G U L L M A R S P L A N

Detta är ett öppet och gemensamt blogginlägg – kopiera och publicera på din blogg.

I kvällens reportage på SVT av Filip Struwe (en av få SVT-journalister som visade intresse för sådana här frågor innan allting exploderade i juni) och Micke Pettersson framgick lite tydligare vad som gjorde att borgarna kände sig så tvungna att dra åt tumskruvarna på sin unga internopposition i juni. Men reportaget skrapade bara på ytan och kom inte med särskilt mycket substans varken i frågan om FRA:s verksamhet, motivet till det framstressade lagförslaget eller vilka 24-inspirerade tortyrmetoder som partipiskorna använde mot sina dissidenter.

Fortfarande är min fråga från kvällen efter riksdagsdebatten 17 juni långt ifrån besvarad: ”Vilka nationer/maktcentra/storföretag har isåfall redan skrivit under abonnemangsavtalet på att köpa all vår privata kommunikation i digital form?” Det enda reportrarna tycker sig ha fått ett tydligt svar på är att det inte bara handlar om demokratiska västländer utan att utbyte av rådata eller analyser sker även med diktaturer. Nu har jag inte tittat igenom allt på SVT:s eminenta FRA-sajt men hade man haft mer handfasta fakta hade de väl varit med i programmet får man förmoda.

Min fråga om det inte rentav kan handla om privata företag som FRA byteshandlar med känns mindre och mindre cynisk och mer och mer realistisk ju mer jag tänker efter. Alltmer av informationen som tidigare helt ägdes av den politiska sfären inte minst i USA har ju de senaste åtta åren hamnat i händerna på den privata sektorn. Inte bara sociala, medicinska, policyskapande funktioner utan också militära och polisiära. Självklart har under samma tid den privata sektorn stärkts också vad gäller informationshantering, analys och data mining. Och inte skulle väl FRA vara så dumma att de valde att gå via en ”främmande makt” om materialet (rådatat) man vill åt finns att köpa ute på den fria företagsmarknaden? Problemet är förstås att man betalar i en oerhört läskig sorts valuta – människors kultur-, umgänges- och konsumtionsmönster. En valuta som kan vara till direkt skada för människor och vars värde för den ”köpande” parten dessutom oftast är helt okänt för den ”säljande” parten.

Apropå reportaget har Filip Struwe tidigare visat sig vara en god it-pedagog. Därför var det lite tråkigt att man i redigeringen inte valde att offra någon minuts arkivbilder på svettiga partikorridorer för att istället ge en lite mer djupgående förklaring till uttryck som ”rådata”, ”trafikmönster” och sociogram.

Sitter klistrad vid FRA-debatten från Riksdagen och följer samtidigt diverse livebloggares mer eller mindre insatta kommentarer. Federleys anförande, på gränsen till sammanbrott, var rörande. Inte så mycket för den personliga övertygelse han visat de senaste dagarna då han kritiserat lagen och partilinjen – jag tror på den övertygelsen först när han uttryckligen trycker på nej-knappen -  utan för den uppenbara hotbild han som enskild människa stod inför där i talarstolen. Påtryckningarna från försvarsministerns kansli måste ha varit riktigt obehagliga för att han som hyfsat erfaren politiker skulle darra som han gjorde. Även Karl Sigfrid tycks vara under galet stor press eftersom han först går ut med pressmeddelanden om att han ska rösta nej och därefter låter meddela att han ställer sig på kvittningslista och därmed skänker bort sin avvikande röst.

Om ett antal år kommer vi kanske få veta hur den här situationen uppstod. När Socialdemokraterna satt vid makten förde man fram ett snarlikt förslag vilket kändes barockt och svårförklarligt då. Nu har de som lade förslaget gått över till att skriva deckare, skruva på sig av obehag och rösta nej av teknikalitetsskäl. Istället har de partier som pratar om okränkbara rättigheter och personliga friheter drivit samma konstiga fråga vidare, om möjligt med en ännu större desperation. Samtidigt har FRA fått anslag för att bygga ett av världens snabbaste serverkluster, ”inte alls för kabelspaning utan för heeelt andra uppgifter”.

Vilka krafter är det som ligger bakom att den här lagen blivit så viktig? Vilka krafter pressar på utifrån? Har Sverige som liberal, liknöjd mellanmjölksnation med goda hightech-kunskaper blivit utsedd till experimentverkstad i övervakning? Vilka nationer/maktcentra/storföretag har isåfall redan skrivit under abonnemangsavtalet på att köpa all vår privata kommunikation i digital form? Känner mig mer konspirationsteoretiskt lagd än jag brukar inför den här frågan.

Det här är politisk nutidshistoria och blir om tjugo, trettio år en ruggigt spännande realpolitisk thriller. Förhoppningsvis skriven av Gellert Tamas.