Alhambra – toleransens världsarv och elitens elfenbenstorn
< English below >
Mina timmar i Alhambra tände en hel del gamla slocknade tankar från idéhistoriastudierna på 90-talet. Bland de mest fascinerande lärdomarna från de terminerna var hur patetiskt felaktig vår eurocentriska mytbild är när det gäller ursprungen till västerlandets vetenskap, språk, arkitektur och kultur. Så mycket kom från den arabiska sfären. Här i Al Andalus levde de tre abrahamitiska religionerna sida vid sida i närmare 800 år, delade kunskaper, gned sig mot varandra på gatorna och snodde kulturella uttryck av varandra. De muslimska emirerna som från Córdoba regerade över regionen byggde – åt sig själva och sin gud – under många generationer det fridfulla palats som de kallade Alhambra, den röda borgen.
Det är förstås lätt att i efterhand idealisera över den här perioden som enbart en toleransens och den fredliga samexistensens tid, inte minst i kontrast till den galna rensning och återkolonialisering som den katolska makten genomförde efter att ha intagit staden 1492, samtidigt som man också började plundra Sydamerika. Det fanns förstås också ett stenhårt maktutövande och borgmurarna runt palatsen dolde för folket ett verklighetsfrånvänt elfenbenstorn och överdådigt lyxspa åt dåtidens 1%. Men Alhambra var och är en arkitektonisk hyllning till frid, eftertanke och skönhet. De wahhabi-fascister som idag använder de vidrigaste av medel för att skapa en ny islamisk stat har inte mycket gemensamt med det kalifat som drömde, ritade och byggde Alhambra. Och de islamofober som häver ur sig skit på nätet idag borde åka hit och få en kontrasterande bild. Eller åtminstone några sekunders meditativt inåtblickande framför fantastiska mosaiker och vattenspeglar.
Den som ändå kunde få tillgång till palatset utanför turisternas öppettider – jag hann bara med de naziriska palatsen…
Samtliga bilder från mitt spanska sportlov finns här på Google+.
This post in English:
My hours in Alhambra re-ignited a few faded thoughts from my history of ideas studies back in the 90’s. Among the most fascinating lessons from those days was how pathetically wrong our euro-centric mythology is when it comes to the roots of science, language, architecture and culture in the Western World. So much of it was brought in from the Arabic domain. Here in Al Andalus, the three abrahamic religions lived side by side for almost 800 years, sharing knowledge, rubbing up to each other in the streets and stealing cultural expressions from each other. The Muslim emirs of Córdoba that reigned the region built – for themselves and for their god – during generations the peaceful palace they called Alhambra, the red castle.
Naturally, it is easy in hindsight to idealize this era as a time only of tolerance and peaceful coexistence, especially in contrast to the mad cleansing and re-colonialization the catholic power implemented after capturing the city in 1492, while at the same time starting to plunder South America. Of course there was also a fierce exercise of power, and the palace walls hid from the people an ivory tower divorced from reality and a luxury spa only available to the 1% of the day. But Alhambra was and still is an architectural celebration of peace, afterthought and beauty. The wahhabi fascists that today use the most vile methods to create a new Islamic state have little in common with the caliphate that dreamed up, drew up and built up Alhambra. And islamophobes throwing crap online today should go here and take in a contrasting image. Or at least a few seconds of meditative introspection in front of fantastic mosaics and water mirrors.
Now if only I could get access to the castle grounds outside of the tourist opening hours – during my day I only managed to take in the Nazir’s Palace.
GULLMARS.SE 