20200202 – en obehagligt skön vårdag
Efter en extremvarm men grå januarimånad startade februari 2020 med ett årstidsförnekande uteserveringsväder i stora delar av landet, också i den vintertomma sommarstaden Trosa:
Hemma i stan var det i alla fall lika kallt som alltid:
Tre månader senare…
Har visst inte slängt upp nåt här sen i september, så här kommer ett desto större hoprafs från förra decenniets sista kvartal: kylblåsiga stockholmsnätter, första snön i Sigtuna, jobb i Alvik, nyår i Gregersboda, syskon, syskonbarn och blandad gullmarsiana. Mest mörker som vanligt, men också enstaka ljusglimtar.
Hemåt genom Sörmland
Körde den slingriga senvägen från Nynäshamn över Skanssundet till Dunkern och sen hem efter ett regnigt dygn där. Försökte närma mig lite fåglar, men de hade som vanligt ingen som helst lust att få närbilder tagna.
Lugnet före pesten – två dygn i Visby
September är egentligen min favorittid på ön, men dagarna innan tre olika pester väller in (Almedalen-, Medeltids- och Pappas Pojkar-veckorna) ger gränderna en skön lugnet före stormen-känsla. Visby har ännu inte fyllts av rosépimplande PR-schamaner, skatteglufsande välfärdskonsulter och hotfulla fascister i olika nyanser av brunt. På Almedalens scen står bara en skottkärra med blommor och det enda som påminner om det politisk-industriella komplexet är scenbyggarna och deras lastbilar. Gutarna har tömt sina hus och lägenheter på dyrbarheter (och pinsamheter som fulla tyckonomer garanterat skulle instagramma), tagit årshyran de hyr ut för under ett par juliveckor och tillfälligt evakuerat – med samma trygga visshet som Pripyat-borna hade 1986 om att de snart ska kunna komma hem till sin stad igen.
En blir bare äldre med åren
Första åren den här vänkretsen började fira midsommar i Småland var vi unga. Vi ägnade oss åt alldeles för mycket sprit, ”intellektuella” diskussioner där ingen lyssnade på någon annan och jackass-stunts av riktigt låg kvalitet. Nu har alla utom jag varsin kull redan eller snart tonåriga ungar och genomtänkta kryddningar, åtta timmars sömn och svåra tipspromenader har ersatt sprit och stunts. Och jag som ändå kört helvita midsomrar de senaste åren är är bara glad för att vi i år slog rekord i tomma Carlsberg alkoholfri-flaskor.
Med fotoknät runt Långholmen
Jag har ett halvtrasigt knä som bråkat extra mycket senaste dagarna. Efter varje försök att gå mer än ett par kilometer, varje oförsiktig rörelse, flammar knäet upp som en högerpolitiker ställd inför ett faktum. Arg svullnad och elakt knastrande. Igår tog jag ändå en kortpromenad runt Långholmen efter jobbet – 25 grader i maj är ju ändå 25 grader i maj. Synd att varje liten utsiktsklippa är en sån magnet för mig för hade jag hållit mig på grusvägen hade jag kanske sluppit känslan av att nån fyllt min knäskål med eld, cornflakes och smågrus? Första besöket hos fysio imorgon – hoppas på ett bra träningsschema, nåt sommarsvalt men stabiliserande skydd och ett medicinskt mirakel.
Det exotiska är bara en liten skog bort
Tog en promenad igår från kontoret i Alviks Strand längs med vattnet ner mot Ålsten och sen upp genom rikisreservatet Äppelviken till Alvik och tillbaks till jobbet. Passerade cyklister, spårvagnar och SUV:ar genom den nuttiga villastaden där ”personliga” fastighetsmäklare, små arkitektkontor och lokala begravningsbyråer skyltar diskret medan kiosker, pizzerior och närbutiker helt verkar saknas. En exotisk entimmes-safari.
Abstrakt tisdag
Ibland är vardagen extra mycket vardag. Då blir det bara enstaka utsikter från kontoret och abstrakt flum inifrån OKQ8:s billiga biltvätt (den utan fancy vaxbehandlingar).
Fotoblogg – nu med kamera igen!
Min ovilja mot marknadsföring, pushande, influenceri, ”personliga varumärken” och sökmotoroptimering (kanske all form av optimering egentligen) är nästan lika aggressiv som min alpollenallergi är den här veckan. Det, tillsammans med helt ointressant innehåll på ett stendött medium har lett till en milstolpe i bloggens historia: för första gången sedan… 2008? har det i år gått en hel dag utan sidvisningar i statistiken! Men det är inte det enda som är värt att fira. Vi har ju också fått en EU-lag idag med lobbyskrivna klausuler som fick mig att tänka tillbaks på vad jag skrev om just 2008. Dessutom är jag äntligen ägare till en fullformatare igen sen stölden i januari. I brist på idé till hur allt det här ska firas slänger jag upp ännu lite fler bilder till detta mitt dammtäckta personliga museum. Syskonbarnssnapshots och hemvägsvyer kanske är framtidens content?
