndare framför och bakom sig än när man flåsar fram ensam på en grusväg. Men ändå – att köra i tekniskt knepig terräng och hålla sig strax över mjölksyratröskeln i över en timme är läskigt starkt.

Bart Wellens (foto: Peter Huys / Wikimedia Commons)

Försökte nu på eftermiddagen leta rätt på några av alla bra crossgrusvägar som enligt ryktena ska finnas söder om stan. Det blev fyra sköna mil i kvällssolen på blandat (blött) underlag. Jag hittade ett gäng korta grussträckor med bra flyt men ingen riktig sammanhållen runda. Visst kan man ge sig längre ut från stan för att hitta fina skogsvägar men jag vill hitta en runda här i närheten. Helst förstås en som man inte behöver dela med alltför många hundägare, fågelskådare och stigkramare (vilket tyvärr gör att Nackaskogarna och Årstaviken faller bort).

Dagens grusletning

Så vad lärde jag mig idag? Möjligen att värdelös teknik och usel form är en klart dålig mix för CX… För mig är det inte så mycket fråga om tröskeln till mjölksyra utan till en tragiskt tidig hjärtattack eller ännu ett brutet ben. Men även om jag inte skulle kunna hålla rullen många meter på nån som tränar seriöst vore det kul med sparring i spåret när man ska ut i leran och spränga lungorna. Allra roligast vore förstås om nån bana här i närheten kunde bli ett allmänt söndagshangout för stans cyclocrossare på samma sätt som Sicklaskiftet är för mtb:arna och Ekerö, Årsta Havsbad eller Rosenhill är för racerputtarna.

Innan leran