GULLMARS.SE

Semesterns slötma

Årsta Havsbad. Den Slitne Arbetarens Riviera. Några dagar här ute sitter som en smäck – särskilt i det här vädret. Vågskvalp, måsbröl, cykelvänliga vägar, bad på tomten och många koppar mocca.

 

Det finns bara två saker att göra när det regnar

En av dem är rolig och skulle garanterat aldrig skildras på min tråkiga cykelblogg. Den andra är bara ett nödvändigt ont…

Men nu är åtminstone cyklarna rena i väntan på det där stabila högtrycket som aldrig kommer.

Pannben och kexchoklad

Hemma från en tvådagars till farsgubbens landställe vid Malmköping. Ditvägen var seg. Tuff motvind till Gnesta, sen kastvindar från sidan resten av sträckan.

Utan uppmuntrande tillrop från mp3-lurens Markus Krunegård, Apparat, Yelle, The Field, Doktor Kosmos, Booka Shade, Britta Persson, Ratatat och Simian Mobile Disco hade jag inte ens lyckats hålla 25 km/h i snitt på de elva milen.

Med skrikande lår och trött blick fick jag en god och välförtjänt middag på verandan med familjen och sen nån timmes lika välförtjänt Guitar Hero med sladdbrorsan. Han tyckte att jag ”äger – för att vara nybörjare”. Isåfall var det nog mest tack vare min dopingkur längs vägen – kexchoklad och sportdryck.

På hemvägen hade jag skön medvind men blev omkörd av tre tropiska störtskurar. Fick stanna i Gnesta, Järna och Södertälje och torka av mobilen, tömma skorna på vatten och krama ur strumporna. När det fjärde svarta molnet tornade upp sig och det började hagla gav jag upp och tog pendeln hem från Tumba.

Förutom störtskurarna har vädret den senaste veckan varit härligt och jag har dragit på mig en klassisk cykelbränna på armar och ben. Och som vanligt har jag inte gått ner ett gram trots flera timmars hårdkörning per dag. Jag har uppenbarligen tillräckligt tjockt pannben för att pressa mig vidare i rejäl motvind, men inte tillräckligt för att orka göra det med ett kaloriunderskott.

Kanske man ändå skulle börja peta i sig nåt olagligare än kexchoklad. Eller vad säger du, Zabel?

Asfalt, gudarnas nektar (eller nåt)

Vad vore landskapet utan asfalt? Ogenomträngligt, eländigt och fientligt. Bara tanken på att aldrig kunna använda 23mm-däck är skrämmande.

Skön solotur idag med paus vid klipporna på Björnömalmen. 80 km med 28km/h i snitt är väl ok med tanke på hur sega låren var efter gårdagens hårda crosstur i samma område.

Men fan vad surt det var att komma hem, sätta på kaffe och så hitta ett kylskåp helt utan mjölk. Guess there’s a cloud behind every silver lining.

Unintelligent Design

En offentlig uppmaning till den som ritade Värmdölandet: gör om – gör rätt.

Snurrade runt Gustavsberg på cyclocrossen idag och försökte hitta nya cykelbara småvägar mot Ingarö men varenda grusväg gick i cirkel runt nån bergsknalle och slutade där jag redan varit. Imorgon tar jag räsern istället och kör stora fina asfaltsvägen till Björnömalmen.

Förra sommarens bilder

Drygt ett år sen nu som jag smällde med gammcykeln och tvingades skramla runt torget som en rostig Robocop – ”En dosa general white, tack. You have twenty seconds to comply…”

Stålet sitter kvar som påminnelse men det är skönt att märka att jag den här sommaren faktiskt kan glömma bort benet ibland.

Sommarens bilder 1

Fi’zi:k Mju’ko:st

Bytte sadel på skogsåbäket till en Fizik Pavé som jag hade liggande, mest av estetiska skäl. Fick äta upp den fåfängan i sista utförslöpan på Fem Svåra ikväll. Höll på att flyga över styret när jag körde fast på en sten men räddade situationen genom att snabbt och graciöst slänga ner alla mina 100 kg på sadeln vars fäste enligt produktbeskrivningen består av ”100% cheese spread”. Det mesiga fästet sprack, sadeln ramlade av och där satt jag med två vassa lättmetallrails upp i vardera skinkan. Ståcykling hem alltså.

Innan dess hade jag några korta sträckor med bra flyt som gjorde Sicklaskiftets bröt tiil en njutning – varje gång tack vare att jag imiterade min tålmodiga guide Karl. Resten av tiden var det mest frustration även den här gången. Men det här med skogscykling kommer bara bli roligare ju mer jag vänjer mig vid att strunta i att det är saker ivägen hela tiden.

Politik på riktigt

Sitter klistrad vid FRA-debatten från Riksdagen och följer samtidigt diverse livebloggares mer eller mindre insatta kommentarer. Federleys anförande, på gränsen till sammanbrott, var rörande. Inte så mycket för den personliga övertygelse han visat de senaste dagarna då han kritiserat lagen och partilinjen – jag tror på den övertygelsen först när han uttryckligen trycker på nej-knappen –  utan för den uppenbara hotbild han som enskild människa stod inför där i talarstolen. Påtryckningarna från försvarsministerns kansli måste ha varit riktigt obehagliga för att han som hyfsat erfaren politiker skulle darra som han gjorde. Även Karl Sigfrid tycks vara under galet stor press eftersom han först går ut med pressmeddelanden om att han ska rösta nej och därefter låter meddela att han ställer sig på kvittningslista och därmed skänker bort sin avvikande röst.

Om ett antal år kommer vi kanske få veta hur den här situationen uppstod. När Socialdemokraterna satt vid makten förde man fram ett snarlikt förslag vilket kändes barockt och svårförklarligt då. Nu har de som lade förslaget gått över till att skriva deckare, skruva på sig av obehag och rösta nej av teknikalitetsskäl. Istället har de partier som pratar om okränkbara rättigheter och personliga friheter drivit samma konstiga fråga vidare, om möjligt med en ännu större desperation. Samtidigt har FRA fått anslag för att bygga ett av världens snabbaste serverkluster, ”inte alls för kabelspaning utan för heeelt andra uppgifter”.

Vilka krafter är det som ligger bakom att den här lagen blivit så viktig? Vilka krafter pressar på utifrån? Har Sverige som liberal, liknöjd mellanmjölksnation med goda hightech-kunskaper blivit utsedd till experimentverkstad i övervakning? Vilka nationer/maktcentra/storföretag har isåfall redan skrivit under abonnemangsavtalet på att köpa all vår privata kommunikation i digital form? Känner mig mer konspirationsteoretiskt lagd än jag brukar inför den här frågan.

Det här är politisk nutidshistoria och blir om tjugo, trettio år en ruggigt spännande realpolitisk thriller. Förhoppningsvis skriven av Gellert Tamas.

Kustlängtan

Redan vid Älta blev längtan till havet för stark så det fick bli fina Årsta Havsbadsvarvet istället för tunga Tullingeskogen. Ett bra val. Frisk havsluft, lagom soligt och ett rullsnitt på 29,60 tack vare skön medvind hem från Haninge. Och bara en enda bitter och maktlös bilist som tutade och försökte preja mig av Gudöbroleden när jag i ett par sekunder var i vägen för hans tilltufsade lilla ego.

%d bloggare gillar detta: