Skulle ut och raida stigar med min mtb-guru Karl idag. Först skulle jag bara rulla en liten sväng och kolla att cykeln funkade ok efter mitt senaste reparationsförsök. 

Rullade i solen på isknastriga stigar och snöiga vägar, genom en lokal snöstorm (kanonen på hammarbybacken) och genom sicklaskiftets tundra. Nickade glatt åt hundra promenerande söderpar medan jag bromsade in till stillastående och lät dem passera i sin takt. Femtio gånger hörde jag bakom mig, tyst men precis lagom högt så att jag skulle höra, nån variation av ”- får man verkligen cykla här? – nej det får man faktiskt inte”.

påbjudet påhopp

Här och där längs vägen stod svårtolkade abstrakta blåa skyltar med en vit man med vitt barn ovanför en vit cykel. Vete tusan vad som menas, ”Påbjudet hoppa på cyklister när det snöat” eller ”Gående står över cyklister i rang och avgör från fall till fall vilka överenskomna regler som plötsligt slutat gälla”?

prylböghandskar

Förra årets cykelprylbögsupervantar höll fingrarna riktigt varma trots tio minusgrader. Men jag hittade deras svaga punkt: de är inte så anpassade för småpyssel med miniskruvmejsel. Tyvärr varade nämligen idyllen bara i femminutersperioder. Så fort jag kom till en uppförsbacke eller en teknisk bit terräng hoppade kedjan och trasslade in sig i drevet. Justerade allting till perfektion och rullade fem minuter och så hände samma sak igen.

hallå teamet var är min mekaniker?

Efter en dryg timme hade jag fått nog, ställde in turen och pumpade hem uppför backen på höga växlar med domnade fötter, imma på glasögonen och snor i rånarluvan.

En fin dag i solen på det hela taget!