Det spelades 1-1 igår kväll under Allsvenskans allra bästa läktardrag, även om det jämfört med derbyn på Råsunda kändes som en bridgekväll på världens mest överbefolkade servicehem. AIK Tifo hade som alltid gjort ett kanonjobb med ett klubbmärke som täckte tre etage. En välordnad bengalbränning gladde i två minuter och irriterade i tio då röken efteråt låg för tät för att spela boll. Bland oss 35000 som trotsat den u-landsmässiga infrastrukturen såg man efter matchen inte en enda nöjd min. Det fanns liksom ingen anledning att glädjas varken över matchen, resultatet eller att stå och trängas i en 1,3 kilometer lång (men mirakulöst nog helt lugn) kö till Solna Station.
Det måste dock varit skönt för de utkommenderade poliserna att få en kvälls rest & recreation efter insatserna i våra brinnande förorter. Lite synd bara att miljonfakturorna de skickar till AIK för sin bevakning gör att klubben knappast kan utöka sin satsning på att ge förortskidsen på Järvafältet en roligare fritid. Vore det inte lika bra att peka ut AIK Fotboll AB som ansvariga för missnöjesrevolten i miljonprogrammen också så att staten kan få sina kravallinsatser där helfinansierade?
Som cynisk intellektuell ifrågasätter jag ofta min religiösa övertygelse. För visst är det väl en sorts religiositet att vara gnagare? En gemenskap med tusentals, firandet av en högtid i veckan, en irrationell, godtycklig och obevisbar förvissning som man ständigt blir påhoppad för (av både ateister och de med annan religion). En parallell identitet man bär med sig men som sällan är något vidare stöd och som inte påverkar ens vardagsval (annat än hur kalendern ser ut på söndagarna). Är det inte bara en förströelse som stjäl fokus från viktigare saker? Ett opium för folket, skådespelet som får ens bröd att smaka lite mindre mögligt? Jo, kanske.
Men så kommer det kvällar som den här, som inte går att ifrågasätta. Berg av röda rosor, en gospelstarkt vrålande kärleksfull gemenskap med tusentals, firandet av en storslagen högtid och ett värdigt avsked till en lagkamrat. Tack, jag fortsätter vara gnagare.
Idag var jag över till Karlberg, skrev en rad i kondoleansboken, gick med ett femtiotal andra tysta runt och tittade på alla kärleksbevis som täcker gräsmattan. Jag klämde in min Bragdens Mamma-tshirt mellan ett gravljus och en väl använd Black Army-halsduk. Segern i Moskva var hans bragd, så enkelt är det.
Det är få förunnat att vara charmig i små sammanhang och samtidigt på bara några minuter kunna knyta an till 10000 personer genom ett skyddsnät. Men sån var Ivan Turina.
Med två meter muskler och snaggat hår såg han ut som en elak jävel men när han öppnade munnen och pratade sin hesa engelska var det en mild person som tittade fram. Hans första möte med Råsunda var mot Jeunesse d’Esch i Champions League-kvalet. Han höll förstås nollan vilket var helt väntat mot det motståndet, men han skapade också en relation till alla gnagare bakom sig på Norra Stå. De och han var en enhet, ett lag.
Ivans debut på Råsunda
Målvaktshandskar och helgonbild
Berget av hyllningar bara växer
Igår på halv stång, idag i topp.
Enda gången jag såg hans mjukaste sida var när jag stod i ankomsthallen på Arlanda och väntade på min Iva och han stod mitt emot och väntade på sin Senka. Nu är hon ensam här långt upp i norr, med tvillingar i vagnen och en till liten i magen. De kan så klart inte veta, eller finna något stöd i, hur mycket deras Ivan betydde för så många gnagare efter bara tre år på jobbet, men förhoppningsvis har de något av hans styrka i sig.
Sorgliga avsked
En ensam svart flagga i blomsterhavet
Uppåt 10000 personer har tittat förbi Karlberg på två dagar
Bra drag i Gnaget idag och en löjligt orättvis förlust. Vem hade trott att en linjeman skulle axla Alain Sars mantel som mest föraktade domare i AIK-leden? Den gravt felaktiga offsideavvinkningen på det som borde varit 1-0 fick sen sällskap av ett antal halkningar på den av arenabolaget lågprioriterade gräsmattan (helt ok som boule-plan) och en målstolpe som någon skånsk fyllskalle till PEAB-arkitekt ställt på fel ställe. Hade målet bara stått en halv decimeter längre västerut hade Henoks nick efter frispark suttit.
Och när vi ändå pratar felaktigt material så ryktas taket vara stängt för att öppningsanordningen helt enkelt inte fungerar. Och att de omtalade jättefläktarna som skulle ge frisk luft och ventilera ut bengalrök inte gjorde nånting alls behövde man inte vara VVS-professor för att se. Kort sagt: The systems of the new Death Star are not yet fully operational. Men snålar man och bara lägger 3 miljarder så får man väl inte toppkvalitet på prylarna.
Blandade känslor efter en historisk AIK-dag med storpublik, spelarbussmottagning vid ruinerna av Råsunda och en usel allsvensk match på en supportermässigt svårflörtad nationalarena. Ett oändligt tåg av gnagare från den gamla fotbollsstadion till den nya arenan var dagens höjdpunkt, tillsammans med publiksiffran på strax under 44000. Här lite bilder och en filmsnutt medan jag tänker på den moderna fotbollen.
