Nürnbürg, Münchün üch ündrü plütsür

14 juli 2016

Hälsade på några dagar i Nürnberg och fick barnvakta, äta gott, köra Autobahn och se lite av Franken, Bayerns protestantiska enklav. Fränkisches Seeland visade inte upp sig från sin lugnaste sida då en miljon andra valt att söndagsbada bort den 34-gradiga hettan i Rothsee. En svalare dag promenerade vi i gulliga och obombade världsarvet Bamberg – en sån plats där man börjar plåta varenda hus för att ornamentiken känns så exotisk och storslagen och efter några timmar aktivt börjar leta efter det fula och längta till betong och smuts.

Jag hann se extremt lite av München pga vansinniga bilköer både in och ut ur stan och ett extremt skyfall den enda timmen jag hann vara där. Lite längre än så ägnade jag åt Nürnbergs museum över nazismen och dess partidagar som hölls utanför stadskärnan från 1923 med ökande deltagarantal fram till kriget. Konstig känsla att gå runt på det enorma området som jag förut bara sett på klipp ur Leni Riefenstahls propagandafilmer. Hitlers och hitlerismens förkärlek för det enorma blir väldigt tydlig när man i ett par timmar gått runt i museet och inser att det bara utgör någon tiondel av den galna byggnad som skulle bli nazisternas kongresshall. Över 50 000 skulle kunna hålla ”politiska” möten där, men bygget blev som tur är aldrig klart.

 


Midsommar

28 juni 2016

Hemma efter som alltid fin midsommarhelg i Småland, präglad av svettig hetta, brexitsnack, islandsyra och tyvärr en gubbig nackspärr som fortfarande håller mig i ett smärtsamt järngrepp. Utöver midsommaridyllen några tidigare bilder från Artipelags Hålludden där badklipporna var fläktande folktomma.


Färöarna dag VII-VIII

24 april 2016

Färöarna är ett litet land fyllt av stora platser. Varenda liten väg bjuder på varierade upplevelser och instinkten att stanna och ta en bild tar aldrig slut. Särskilt som en utsikt ser helt olika ut varje gång man kör förbi. En sval och disig vy över hav och berg kan två timmar senare bjuda på starka kontraster och klara varma färger, för att samma kväll vara ett kargt vinterlandskap.

faroe_islands_april_2016_DHK5940.jpg

Nästa gång jag flyger dit kommer allt vara nytt igen, utom människorna – alla jag pratat med under min korta vecka hoppas jag fortsätter vara precis de de är.

Mitt osorterade jättealbum med närmare fem hundra bilder finns här.


Färöarna dag VI

22 april 2016

Efter att ha kört som en skottspole och stannat överallt,med en viss överdos av vackra landskap som följd, har jag nu börjat lugna ner mig lite. Hänger på gården jag bor på, tittar på saker utan en kamera framför varje öga och promenerar lite långsammare. Semester helt enkelt. Igår var jag och konstaterade att lunnefåglarna inte hunnit hit, träffade min fantastiska ö-inspiratör och obetalda turistbyrå Kulakath med familj (det var hennes små filmer från Vestmanna som fick mig att längta hit) och såg lite fotboll (foton därifrån i eget inlägg).


Motsatsen till Friends Arena

22 april 2016

På måndag är jag tillbaks på Nationalarenan i Solna för att se mitt AIK. En eventarena med flyttbart tak, barer, kiosker, svindyra parkeringsgarage, högupplöst mediakub och där Färöarnas hela befolkning plus några tusen av deras utflyttade släktingar skulle få plats. Igår var jag som motvikt och såg fotboll i den färöiska högstaligan.

faroe_islands_april_2016_DHK5815.jpg

Där ligger planen utsatt för havets vind och saltstänk och istället för Stone Island kommer fansen i torrdräkter från fiskebåtar och oljeriggsjobb för att heja på sina kompisar. Istället för sponsrade barer dricker man snabbt svalnande termoskaffe och det närmaste vip-loger som finns har de som betalar för sig och bilen och sitter med full kupévärme och radions live-kommentering igång på vägen ovanför planen. Ett bra tag efter att jag i mina citydumma kläder förfrusit allt och kört hem slutade matchen 2-2 och Ítróttarfelag Fuglafjørður ligger fortfarande inte sist i ligan.

 

Andra fullstora fotbollsplaner jag åkt förbi:


Färöarna dag IV-V

20 april 2016

Efter vinterdagen kom en sommardag eller vad man nu kallar perfekta 8 grader och sol här. Fortsatte utforska de södra öarna, med stopp i vackra Vestmanna och isolerade Tjørnuvík, och en fin konsertkväll på Sirkus Föroyar, där Konni Kass med band spelade modern mitt-i-atlanten-musik, eller ”någon sorts pop” som de själva använder som genre. Och så idag ett vinterrally upp till en cool kalla kriget-lämning som jag tyvärr inte hittade fram de sista höjdmetrarna till pga befann mig i ett tjockt moln och hade snö upp till knäna. Nu tillbaks i superavslappna(n)de Gjógv (som nästan uttalas som det stavas) för att leta lunnefågel.

 

P.S. Såg igår på vägen hem en brandövning på sjömannaskolan och en timme senare en skarp släckning utanför mitt hotell. Den lokala eventfirman hade en specialbyggd trailer med torrdräkter, kaffemaskin och högtalare som de dundrade hårdrock ur när deras turer med konferensdeltagare i RIB-båtar kom tillbaks till hamnen. Men att varje dag kräma ut just Thunderstruck mitt i Tors egen hamn straffade sig förstås och vagnen brann upp pga ”elfel”, dvs fornordisk gudahämnd.


Färöarna dag I-III

19 april 2016

Så har jag hittat ännu en plats där jag vill bo när jag blir stor. 49000 människor, 70000 får (med klart tveksamma trafikkunskaper), inga träd, och ett klimat som skiftar årstid var tionde minut.Från sol och lugn till storm och hagel, och så tillbaks igen. Atlantens ombytliga humör styr inte bara det karga landskapet, utan också hur man mår och vad man gör. För 100 år sedan förstår man att det här var en tuff plats att överleva på, men med bil, bredband, bra isolering känns det som att Färöarna åtminstone borde ha fler invånare än lilla Borlänge.

Här smakprov på vad jag sett under veckans första dagar, Tórshavn med omnejd, Gjógv, Eiði mm. Jättealbum med alla bilder här. Klicka för bildspel:

Kan det vara det udda fornnordiska språket som bromsar nyinflyttning, är det (som många öriken) en lite sluten community, eller har öborna någon mörk hemlighet som jag inte upptäckt ännu? Kanske är jag för positivt inställd – i så fall skyller jag på stämningen som infann sig på flyget hit när det visade sig att tvåtimmarsrutten från Köpenhamn inte bara bjöd på sköna skinnsäten och mer personal än resenärer utan också… gratis mat och sprit. Vilken inbjudande nostalgi! Tyvärr ska lilla Atlantic tydligen träda ur det glada 70-talet och bli ett tråkigt modernt flygbolag nu i september. Färöingar – gör uppror!


%d bloggare gillar detta: