Pendlingsmaximum

12 oktober 2011

Idag var en sådan där dag när jag nästan lyckades glömma de senaste veckorna då jag hasat omkring småsjuk med en zombies livsgnista, lidit på överfulla t-banetåg och väntat på banfel, vagnfel och växelfel. Tagit smällar av SL:s antifusk-prioriterande automatiska spärrar och muttrat över SL:s politiska ledning som misslyckas med alla sina uppdrag, chockhöjer priserna, planerar puttenuttiga spårvagnar för de allra rikaste gullepluttområdena och tar i med hårdhanskarna mot tolvåringar. Morgnarna när jag var nära att knuffprovocera ordningsvakter för att få uppleva nån annan känsla än frustration, om så bara smärtan och skräcken av att få vara inspärrad med några anabolatriggade så kallade ”trygghetsvakter” och få lederna teleskopbatongjusterade i ett så kallat ”trygghetsrum” (den enda sortens lokal i t-banesystemet där en så kallad ”trygghetskamera” skulle kunnat leva upp till sitt namn – om den hade fungerat).

Efter den här perioden har jag njutit extra enormt mycket av friheten att cykla till och från jobbet, trots mörkret och vätan. Och idag var det plötsligt en sådan där dag full av ljus, luft, färg, slott och rivningskåkar. Yum!


Giro de Fakiro

9 april 2011

Famous last words: nu är det vår, nu kan man åka i kortbyxor och kortfingrade handskar!

Åtta mil och tre timmar av wardrobe regret blev det. Kaxigt medvindsflyt ut till Årsta Havsbad, och sen in i en betongvägg av kyla och motvind.

Snö på topparna - precis som i alperna!

Tröstfika i Västerhaninge piggade upp lite men sen ledde Polarmetoden(tm) till krampkänning i Sharpneck. Alla någorlunda framåtriktade kroppsdelar domnade bort. Nu ska jag klimatkompensera för all varmvattenbesparing jag nånsin stått för och bo i duschen till kvällen.

Svettofettofika i Västerhaninge


Energikrisen

17 mars 2011

Det råkade bli ett distanspass idag, och sex timmars cykling på en för stor mountainbike känns i kroppen nu.

Tanken var egentligen att bara susa upp till Famagusta på den turkiska sidan av buffertzonen för att ta lite bilder, men jag körde vilse vid exakt varenda vägskäl. Har ingen aning om hur lång turen blev – stängde av GPS:en när batteriet i telefonen började försvinna – men med starkt tempo i början och en hel del grusväg och total utmattning på slutet… kanske drygt tio mil?

Det var så länge sen jag körde något längre pass så jag hade glömt att jag inte klarar att äta en lätt frukost och sen cykla sex timmar på bara två bananer, en energy bar och för lite vatten. Har lovat mig själv att stanna för lunch imorgon.

För att fortsätta på mitt tema från igår (pastisch på Carl Bildts ”jag vet allt bäst”-blogg) så har jag i dagens kavalkad av turistknäpp varit väldigt rättvis och politiskt korrekt: båda sidornas krigsmonument finns med, liksom både ortodoxa kyrkor och moskéer.


Litet P.S. till föregående post

24 februari 2011

Tog två timmar och tio minuter att gå hem från jobbet. Precis som det gjorde i somras. Men det kändes längre. Jag borde skaffa en cykel.

Senaste veckans hem- och bortgångar i glada färger


Jag går loss på Stockholms gator

22 februari 2011

Den här bloggen är kanske inte direkt där uppe med WikiLeaks när det gäller att publicera oväntade scoop. Men nu ska jag bomba ut en sällan kommenterad aktualitet: det är snorkallt ute!

Att cykla i det här vädret känns som att kasta pärlor åt svin. Asfalten i sydeuropa förtjänar kontakten med mina däck. Isvallarna och moddgroparna här gör det inte.

För att straffa mig själv för att jag inte samlar mil i cykeldatorn har jag börjat promenera hem istället. Hem från jobbet och från vinsliriga middagar, hem från koffeinstinna kusinfikor och pendeltågsstationer jag åkt i onödan till för att få gå en bit.

Hur kort eller långt jag än tror att jag gått visar det sig alltid vara precis 6,7km, vilket är ganska lagom i kylan men samtidigt lite spooky (kunde varit temat från en Stephen King-novell). Promenadpendlarsporten ger inga direkt hisnande fartupplevelser och batterierna i mitt bluetoothheadset brukar ge upp efter en timmes mp3:ande men nu har jag dragit ihop fem mil på en vecka och börjar komma in i det.

Dagens 7km gick jag i eftermiddagssol så jag passade på att lyfta kameran några gånger:


Vinterlajv

15 oktober 2010

Jag är med i ett lajv som utspelar sig i skiftet mellan den senaste istiden och yngre stenåldern. Jag spelar en utstött överårig neandertalare som hankar sig fram i klanbebyggelsens södra utkanter.

Jag har glömt hur ett varmt mål mat känns i kroppen då min diet nu består av frukt och nötter (och någon enstaka 7eleven-sallad). Min energinivå ligger därför på minimum då jag släpar mig i minusgrader till mitt dagliga slit i stenbrottet. (Tur att nån hunnit uppfinna hjulet i den här parallella verkligheten, hade säkert varit ännu segare att cykelpendla annars.)

Den svenssonbrackiga orsaken till mitt ofrivilliga lajvande stavas köksrenovering. Rummet i fråga är minimalt (en kub på 280x280x280 cm) så jag kommer nog inte nå upp till Sveriges just nu mest utskrattade människor i fråga om navelpetande designcocooning, men det är aldrig fel att försöka!


Istället för speaker – skogspoet

15 september 2010

Ronde van Retaard är nog den enda cykeltävling jag hellre hade varit med i än de klassiska Tour-etapperna på 60-talet. Nästa år hoppas jag att Tour de Retard är tillbaks här i stan. Då ska jag vara med, förstås på en för evenemanget specialbyggd (eller kanske snarare -dekonstruerad) cykel.

Vad jag vet brukar det inte vara någon vidare konstsatsning i södertörnsskogarna, men man kan ju alltid hoppas att Kanot Club Velour (eller vad de nu heter) tar med sin huspoet:

Vodpod videos no longer available.

.

Det vore också underbart om den göteborgska direktions- och kvastbilen finns med. Tänk vilken njutning att ha den rullande strax bakom sig (med Valkyriornas ritt dånande ur skrapiga högtalare) när man tappat kontakten med gruppetton (igen):.

Kvastbilen på Ronde van Retaard 2010

Kvastbil (fotot snott av heklamama på happymtb.org)



%d bloggare gillar detta: