Bilder från Luma GP 2013

8 juni 2013

Härligt sommarväder på årets Luma GP, som solovanns av Södertälje CK:s Marcus Linder, en stark halvminut före tvåan. Jag hann tyvärr inte stanna och fota prisceremonin. Som så många stora sportfotografer före mig var jag tvungen att smita till Sjöstans leksaksaffär minuterna innan de stängde och köpa en gosedrake. Fler bilder än de som fick plats här finns här på Picasa.

Mina bilder från tidigare års upplagor av Luma GP hittar du här.


Badgäster och maxiapotek

29 juli 2012

Igår var det cykelfri strandidylldag här i havsbadet och framåt kvällen den klassiska skärgårdskombon lax, sallad och Grüner Veltliner.

Två av mina tyska gäster har trots min recension häromdagen begett sig till Utö. Vad är poängen med objektiv konsumentjournalistik om inte ens vännerna följer råden man kommer med?

Nu kanske jag inte är den som ska klanka ner på andras utflyktsmålsval, efter min morgontripp med sammanlagt fem bussar till Handens närakut och söndagsapoteket på Ica Maxi. I natt bankade onda fingret så att jag inte kunde sova, men nu är jag tillbaks i idyllen med ett lass antibiotika att tugga på.

Imorgon har mina gäster åkt mot huvudstaden igen och då hoppas jag vara frisk nog att kunna cykla lite igen. Höger långfinger använder man ju mest för att växla neråt med, får väl helt enkelt växla upp till högsta växeln och sen trampa så det ryker.

Och så gårdagens kvällsunderhållning, två waldorfesoteriska damer som skuttade frigörande dans på bryggan:


Vidvinkel och Bredröv på äventyr

27 juli 2012

Vidvinkel är kul, men det tar lite tid att få grepp om IMAX-estetiken. När jag vaknade och solen sparkade mig i ansiktet bestämde jag mig för att ta ut det nya objektivet på en cykeltur för att vi skulle lära känna varandra.

Ett trist sammanträffande inom cyklingen är att det alltid är sista milen på turen som är jobbigast och tyngst. Kunde det inte få vara tvärtom nån endaste gång? Idag var det en seg sista mil. Efter en tur till Nynäshamn via Sorunda envisades jag med att inte stanna och fylla på vatten eftersom det bara var ett par mil kvar hem.

GPS:en passade som vanligt på att leda mig genom Berga skjutfält. Blev myndigt stoppad av en generalmajor i vit SUV (jeep och terrängfordon duger visst inte längre) som påpekade att cykel minsann är ett fordon, och att det var vid vite förbjudet att framföra just fordon på den för rikets säkerhet så vitala grusvägen.

Men hem till stugan kom jag till slut. Nästan tolv mil blev det vilket känns som ett ok första distanspass på nästan ett år. Imorgon hoppas jag vakna tidigt så jag kan klämma ett varv på havsbadstempot före frukost.

Såhär såg dagens rutt ut:

Och här är lite av vad jag och min nya kompis 10-24mm såg och kunde diskutera längs vägen:


Ett anspråkslöst förslag

26 juli 2012

”Skulle man inte kunna samla alla jobbiga skärgårdsturister och badjävlar på en och samma ö, så att vi gnälliga och priviligierade stockholmare kan få resten av skärgården för oss själva?”

Så verkar någon ha tänkt, och strax därefter skapat Utö. Vad är det som drar dit så mycket folk att båtarna inte räcker till och folk blir kvar på kajen?

Visst, ön är fin och har varierad miljö med allt från badklippor till bondgårdar, men det finns det ju massor av öar som har. Visst finns det krogar, ICA och ett bageri – inte så unikt där heller. Det kan knappast vara gruvmuseet, det var helt tomt när jag cyklade förbi. Närheten till stan? Nja, från city tar det ändå dryga två timmar med pendel, buss och båt.