Hemvägar III
Gamla reservkameran är vad den är – gammal. Men den är mindre och lättare, och jag behöver inte vara rädd att få den stulen. Jag behöver i och för sig inte vara rädd för att få finkameran stulen heller, den har ju redan stulits från mig. Oh well, här är några fler hemvägar genom vinterstockholm.
Fotoblogg – nu utan kamera!
En till månad har rasat förbi, och det enda spännande som hänt under den är att jag fick min väska, förstås inklusive kamera, stulen. Så tills jag skaffat nåt rimligt begagnat för försäkringsslanten så går jag runt med min nio år gamla reserv-Nikon. Den har sett bättre dagar, gillar inte mörker lika mycket som jag och har knappar som oftast sitter fast i fel läge. Så det enda som fastnar är torftig vardagsrealism. Till och från jobb, till och från jobb, till och från…
Promenadåret 2019
Det är äckligt halt överallt. Kanske borde köpa vinterskor?
Trött Saturnalia
Mer utmatting än fest = få photo ops. Men har i alla fall hängt lite med syskonbarnen och gått runt lite i snöstockholm.
Ny del av kartan upplåst
Rädda Barnen som jag jobbar på har flyttat i helgen. Som IT-tomte slapp jag bära möbler och kartonger men hjälpte istället till att få upp den nya servermiljön och se till att alla system (både de jag byggt och alla andra) rullade snällt på måndagmorgonen. Hann förstås också med att ta några första bilder på Alviks Strand, där jag kommer sitta från och med nu. Bloggen kommer alltså knappast bjuda på några fler bilder från gamla Sumpan nu alltså, kanske desto fler av Fredhäll och diverse Essingeöar.
Väntan på Ögonblicket
50 128 personer längtade efter, väntade på, manade fram Ögonblicket då hela arenan skulle få resa sig i guldjubel. Ögonblicket dök inte upp, trots massor av chanser. På slutet var det nästan skönt att se matchen genom en vidvinkellins strax under arenataket. Nu får det bli ett för gnaget klassiskt bortaavgörande istället.
Dit- och hemvägar
Stockholm ändå, va! Och Sumpan då.
Stadshusplåt
Några foton från en kort lufta kameran-promenad och lite hemmaturistande i Stadshusparken.
Huggormar, bålgetingar och badjävlar
De enda som verkligen trivs i långvarig 32-gradig torka är de som är långlediga och kan guppa runt i en sjö hela dagen. Enstaka djur mår väl också bra. Bålgetingarna verkar till exempel ha det skönt, och huggormarna förstås. Några veckor till av det här och vi kommer få hit ökenarter som jätteskorpioner, såna pliriga ödlor som står på två ben i taget och vapentokiga republikaner från Texas. I helgen gör jag ett nytt försök att känna normal sommaravslappning uppe i lånetorpet. Kanske kan det sjunka nån grad? Kanske kan det dyka upp ett regnmoln?
Landsort II – Solens hämnd
Som revansch för allt utmattat innesittande under semestern blev det en riktigt fet smäll av sol, natur och iskalla dopp i söndags i form av badutflykt till Öja, som jag inte varit på sen 2014. En heldag i solen på klipporna nedanför Landsorts fyr var helt klart en halv dag för mycket. Nu när svedan börjat lägga sig, pannan fått elefantskinn och ryggen börjat flagna minns man ändå mest alla vackra havsutsikter, gulliga sommarhus och det iskalla simmandet bland maneter och småfiskar som var så semestersega att man kunde plocka dem med handen utan att anstränga sig.
Till nästa Öja-tur ska jag ha med mig en färdig prototyp av min senaste uppfinning: Luftmadrass 2.0 – med kylväska för drycker som köl, teleskopmast i plast och segelduk som kan ge lagom med skugga på stranden.
Vadstena by night – slott och klosterkluster
Vadstena Slott vid midnatt
Roadtrippade förbi Vadstena för lite kvälls- och nattfoto längs den historietunga vätterstranden. Hade tur med fotovädret och kvällsljuset. Det var fortfarande orange-brinnande ljust över sjön vid midnatt:
Jag knallade också runt lite i kvarteren runtomkring slottet och hittade bland annat järnvägsmuseet med dess gamla lokstall och vändskiva:
Det är inte ofta jag sover över i nunnekloster. Särskilt inte kloster planerade av heliga Birgitta på 1300-talet. Nu blev det så, men jag hade tyvärr otur med klosterhotellet. När jag skulle ut och plåta fick jag en flisa av den slitna rumsdörren. Under nageln på avtryckarfingret, hela vägen in till nagelbandet. Inte den skönaste känsla man kan uppleva i ett flerstjärnigt superior-rum med sjöutsikt, kan jag meddela. Bet ihop och fotade vidare under kvällen men dagen efter började fingret dunka. Hade tur och fick hjälp av en doktor längs vägen hem som utan minsta väntetid glatt rotade fram sin ”främmmande-kroppstång” och högg i för kung och fosterland. Skänninge Vårdcentral – Vadstena Klosterhotell: 1-0 alltså. Förutom min dödsfälla till rumsdörr (och receptionisten vid utcheckning vars ursäktsförsök löd ”ja, det är ju tyvärr sånt som händer”) var dock hotellet fint.
Småflyg från Skutterstad
Fjärilar var det gott om i Småland på midsommar (och en och annan öldrunknad geting):
50 grader på balkongen
Gamla Stan & fd Slussen
Min semester har precis startat men sommaren känns redan fullvuxen. Slutet av maj och början av juni har bjussat på sol, svett, dopp, tragedi (what else is new) och gatufoto mot het asfalt:
40+
I helgen som gick har jag inte bara sett fotboll på tv utan också tagit en tur till Länna köpcentrum för att köpa ny dammsugare och – sist men inte minst – unnat bilen ett automattvättprogram med extra premiumvax. Så till mobben av klubbhängande mediemillenials vill jag bara säga: kom för fa-an inte och säg att vi 40-plussare inte också kan ha pirrigt kittlande liv.
Tio hårda
WordPress berättar för mig att det är tio år sen jag slängde upp mitt första inlägg på den här gamla rötna bloggen, som då var en tyck- och cykelreseblogg och nu är en trött bilutflyktsfotosida. Ibland har det varit några tusen personer per dag som kollat in om jag plåtat nåt kul, vanligare kanske 50 besökare eller så, och nu 2018 har det varit ytterst nära dagar helt utan klick.
Vågen av personliga bloggar hade i och för sig ebbat ut redan 2008 när jag startade gullmars.se och nu är bloggmediet mest till för att ge en klen, raspig röst åt före detta ankdammsankor som med rätta sparkats ut ur offentligheten. Men vilka sociala medier som är sista skriket från Paris och vilka som råkar vara pinsamt ute orkar jag inte bry mig om så det blir säkert några fler små fotoreportage här innan jag stänger.
Någon jubileumsfanfar finns det inte fog för, mer ett konstaterande att de här tio åren inte varit snälla mot mig på något sätt. Eller om det är jag som inte varit snäll mot dem.
I Roslagens svettiga famn
En fin heldag i Älmsta bjöd på varma återseenden, lite för mycket sol och en tillräckligt stor portion glass för att ställa in även Beach ’19 – ’23.
Titanics orkester hackar
Så flöt även april obemärkt ner i dåtidens oändliga ravin. Några utflykter, en trevande vår, eremitliv. Avslutade månaden med att köpa min första bil. Eftersom praktiska elbilar fortfarande är förbehållna direktörsklassen fick jag köpa en fossileldad, vilket 2018 känns som att leda Titanics orkester i sin sista låt på det lutande förstaklassdäcket och sen börja hacka flisor ur skrovet med dirigentpinnen. Det blev hur som helst en tre år gammal terrängkombi av märke SEAT, som i botten är en Golf. En perfekt mix av tysk miljömoral och katalansk känsla för vilt strejkande alltså. Skönt att i alla fall ha livets sämsta affär bakom sig, från och med nu kommer alla köp kännas billiga.
Och mars kom och gick
Ispromenerande, soffporträtt, småsnorisar och slumpskott från förarsätet – ett osorterat bildspel från en månad av mental istid men också föredömligt skön yttre kyla: mars 2018.
Upplevd temperatur: lagom
När snön brakar in, vindbyarna når kuling och vädersajterna säger ”temperature: -12C, feels like: -23C” mår jag bra. Det här är vad mitt inre fjärrvärmeverk är kalibrerat för. Med två lager (piketröja, regnjacka) kan jag plötsligt promenera flera minuter utan att svettas ihjäl. Plus förstås att det är något visst med Stockholm när det minns 40-talets krigsvintrar (då smoggen bestod av gengasmoln istället för osynliga dieselpartiklar).
Ytterligare ett uppsamlingsheat
Inte mycket har hänt sen sist men några vintervardagsbilder har ändå fastnat i kameran.
Lagom lång utflykt
I stadens regniga hjärta har jag min syster och hennes familj. Att lämna folkrepubliken Gullmarsplan och åka in till Gamla Stan för fika är en alldeles lagom äventyrlig söndagstur när vädret är som det vill vara.
Kristall
Kort eftermiddagspromenad i mitt kristalliserade grannskap.
Takeaway under Årstabroarna
Fredagssnabblunch vid Årstaviken.
Vintervardag
Pulsavecka.
Hemvägar II
Alla vägar leder till Gullmarsplan. Och alltid har det hunnit mörkna när man väl når dit.
Västerut nära årets slut
Utflykt med foto-Sev till Färingsö och Drottningholm i vräkig limosuv full av objektiv och bensinmackskaffe var en solstrimmig avslutning på ett helt hopplöst 2017.
Den mörkaste årstiden
Det fastnar inte mycket dagsljus på mina minneskort under de här kämpiga veckorna i november och december. Men desto fler LED-slingor och bromsljus.
På kungliga pokemonjaktmarker
Hemma i värmen efter en skön eftermiddagspromenad i Drottningholms slottspark. Novemberkylan bet och dagsljuset var nära noll, men jaktlaget jag slog följe med hade god pokemonlycka.
Grönan på Halloween – en kötidsskräckis
Tidigare allhelgonahelger har jag plåtat begravningsplatser. I år blev det Gröna Lund med Sev + kids. Alla skyltar visade variationer på veckans tema ”Kötid: 30-40 min” och det var verkligen en skräckfylld upplevelse för oss som hatar att stå still i långa rader. Det egentliga temat, Halloween, hade de däremot fått till fint med design och belysning. Lite spök, lite Día de los Muertos, lite monster och massor av spindelväv och pumpor.
Hemvägar
Testade min nya glugg lite på väg hem, det gick att ta hyfsat skarpa bilder handhållet i mörkret under Globen vilket är imponerande för ett 105mm macro. Blommor, insekter och sånt som macro är bäst på är det tyvärr ont om såhär års, men är det rea så är det.
Prisvärt IKEA-snöre för vinterbruk
Den lilla batteridrivna LED-slingan SÄRDAL för 29 kr är en lysande porträttaccessoar. Hade bara IKEA:s onlineutbud innehållit någon att ta porträtt av hade höstens plåtningar kunnat bli betydligt roligare än såhär.
Pölplaskhopp på Kungliga Djurgården
Höstig och hostig djurgårdslördagspromenad med små och stora snorisar.
Mötesdag på Södran
Den mosebaskiska monarkin mår bra. Kanske lite för bra.
SF på SF i gamla goda Råsunda
Tog en efterjobbetbio i (mitt) gamla Råsunda. Mörker, dimma och hällregn passade fint att komma ut i efter tre timmar av Blade Runner 2049. Filmen var överraskande bra, om än lite för tillbakablinkande till, och mindre visionär än, ursprungsrullen från -82.
Min vision från i somras av Hans Zimmers brölande filmmusik till Blade Runner
36h Österlen
Edward Hopperska ytor i sydöstra Skåne
Några slumpmässiga nedslag, många genom bilfönster, efter en snabb roadtrip till sveriges kulturmansriviera med mer trädgårdsarbete, kvällsölprat och sandiga pudlar än koncentrerat fotograferande.
Hemväg
Att köra hem från sjukhusbesök en fredagkväll kan vara snabbt, betonggrått och effektivt.
Eller så struntar man i söderleden, pausar lite på Riddarholmen och skjuter historiska stockholmsplatser genom framrutan.
Stockholmshäng med Eldh och vatten
Dags för uppsamlingsheat igen efter en långsam vecka i stan. Plaskdammande på Bandängens parklek med A & J, visning på Carl Eldhs Ateljémuseum med Sev och lite allmän Stockholmiana.
Hemma i stan
Klart till halvklart, spridda skurar. Allmäntillstånd gott och opåverkat. Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen.
Finfrukost i Färentuna
När man känner ett trängande behov att få sin körning dirigerad av en före detta riksdagsledamot tar man sig till Äppelfabriken. Där står nämligen Lars Ångström och vinkar miljö- och veteranbilar in och ut från parkeringen som annars blir ett enda kaos, med köer på den smala grusvägen som följd. Väl där kan man förstås passa på att sitta i en fin trädgård och äta snuskigt god äppelkaka, särskilt om man har en god vän med sig.
Bilder som inte hör till
Upptäckte att jag fläskat ut drygt 500 inlägg här över drygt nio år. Hög tid för lite uppfräschning kan tyckas. Det här inlägget är alltså mest ett test av hur min CSS-kod beter sig där ute i det fria (eller snarare inlåst i ett uråldrigt tema på wordpress.com).
Hemma från Färöarna 2: G! Festival
Jag har länge varit sugen på att gå på musikfestivalen G! i den lilla byn Syðrugøta på Eysturoy efter att ha sett foton från stranden som stora scenen står på, sett hur blandat musikurvalet är och hur folk i alla åldrar och från hela Europa tar sig dit för att festa och lyssna. Jag hörde av mig och frågade om jag kunde få fotoackreditering, och de svarade med att fråga om jag ville plåta åt festivalens mediaredaktion tillsammans med bland andra resefotografen Alessio Mesiano. Eftersom jag skulle vara där ensam och ändå hade tänkt ha kameran uppe mest hela tiden så kändes det som en kul idé. Det blev tre så intensiva dagar av plåtande, snabbredigering och fotoleveranser att min semesterförkylning la sig platt av chocken och jag nästan glömde sova under de ljusa morgnarna, men jag har med mig massor av fina musikupplevelser och vänskaper hem. Jag kan verkligen rekommendera ett besök nästa sommar! Här är några av bilderna jag tog åt festivalen:
Hemma från Färöarna 1: naturen
Det blev så intensiva sista dagar på Färöarna att jag inte hann blogga iväg några bilder, så det här är ett av minst två uppsamlingsheat. Jag ska förstås slänga ut några av mina hundratals festivalbilder också, men här är det mest färöisk sommar. Vackert så det gör ont, ständigt blåsigt, växlande väder och som mest 14-15 grader alltså.
Varje idyll har sina knepiga sidor
Igår kväll gick signalen till alla med licens i Tórshavn – grind! Under miljoner år har familjer av vandrande grindvalar under någon sommardag stannat till i Färöarnas bukter och naturliga hamnar. I över tusen år har de relativt isolerade färingarna dragit nytta av det och slaktat så många valar de sett sig ha behov av för året (normalt ca 800 per år*). Alla som kan ställer upp och tar del i jakten i små båtar och köttet delas sen upp till alla som vill ha.
Grindvalar ringas in av småbåtar
I internationella medier och av djurskyddsorganisationer har praktiken kritiserats som rituell, omänsklig och vidrig. Så är det här ett brutalt och blodigt massmord på havets mest sociala och intelligenta varelser? Eller en småskalig, icke-kommersiell, ekologiskt hållbar och socialistiskt (av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov) organiserad jakt som utförs istället för att frakta kor och grisar över havet eller införa köttproduktion i industriell skala? Ja, kanske är det… båda delarna.
Regionens kontrollant dokumenterar fångsten
Både matvanor och etik ändras över tid – förhoppningsvis mot att vi helt slutar äta däggdjur. Som vegetarian hoppas jag verkligen att grindadrápen ska upphöra och att valarna ska få leva i fred från oss. Jämfört med all annan köttproduktion ser jag dock inte Färöarnas valjakt som något av de värsta brotten i människans förhållande till djur och natur. Slakten ser förstås brutal ut då den inte sker i slutna fabriker utan ofta i små vikar vars vatten färgas rött av blod, men jämfört med mycket av vad som sker på fastlandet har jag svårt att bli mer upprörd av grind än av den svenska älgjakten.
*) Det uppskattas finnas ca 800 000 grindvalar, varav ungefär 100 000 årligen passerar Färöarna. Landet har ungefär 50 000 invånare. Det finns massor att läsa om grindadráp, från landets officiella hållning till de hårdaste kritikerna eller något som mer liknar min syn.
Alla mina foton från Färöarna-turen 2017 finns här.
Körning genom molnen
Himlen sprack upp vid halv elva igår kväll och jag fick för mig att köra upp till NATO:s gamla radaranläggning på en bergstopp ovanför Mjørkadalur (”dimmiga dalen”) för att se om jag kunde få en glimt av solnedgången där uppifrån. Men redan på hundra meters höjd drev molnen förbi så tätt att jag ofta bara hade några meters sikt. Högre upp, inuti ett regnmoln i skymningen, genom djupa pölar och med vandrande får och ett stup på vägens utsida körde jag inte så kaxigt. Vid midnatt när jag var tillbaks nära Tórshavn och stod och plåtade kom först två nyblivna 18-åringar och sen hela deras fest springande i duggregnet och ville att jag skulle ta showiga bilder på dem. Vilken nytta vore en bil utan blixt och softbox i bakluckan?
Öarna ger inget gratis
En av mina tipsare och guider här på Färöarna sa att det är fantastiskt här, men att öarna inte ger en någonting gratis. Jag förstod litegrann vad han menade, det är långa avstånd, vädret kan svänga fort och det finns inga vägar till de allra vackraste platserna. Nu, efter ett par dagars intensivt regnande och en rejäl gubbfeberförkylning förstår jag ännu mer. Men fint är det.
Tillbaks på öarna
Dag 1-2: landat, sovit ut, andats frisk atlantluft i krokarna runt Tórshavn. (Ännu fler bilder finns här.)
Småglin och solsken
Syskonbarnhäng i kvarteret Cepheus
Ulriksdal
Firade helgdagen som Göran Persson av långsiktiga statsfinansiella skäl bytte ut annandag pingst mot med ett soligt slottshäng i gamla Solna.
Snösätra Springbeat -17
Snösätra är industriområdet mitt i skogen mellan Farsta och Rågsved som blivit Stockholms graffiti-fristad. Såhär såg det ut på Springbeat-festivalen där målare, festare och nyfikna led (jag) eller njöt (alla andra) i den tidiga lördagkvällens 28-gradiga dallervärme.
(för den extremt intresserade finns ännu fler foton här)
Båtbrist på Brevik
Behövde vågkluck och hamnade på Tyresö-Brevik. Där har man båt. Det har inte jag.
Färg över Mälaren
Plåtar alldeles för lite nu, men minneskortet innehöll ändå lite blandad kompott av utflykteri, fikande och små vardagsdetaljer.
Drottninggatan två dagar senare
Söndagskväll i City, drygt två dygn efter lastbilsattentatet och några timmar efter den stora manifestationen på Sergels Torg. Det är lite tystare än vanligt men mycket folk som lämnar blommor, skriver en hälsning eller sakta flanerar. Alla är påverkade av vad som hänt, men de som skrivit att stan är för evigt förändrad, eller att vi inte längre lever i samma land, har nog fel. På gott och ont är det precis samma plats som förut. Lika skiktad och kall i vardagen för många, lika rik på färg och händelser, lika förmögen till värme och solidaritet när det vidriga händer.
Bilder från en onsdag
Inte bara en fotbollshelg
Har knäppt lite annat än fotboll, en liten biltur gav bilder från Gamla Uppsala, Alsike, Skokloster och framförallt en liten spontan porträttserie på Iva, som hunnit doktorera och få pris men uppenbarligen inte haft tid att åldras en dag sen vi sågs senast för snart sju år sen.
0-0, gångbart premiärresultat
Att slänga in på oddset alltså, inte att vinna en allsvensk säsong på. Men vi är vana. Hemkörd lemon curd till jordgubbarna, gott om folk, bra väder, hyfsad läktarinsats, klart godkänd första kvart… och sen klassisk premiärkramp à la Gnaget.
#delaAIK
Bara en vecka nu till allsvensk premiär 2017! Collaget nedanför består av några av de hundratals AIK-foton jag lagt upp här sedan 2008. På mina bilder syns nyfikna barn, tokiga ultras, vithåriga äldre damer, målglädje, skratt, kramar, sorg och saknad. Min bild av AIK helt enkelt. Klicka för högupplöst version.
Ljusglimtar
Har kompletterat hemmastudion med nya radioblixtar och en softbox för de där seriösa porträtten jag nästan aldrig tar. Fick med små färglampor för ljusmålning som jag och systerdottern lekte med igår medan lillebror astronauten jollrade i sin babysitter.
Vintereftermiddag i hoodsen
När lägenhetens väggar och/eller ensamheten trycker sig extra tätt emot mig på helgen händer det att jag tvingar mig ut på en promenad. Det finns inga människor där ute heller, men färgerna är finare.
Industrinoja i Stockholms Västberlin
Utnyttjade det snögloppiga dagsmörkret i söndags till att osedd smyga runt Sveriges mest avlägsna plats, Lidingö. Som ett slags isolerat Västberlin under kalla krigets glansdagar ligger det där, lockande och geografiskt nära men oåtkomligt för folket. Enda sättet för en vanlig medborgare att ta sig dit är att gömma sig i bagageutrymmet på en av bussarna som i skytteltrafik forslar stressade konferensknullare från City till något av öns många inhägnade kongressläger. Vart jag än tittade mellan de vaktbolagsbevakade vräkvillorna ute på öreservatet fanns skyltar om skyddsobjekt, fotoförbud, grannsamverkan mot omvärlden och jag började snabbt känna mig som en upptäckt sovjetisk grodman. Paranoian och den bitande fuktkylan gjorde att det blev en kort utflykt.
Helgen då Orange Twitler tog makten…
…spelade jag Watch Dogs 2 och promenerade med syskonbarnen. Och jo, jag följde förstås de fantastiska bilderna från alla enorma kvinnomarscher också. Och log åt alt-rightaren som fick ett alt-handshake rätt i fejan medan han hånleende skulle förklara ett kommentarstrollsmeme. Och läste tusen analyser som alla berättade hur vi måste tolka trumpismen utifrån fler och fler lager av verklighet, hyperverklighet, anti-propaganda och samtidigt inte får bli förvirrade och osäkra, för då har de vunnit. Ja, och så promenerade jag med syskonbarnen. Det var fint!
Sen sist
Två veckor in på det här 2017 som skulle va så bra, men är det nån större skillnad?
(Pikachu-holken av CatLoveBird)
Dispatches from the dark side
Mörker, stormar, fler döda kändisar än Twitter har hashtags för. Bäst att hålla sig inne resten av jullovet.
Dimma över Stortorget
Gamla Stan utan turister är en trivsam stadsdel. Gränderna utgör också en kul liten bilbana när man för en gångs skull har dispensgrundande anledning att köra runt där inne i smeten.
Kungligheter i stockholmskylan
På en timme i stan hann jag plåta skridskoprinsar och -prinsessor som mer eller mindre graciöst gled runt Karl XIII i Kungsan, ta grupporträtt på en julfestande arbetsplats, träffa röda linjens queen Nabila som jag köpt ett par grafiska printar av (sångdrottningen Oum Kalthoum nedan ska jag ha själv, den andra kanske jag ger bort i jul) och lämna in kameran för reparation. Det var hög tid, den har länge vägrat använda blixt och sista tiden bara velat ta bilder på julbelysningar.
Palindrom, kontraster, julpynt
Det är sällan jag går på bio. Det är ännu mer sällan jag kommer ut ur en biosalong med en vilja att hänga kvar lite till i filmen. Jag kom i alla fall ut från Rigolettos barbalkong med den känslan efter Arrival, varken på grund av flaskan Anchor Steam i stolens mugghållare eller filmens egentliga story som hade åtminstone en irriterande stor lucka, men desto mer för stämningen och hantverket. Arrival är långsam, sorglig och vackert filmad science fiction om en lingvist som får uppdraget att kommunicera med våra första besökande utomjordingar. Filmen är också en fin betraktelse över filosofigrundkursklassiker som fri vilja kontra determinism, cirkulär kontra linjär tidsuppfattning och valet att sätta barn till världen. Jóhann Jóhanssons minimalistiska digitala körmusik styr känslorna precis lagom mycket, kanske var det mest hans värld jag saknade när jag kom ut på julpyntade Kungsgatan bland adventsdrinkare och frusna uteliggare.
Dark Island Drive
I min oändliga serie Platser man hittar på google maps och kommer till på typ en timme kom turen denna fuktiga novembersöndag till Mörkö och Oaxen där jag klappade rostiga skrov, hittade platser som såg ut att ligga i Kroatien eller på Österlen, hälsade på klassiska folkhögskolehippies och blev omdöpt av en glad förbivandrare (Han där med kameran heter Peter. Hej Peter!). Tyvärr var grinden till Engsholms slott så låst att inte ens ”min” XC90 T8 kunde ta sig in, men det fanns gott om andra udda kåkar att plåta.
Avvägar och omvägar
Snö, slapphet, sexism
9/11 2016 kommer minnas som dagen då jänkarna valde en kvinnohatande rasistgubbe utan annan agenda än att jävlas med folk han känt sig förorättad av. Det var också en dag då det snöade rejält och Stockholms skyddsnät mot naturen visade sig vara helt nedmonterat. Vi har haft snö förut, vi har haft förseningar och trottoarer som det tagit tid att röja upp och sanda, men sällan har jag sett en så slapp respons. Stan gav helt enkelt upp. SL försökte inte ens ge sig ut och köra utan ställde helt sonika in i princip all busstrafik. Och den lysande idén om jämställd snöröjning blev i verkligheten ingen snöröjning alls. De enda med skovlar jag såg under dan stod i en leende klunga på Gullmarsplan, regisserade av ett stort filmteam under skyddande tält. Gissningsvis var de inte alls kroppsarbetare utan skådisar som stans PR-avdelning äntligen fick en naturlig bakgrund för till nån flashig reklamfilm om hur vi alla måste dra vårt strå till stacken i det postsamhälleliga samhället.
Stämningsfull byggplats
Promenerade i kvarteren runt Mariatorget och kom in på Maria Magdalena kyrkogård. Kyrkan är insvept i plast, stängd för totalrenovering och det ligger byggmaterial över hela kyrkogården. Men på enstaka små platser stod allhelgonatänkande söderbor med tända ljus och spår av tårar i ansiktet. I lurarna gick Four Tet – Druid 1 varv efter varv.
Det är Nynäsvägen som gör resan värd
När det plötsligt kom en hösthelg med sol efter veckor av apokalyptiskt mörker rullade jag ut på en av mina grannmotorvägar för att köra till dess slutpunkt, Nynäs rökeri, där det finns bryggfika att få även efter att klockan ställt om sig till vintertid. På vägen förbi havsbadet försökte jag gå i Fredrika Bremers fotspår på Årsta Slott, men slottsparken var full av dyrt klädda män som svingade järnklubbor. Det sägs att vi geologiskt sett nu lever i antropocen då människan genomgripande förändrat planetens ekosystem genom jordbruk och industri. Södertörn har dock sedan länge passerat den eran, där är varje odlingsbar plätt mark omschaktad till golfbana och varje gård renoverad till konferenscenter.
Fler foton här.
Alla vill bo på hatade Gullmarsplan
Det är en sak jag undrar över. Jag bor några meter från en plats som det är svårt att vara lokalpatriot inför när den beskrivs såhär i lokalpressen:
Samtidigt är 95% av den adresserade post jag får reklamblad från mäklare som säger att bostäder i mitt område är enormt eftertraktade:
Jag får det inte att gå ihop, men jag bor väl kvar här tills nån river skiten och anlägger en idyllisk toscansk vingård eller vad det nu är alla vill att Gullmars ska vara.
Sönderfallsbevis
När man sitter där med sin mångmiljonvärderade bostadsrätt, nollräntekonsumtion, lyxiga skatteavdrag och linas ekokasse är det lätt att man börjar känna att samhället närmar sig en kollaps men att man inte kan komma på några egentliga tecken på det. Därför gav jag mig ut i vardagen och hittade snabbt hela sju bevis. Trasiga neonskyltar, basketkorgar på hög, hus utan fasader… Nu behöver vi verkligen lite andrum. Rädda Slussen!
Stänk och flikar
Sista semesterveckans sista dagar, innan skyfallet kom och den torterande vardagslunken tuggade igång. Systerdotters skratt i badbalja, laxpudding vid Årstafloden, fyra timmar på Lyran som kändes som en, mitt livs sämsta affär och ett livlöst derby:
Sensommar vid vatten
Det hemliga tricket för att förlänga sommaren nära på i det oändliga är att hänga vid vatten så mycket det bara går på kvällarna. Mälaren, Årstaviken, Bällstaån eller Stilla Havet spelar ingen roll.
Snabb grillmiddag på Vinterviken
Grillad laxburgare med kimchidressing följd av misslyckad jakt på en ninjalikt undflyende regnbåge upp längs Tantoberget och en lång diskussion om yta, ideal och negativ självbild. Det var en sån kväll i kväll.
Stärkande och uttröttande helg
I två dagar har jag varit chaufför, lekledare, stockholmsguide och upplyftare till läskigt höga platser åt Sevs två fina ungar, 4 och 6 (och åt Sev själv, minus lyftandet). På två dagar hann vi med Mulle Meck-parken, två besök på Naturhistoriska, Cosmonova, Vasa- och Timmermansparkerna, Årsta Havsbad, Spårvägsmuseet, plåtning från Bastugatan och häng med två vasastanfamiljer. Så jag har en aning både mental och fysisk träningsvärk, och lite extra stark längtan efter egna knoddar att svara på frågor från om elektricitet, nervsystem och fågelägg. Men kan nån först berätta för jordens barn att leksaker som om och om igen spelar en enda skränig plastmelodi är massförstörelsevapen mot vuxna?
Citysommar
På en kvällsvarm badklippa råkade jag säga ”varför kom jag in i badläge först nu när sommaren är slut?” när jag egentligen menade att min semester var över. Jag har fått äta upp den sägningen ett par gånger, sommaren har sen dess bara blivit somrigare och i år längtar jag inte efter höst. Några veckor, känslor och bräckvattendopp till kan jag stå ut med.
Nürnbürg, Münchün üch ündrü plütsür
Hälsade på några dagar i Nürnberg och fick barnvakta, äta gott, köra Autobahn och se lite av Franken, Bayerns protestantiska enklav. Fränkisches Seeland visade inte upp sig från sin lugnaste sida då en miljon andra valt att söndagsbada bort den 34-gradiga hettan i Rothsee. En svalare dag promenerade vi i gulliga och obombade världsarvet Bamberg – en sån plats där man börjar plåta varenda hus för att ornamentiken känns så exotisk och storslagen och efter några timmar aktivt börjar leta efter det fula och längta till betong och smuts.
Jag hann se extremt lite av München pga vansinniga bilköer både in och ut ur stan och ett extremt skyfall den enda timmen jag hann vara där. Lite längre än så ägnade jag åt Nürnbergs museum över nazismen och dess partidagar som hölls utanför stadskärnan från 1923 med ökande deltagarantal fram till kriget. Konstig känsla att gå runt på det enorma området som jag förut bara sett på klipp ur Leni Riefenstahls propagandafilmer. Hitlers och hitlerismens förkärlek för det enorma blir väldigt tydlig när man i ett par timmar gått runt i museet och inser att det bara utgör någon tiondel av den galna byggnad som skulle bli nazisternas kongresshall. Över 50 000 skulle kunna hålla ”politiska” möten där, men bygget blev som tur är aldrig klart.
Lou & andra smådjur på Lillskansen
Sen sist
Midsommar
Hemma efter som alltid fin midsommarhelg i Småland, präglad av svettig hetta, brexitsnack, islandsyra och tyvärr en gubbig nackspärr som fortfarande håller mig i ett smärtsamt järngrepp. Utöver midsommaridyllen några tidigare bilder från Artipelags Hålludden där badklipporna var fläktande folktomma.
Dags för ett uppsamlingsheat igen
GULLMARS.SE 