Klicka på valfri bild för att öppna bildspel – för högupplösta bilder, välj ”View full size”.
Stråket
Lite rök
Bussbengaler
Stråket väntar på buss
Bussen såg man inte
Första ledet i marschen
Uppe på Råsundavägen
Dåliga grundförhållanden
Öl som basföda
Lokalbefolkning i chock
Värmland representerat
En liten bit av tåget
Ingen överdrift
Hofors representerat
Dalvägen
Dalvägen fanatics
Här går man mot Friends
Gnagis hårdhänt kramad
Vid arenan
Ballonger
Gnagis utan öl
Suddig familj på norra sitt
Inför inmarsch
Entré C
Östra tar i
Tar tid att komma hem
Kärlek till Råsunda
Ett hål i gamla Råsunda
Resten av mina bilder från dagen hittar du här. Så här såg slutet av den svarta marschen ut:
Utsikt från etage 2, sektion 217 på Deathstar Arena under dagens träningsmatch mot HJK Helsingfors.
Av mitt årskortsgäng var det bara jag och Ludde idag. Med tanke på var vi sitter och att det då och då var så träningsmatchtyst att allt man sa hördes över hela sektionen kändes det rätt mycket som Statler & Waldorf på balkongen…
Men det blir nog helt ok tryck på DSA när det blir dags för tävlingsmatch och vi är 20000 eller fler på plats.
Svalt och skönt på Skytteholm. 2-0 i vad som borde varit en nervig tävlingsmatch men hade degraderats till genrep inför premiären på Nazionalarenan. Domare Strömbergsson gick på en filmning och visade ut Karikari i slutet av första, men backlinjen var full av revanschlust och höll bunkertätt medan Kennedy Igboananike sprang runt ensam på topp och gjorde mål när han hade lust. Pauskakan var god och chokladig. Men kära serverande ungdomslagsföräldrar, skulle den vara sådär knaprig? Det skulle den aldrig vara på en tremiljarders event-arena med loger och draperier. Tänk om vi fick spela på en sån nån gång.
Norra Stå i kvällssol
Handskakning nästa, men först…
Nabil Bahoui och två bänkbackar i täckjacka – Majstorovic & Owusu
När landar Chanko? Nisse tacklar.
Rövvärmarraritet från -97
Pertan & Loren stabila backar
Milosevic förklarar för Lee Baxter vad Strömbergsson är för typ
Nu är den här – Henrik Kullbergers fotobok ”Här spelade vårt lag”. Ett vackert och sorgligt avsked till mitt andra hem, Råsunda Fotbollsstadion, som nu efter sjuttiofem års tjänst står naken i snön och väntar på rivning.
Här spelade vårt lag
P.S. Ett par av mina råsundafoton härifrån bloggen finns inklämda i slutet av boken, men 99,8% av innehållet är nytt även för mina (två eller tre) trogna followers, så köp!
AIK-Napoli blev det sista som hände på Råsunda Fotbollsstadion. Den 75-åriga eran slutade bittert med ett straffmål på övertid efter att Cavani stupat som en fura på en fot som kanske inte borde varit där den var. Men timmarna innan dess var det stor fest, fantastisk AIK-hybris och en värdig begravning av vår gamla fina betongborg. Efter en liten ceremoni satt tusentals gnagare kvar och bara tittade sorgset, medan andra började plocka med sig sina stolar och annat lösöre som den gamla damen lämnar efter sig.
Bara att hoppas att polisen (som fakturerade över en miljon för nöjet att få stå och löka på den helt lugna matchen) drar tillbaks sin egna anmälan om ”grov skadegörelse” efter att souvenirjakten på Norra gick aningen över styr. Matchvärdarna på min läktare pekade ut saker som kunde tas loss, rivningen av arenan börjar efter helgen och fotbollsförbundet har inte satsat en krona på inredningen av Råsunda sen EM -92, så ingen kommer sakna en bortlyft pissoardörr eller en kidnappad ketchupflaska från den mögliga korvkiosken…
Dagen efter-kommentar: Jag får tydligen backa lite på mitt snuthat just på området skadegörelse. När jag gick runt och fotade såg jag bara skyltar och stolar plockas ned, men har nu läst om att övertaggade spån bröt sig in i låsta utrymmen på Norra och hade partaj med kassaapparater och annat som inte ens med välvilja kan tolkas som nostalgiska souvenirer. Polisen förtjänar dock allt annat än respekt för sin galna miljonfakturering, den totalt oförklarliga hanteringen av t-banenedsläppet och inte minst den helt omotiverade väggen av kravallutrustningar och äggskalshjälmar som vällde fram lagom till den tysta minuten efter matchen.
Ja ja, man ska nog kunna känna sig hemma här också, om inte förr så när de fåniga gardinerna rivits ner, väggarna mättats med frustration och betongen fläckats av plastmuggsöl, sneakerlera och motståndarblod i trettio år eller så. Fler bilder från dagens besök på Friends finns på min picasa.
If you can't see my images properly and you are using Internet Explorer 8, it's time to switch to a modern browser!
”Alla” foton från Lofoten
”Copyright”
Alla bilder här som man kan klicka och förstora har jag knäppt. Lämna gärna en kommentar om du vill låna en bild av nån sjuk anledning. Eftersom jag har en sån oerhörd respekt för "copyright" och "intellectual property" (hoppas ingen ser min hårddisk) så försöker jag komma ihåg att skriva och länka när jag själv lånar nåt.
Publicerat av gullmars 