Nej, troligen så är det helt enkelt det klassiska ”folk drar folk” – Utö är folkligt, festligt, fullsatt. Och visst, vi nimbynollåttor tackar, tar emot och sprider ut oss i det relativa lugnet på Svartsö, Nämdö och Svartlöga.

Fast idag var jag en av turisterna och badjävlarna på Utö, att sitta femti meter från utöbryggan och inte ha varit där ute på över 20 år höll bara inte. Ett halvt motorhaveri på Waxholm II gjorde att turen hem tog dubbelt så lång tid som planerat – båtar alltså…

Tur att jag hade cykeln så att jag kunde färdas med värdighet ute på ön åtminstone.

Och att jag lyckades ta mig igenom redneckkvarteren utan kulhål i pannan.

Bageriet hade en tung råglimpa som de kallade Cykelhjälmen. Otippat att jag kom hem till stugan med en sån.

Den mikrobryggeribryggda hallonsodan smakade lika kemiskt som de multinationella konkurrenternas, men beskrevs på etiketten med den betryggande kvalitetsförsäkringen ”Tillverkad under kontroll”. Jag skulle nog sätta det som nåt slags minimikrav på vad man än sätter i sig.


Lugn och ro är inte att förakta

24 juli 2012

Efter den dramatiska naturen och det knepiga resandet på semesterns förra etapp är det skönt med en 100% oexotiskt hemtam och kav lugn miljö på cykelavstånd hemifrån. Vill man ha dramatiska miljöer här får man kamouflera cykeln med grankvistar och cykla in på skjutfältet intill. Vad som däremot finns i överflöd är fina träningsvägar för landsvägscykling, vilka jag tänker slita ut asfalten på under veckan som kommer. Nu startar den långa processen för att komma i nån slags form igen, och för att motverka den ska jag finfika på varje morgonrunda. Smådalarö, Nynäshamn, Rosenhills bajkerfik – bulla upp!


Tillbaks på fastare land

23 juli 2012

Båtresan tillbaks till Bodö var 100% skönare än kräks- och kaosturen i motsatt riktning förra helgen. Nästa gång (för jag kommer garanterat återvända till Lofoten) kommer jag ändå välja tåg och cykel, de två mest miljövänliga, njutbara och civiliserade färdmedlen, istället för flyg och båt, de enda två färdmedel som bjuder på spypåsar med bolagets logo tryckt i fyrfärg.


Räddad av ett regn

20 juli 2012

Vistelsen på Lofoten slutar som den började, i regnblöta kläder. Nu var det nog tur för mig att regnet kom tillbaks medan jag var ute och cyklade, eftersom jag var på väg till ett lagom högt berg som på någon fjällnördsida beskrivits som ”krävande men givande”. Risken för att jag skulle fått ge upp och/eller halkat och fått åka hem med skam och/eller i gips hade nog varit lika överhängande som utsiktssidan av bergstoppen med sin lodräta bergvägg ner mot Reinefjorden. Det får bli topptur nästa år istället.

En av få saker med Lofoten jag inte kommer sakna är den ständigt uppblossande kakafonin av trutvrål utanför fönstret. Ungefär varannan minut får en trut frispel och skriker ”jag ser en fisk!” eller nåt annat provokativt vilket triggar ett par hundra andra. De flyger lite fram och tillbaks och ger ifrån sig sitt favoritskrik, och så lugnar de ner sig och håller käften ett litet tag, tills nån skriker ”det här är min plats!” och så kaos igen.

Lite kul är ändå den enorma variationen i trutbröl. En låter precis som en nyfödd bebis som skriker så den knappt får luft, en annan som en skånsk hes röktant som skrattar i Ring P1, en tredje skriker tonsäkert signaturen till Vi i femman. Och vem kan glömma favoritläten som marskatt-utanför-balkong eller rullväska-med-gnisslande-hjul? Alla dessa variationer, plus de klassiska måsskriken, allt på ett tak. Nu för bara 600 kr/natt! Norska, that is.


%d bloggare gillar detta: