40+

21 maj 2018

I helgen som gick har jag inte bara sett fotboll på tv utan också tagit en tur till Länna köpcentrum för att köpa ny dammsugare och – sist men inte minst – unnat bilen ett automattvättprogram med extra premiumvax. Så till mobben av klubbhängande mediemillenials vill jag bara säga: kom för fa-an inte och säg att vi 40-plussare inte också kan ha pirrigt kittlande liv.


Tio hårda

18 maj 2018

WordPress berättar för mig att det är tio år sen jag slängde upp mitt första inlägg på den här gamla rötna bloggen, som då var en tyck- och cykelreseblogg och nu är en trött bilutflyktsfotosida. Ibland har det varit några tusen personer per dag som kollat in om jag plåtat nåt kul, vanligare kanske 50 besökare eller så, och nu 2018 har det varit ytterst nära dagar helt utan klick.

Vågen av personliga bloggar hade i och för sig ebbat ut redan 2008 när jag startade gullmars.se och nu är bloggmediet mest till för att ge en klen, raspig röst åt före detta ankdammsankor som med rätta sparkats ut ur offentligheten. Men vilka sociala medier som är sista skriket från Paris och vilka som råkar vara pinsamt ute orkar jag inte bry mig om så det blir säkert några fler små fotoreportage här innan jag stänger.

Någon jubileumsfanfar finns det inte fog för, mer ett konstaterande att de här tio åren inte varit snälla mot mig på något sätt. Eller om det är jag som inte varit snäll mot dem.


Palindrom, kontraster, julpynt

4 december 2016

Det är sällan jag går på bio. Det är ännu mer sällan jag kommer ut ur en biosalong med en vilja att hänga kvar lite till i filmen. Jag kom i alla fall ut från Rigolettos barbalkong med den känslan efter Arrival, varken på grund av flaskan Anchor Steam i stolens mugghållare eller filmens egentliga story som hade åtminstone en irriterande stor lucka, men desto mer för stämningen och hantverket. Arrival är långsam, sorglig och vackert filmad science fiction om en lingvist som får uppdraget att kommunicera med våra första besökande utomjordingar. Filmen är också en fin betraktelse över filosofigrundkursklassiker som fri vilja kontra determinism, cirkulär kontra linjär tidsuppfattning och valet att sätta barn till världen. Jóhann Jóhanssons minimalistiska digitala körmusik styr känslorna precis lagom mycket, kanske var det mest hans värld jag saknade när jag kom ut på julpyntade Kungsgatan bland adventsdrinkare och frusna uteliggare.


Alla vill bo på hatade Gullmarsplan

24 oktober 2016

Det är en sak jag undrar över. Jag bor några meter från en plats som det är svårt att vara lokalpatriot inför när den beskrivs såhär i lokalpressen:

gullmarsiana

Samtidigt är 95% av den adresserade post jag får reklamblad från mäklare som säger att bostäder i mitt område är enormt eftertraktade:

diverse_dhk2261

Jag får det inte att gå ihop, men jag bor väl kvar här tills nån river skiten och anlägger en idyllisk toscansk vingård eller vad det nu är alla vill att Gullmars ska vara.


Sönderfallsbevis

11 september 2016

När man sitter där med sin mångmiljonvärderade bostadsrätt, nollräntekonsumtion, lyxiga skatteavdrag och linas ekokasse är det lätt att man börjar känna att samhället närmar sig en kollaps men att man inte kan komma på några egentliga tecken på det. Därför gav jag mig ut i vardagen och hittade snabbt hela sju bevis. Trasiga neonskyltar, basketkorgar på hög, hus utan fasader… Nu behöver vi verkligen lite andrum. Rädda Slussen!


Krama varandra i trafiken, VD:ar och lobbyister!

6 april 2015

Det här brukar inte vara Trafikmagasinet men nu råkade det bli en bilrecension ändå… Pga påsk fanns det bara en bil ledig i bilpoolen. Volvo V60 D6 AWD är en laddhybrid, som i reklambladen ska rädda planeten, men i praktiken är en 2,5 tons bly-limousine med största och törstigast tänkbara dieselmonster under huven. På den enda grunden att den har en liten elmotor på bakaxeln får den dock kallas supermiljöbil och bli skattelättad, premierad, trängselbefriad och greenwashad så att överbetalda direktörer ska kunna hävda miljösamvete i årsredovisningen. En fullkomligt idiotisk skapelse som EU:s regeringar i sitt oändliga oförstånd öppnat upp en nisch för. Jag blir så trött.

Den Vattenfall-specade elmotorn (optimerad för tysk brunkol?) får slut på kräm efter sisådär fyra mil, och även när batteriet har kraft kvar mullrar dieseln igång om man är oartig nog att gasa i uppförsbacke. 200-nånting fossilhästar plus de 70 som elmotorn bidrar med ger 0-100 på 6,8 sekunder. Precis vad en miljöstämplad kortpendlare behöver! Eller? Det här är en bil som skriker VD och Autobahn, men jag skulle varken vilja (pga bränsletörsten och utsläppen) eller våga (bromsarna får bara nästan stopp på dödvikten) köra den där.

Hur kan en tung lyxdinosaurie som frossar fossilt bränsle och kostar över en halv miljon kallas miljöbil och sponsras av staten? Varför hamnade vi där? Tanken måste vara att Framtidsmänniskan jobbar hemma, bor vid IKEA och aldrig tar semester. På så sätt kan man klara vardagen med V60:n nästan helt utan växthusutsläpp.


Sticker emellan med ett poddtips

28 februari 2015

Avbryter strömmen av turistsnapshots med en stark rekommendation. Har under semestern skrattat mig fram i bilen tack vare en omlyssning på mina favoritavsnitt av serien The Dead Authors Podcast. Både idén och utförandet är geniala, intelligente charmören Paul F Tompkins spelar HG Wells som med sin tidsmaskin reser tillbaks i tiden och hämtar med sig författare från olika epoker till LA för att spela in en intervju inför publik. Tompkins plockar in vänner ur eliten av den amerikanska standup- och improvisationsscenen som respektlöst men älskvärt får spela varsin författare. Han är påläst, på tårna och förstås väldigt, väldigt rolig, men framför allt lockar han med lagom ledande frågor och perfekt timing fram det bästa av sina gäster.

photo by mindy tucker

Paul F Tompkins som HG Wells (foto: Mindy Tucker)

Några av mina favoritavsnitt (som MP3-länkar, men jag rekommenderar att prenumerera på podden!):

photo by Steve Agee

HG Wells med Ayn Rand (foto: Steve Agee)


%d bloggare gillar detta: