20200202 – en obehagligt skön vårdag
Efter en extremvarm men grå januarimånad startade februari 2020 med ett årstidsförnekande uteserveringsväder i stora delar av landet, också i den vintertomma sommarstaden Trosa:
Hemma i stan var det i alla fall lika kallt som alltid:
Tre månader senare…
Har visst inte slängt upp nåt här sen i september, så här kommer ett desto större hoprafs från förra decenniets sista kvartal: kylblåsiga stockholmsnätter, första snön i Sigtuna, jobb i Alvik, nyår i Gregersboda, syskon, syskonbarn och blandad gullmarsiana. Mest mörker som vanligt, men också enstaka ljusglimtar.
Hemåt genom Sörmland
Körde den slingriga senvägen från Nynäshamn över Skanssundet till Dunkern och sen hem efter ett regnigt dygn där. Försökte närma mig lite fåglar, men de hade som vanligt ingen som helst lust att få närbilder tagna.
Lugnet före pesten – två dygn i Visby
September är egentligen min favorittid på ön, men dagarna innan tre olika pester väller in (Almedalen-, Medeltids- och Pappas Pojkar-veckorna) ger gränderna en skön lugnet före stormen-känsla. Visby har ännu inte fyllts av rosépimplande PR-schamaner, skatteglufsande välfärdskonsulter och hotfulla fascister i olika nyanser av brunt. På Almedalens scen står bara en skottkärra med blommor och det enda som påminner om det politisk-industriella komplexet är scenbyggarna och deras lastbilar. Gutarna har tömt sina hus och lägenheter på dyrbarheter (och pinsamheter som fulla tyckonomer garanterat skulle instagramma), tagit årshyran de hyr ut för under ett par juliveckor och tillfälligt evakuerat – med samma trygga visshet som Pripyat-borna hade 1986 om att de snart ska kunna komma hem till sin stad igen.
En blir bare äldre med åren
Första åren den här vänkretsen började fira midsommar i Småland var vi unga. Vi ägnade oss åt alldeles för mycket sprit, ”intellektuella” diskussioner där ingen lyssnade på någon annan och jackass-stunts av riktigt låg kvalitet. Nu har alla utom jag varsin kull redan eller snart tonåriga ungar och genomtänkta kryddningar, åtta timmars sömn och svåra tipspromenader har ersatt sprit och stunts. Och jag som ändå kört helvita midsomrar de senaste åren är är bara glad för att vi i år slog rekord i tomma Carlsberg alkoholfri-flaskor.
Med fotoknät runt Långholmen
Jag har ett halvtrasigt knä som bråkat extra mycket senaste dagarna. Efter varje försök att gå mer än ett par kilometer, varje oförsiktig rörelse, flammar knäet upp som en högerpolitiker ställd inför ett faktum. Arg svullnad och elakt knastrande. Igår tog jag ändå en kortpromenad runt Långholmen efter jobbet – 25 grader i maj är ju ändå 25 grader i maj. Synd att varje liten utsiktsklippa är en sån magnet för mig för hade jag hållit mig på grusvägen hade jag kanske sluppit känslan av att nån fyllt min knäskål med eld, cornflakes och smågrus? Första besöket hos fysio imorgon – hoppas på ett bra träningsschema, nåt sommarsvalt men stabiliserande skydd och ett medicinskt mirakel.
Det exotiska är bara en liten skog bort
Tog en promenad igår från kontoret i Alviks Strand längs med vattnet ner mot Ålsten och sen upp genom rikisreservatet Äppelviken till Alvik och tillbaks till jobbet. Passerade cyklister, spårvagnar och SUV:ar genom den nuttiga villastaden där ”personliga” fastighetsmäklare, små arkitektkontor och lokala begravningsbyråer skyltar diskret medan kiosker, pizzerior och närbutiker helt verkar saknas. En exotisk entimmes-safari.
Abstrakt tisdag
Ibland är vardagen extra mycket vardag. Då blir det bara enstaka utsikter från kontoret och abstrakt flum inifrån OKQ8:s billiga biltvätt (den utan fancy vaxbehandlingar).
Fotoblogg – nu med kamera igen!
Min ovilja mot marknadsföring, pushande, influenceri, ”personliga varumärken” och sökmotoroptimering (kanske all form av optimering egentligen) är nästan lika aggressiv som min alpollenallergi är den här veckan. Det, tillsammans med helt ointressant innehåll på ett stendött medium har lett till en milstolpe i bloggens historia: för första gången sedan… 2008? har det i år gått en hel dag utan sidvisningar i statistiken! Men det är inte det enda som är värt att fira. Vi har ju också fått en EU-lag idag med lobbyskrivna klausuler som fick mig att tänka tillbaks på vad jag skrev om just 2008. Dessutom är jag äntligen ägare till en fullformatare igen sen stölden i januari. I brist på idé till hur allt det här ska firas slänger jag upp ännu lite fler bilder till detta mitt dammtäckta personliga museum. Syskonbarnssnapshots och hemvägsvyer kanske är framtidens content?
Hemvägar III
Gamla reservkameran är vad den är – gammal. Men den är mindre och lättare, och jag behöver inte vara rädd att få den stulen. Jag behöver i och för sig inte vara rädd för att få finkameran stulen heller, den har ju redan stulits från mig. Oh well, här är några fler hemvägar genom vinterstockholm.
Fotoblogg – nu utan kamera!
En till månad har rasat förbi, och det enda spännande som hänt under den är att jag fick min väska, förstås inklusive kamera, stulen. Så tills jag skaffat nåt rimligt begagnat för försäkringsslanten så går jag runt med min nio år gamla reserv-Nikon. Den har sett bättre dagar, gillar inte mörker lika mycket som jag och har knappar som oftast sitter fast i fel läge. Så det enda som fastnar är torftig vardagsrealism. Till och från jobb, till och från jobb, till och från…
Promenadåret 2019
Det är äckligt halt överallt. Kanske borde köpa vinterskor?
Trött Saturnalia
Mer utmatting än fest = få photo ops. Men har i alla fall hängt lite med syskonbarnen och gått runt lite i snöstockholm.
Ny del av kartan upplåst
Rädda Barnen som jag jobbar på har flyttat i helgen. Som IT-tomte slapp jag bära möbler och kartonger men hjälpte istället till att få upp den nya servermiljön och se till att alla system (både de jag byggt och alla andra) rullade snällt på måndagmorgonen. Hann förstås också med att ta några första bilder på Alviks Strand, där jag kommer sitta från och med nu. Bloggen kommer alltså knappast bjuda på några fler bilder från gamla Sumpan nu alltså, kanske desto fler av Fredhäll och diverse Essingeöar.
Väntan på Ögonblicket
50 128 personer längtade efter, väntade på, manade fram Ögonblicket då hela arenan skulle få resa sig i guldjubel. Ögonblicket dök inte upp, trots massor av chanser. På slutet var det nästan skönt att se matchen genom en vidvinkellins strax under arenataket. Nu får det bli ett för gnaget klassiskt bortaavgörande istället.
Dit- och hemvägar
Stockholm ändå, va! Och Sumpan då.
Stadshusplåt
Några foton från en kort lufta kameran-promenad och lite hemmaturistande i Stadshusparken.
Huggormar, bålgetingar och badjävlar
De enda som verkligen trivs i långvarig 32-gradig torka är de som är långlediga och kan guppa runt i en sjö hela dagen. Enstaka djur mår väl också bra. Bålgetingarna verkar till exempel ha det skönt, och huggormarna förstås. Några veckor till av det här och vi kommer få hit ökenarter som jätteskorpioner, såna pliriga ödlor som står på två ben i taget och vapentokiga republikaner från Texas. I helgen gör jag ett nytt försök att känna normal sommaravslappning uppe i lånetorpet. Kanske kan det sjunka nån grad? Kanske kan det dyka upp ett regnmoln?
Landsort II – Solens hämnd
Som revansch för allt utmattat innesittande under semestern blev det en riktigt fet smäll av sol, natur och iskalla dopp i söndags i form av badutflykt till Öja, som jag inte varit på sen 2014. En heldag i solen på klipporna nedanför Landsorts fyr var helt klart en halv dag för mycket. Nu när svedan börjat lägga sig, pannan fått elefantskinn och ryggen börjat flagna minns man ändå mest alla vackra havsutsikter, gulliga sommarhus och det iskalla simmandet bland maneter och småfiskar som var så semestersega att man kunde plocka dem med handen utan att anstränga sig.
Till nästa Öja-tur ska jag ha med mig en färdig prototyp av min senaste uppfinning: Luftmadrass 2.0 – med kylväska för drycker som köl, teleskopmast i plast och segelduk som kan ge lagom med skugga på stranden.
