Mitt i dånet av talkörer, ringande kyrkklockor och brölande vuvuzelor var vi hundra gånger fler än nazisterna, tusen gånger vackrare och oändligt mycket mer blandade i åldrar, uttryck och utseenden. Inboxade mellan polisens kravallstaket visade vi på olika sätt och med olika verktyg att det här är vår park, vår stad, vår offentlighet – och att i den finns inte plats för nazism.