Uppsamlingsheat och dit

Det exotiska är bara en liten skog bort

Tog en promenad igår från kontoret i Alviks Strand längs med vattnet ner mot Ålsten och sen upp genom rikisreservatet Äppelviken till Alvik och tillbaks till jobbet. Passerade cyklister, spårvagnar och SUV:ar genom den nuttiga villastaden där ”personliga” fastighetsmäklare, små arkitektkontor och lokala begravningsbyråer skyltar diskret medan kiosker, pizzerior och närbutiker helt verkar saknas. En exotisk entimmes-safari.  

Hemvägar III

Gamla reservkameran är vad den är – gammal. Men den är mindre och lättare, och jag behöver inte vara rädd att få den stulen. Jag behöver i och för sig inte vara rädd för att få finkameran stulen heller, den har ju redan stulits från mig. Oh well, här är några fler hemvägar genom vinterstockholm.

Promenadåret 2019

Det är äckligt halt överallt. Kanske borde köpa vinterskor?

Dit- och hemvägar

Stockholm ändå, va! Och Sumpan då.  

Och mars kom och gick

Ispromenerande, soffporträtt, småsnorisar och slumpskott från förarsätet – ett osorterat bildspel från en månad av mental istid men också föredömligt skön yttre kyla: mars 2018.

Hemvägar

Testade min nya glugg lite på väg hem, det gick att ta hyfsat skarpa bilder handhållet i mörkret under Globen vilket är imponerande för ett 105mm macro. Blommor, insekter och sånt som macro är bäst på är det tyvärr ont om såhär års, men är det rea så är det.

Pölplaskhopp på Kungliga Djurgården

Höstig och hostig djurgårdslördagspromenad med små och stora snorisar.

Industrinoja i Stockholms Västberlin

Utnyttjade det snögloppiga dagsmörkret i söndags till att osedd smyga runt Sveriges mest avlägsna plats, Lidingö. Som ett slags isolerat Västberlin under kalla krigets glansdagar ligger det där, lockande och geografiskt nära men oåtkomligt för folket. Enda sättet för en vanlig medborgare att ta sig dit är att gömma sig i bagageutrymmet på en av bussarna som i skytteltrafik forslar stressade konferensknullare från City till något av öns många inhägnade kongressläger. Vart jag än tittade mellan de vaktbolagsbevakade vräkvillorna ute på öreservatet fanns skyltar om skyddsobjekt, fotoförbud, grannsamverkan mot omvärlden och jag började snabbt känna… Läs mer

Fempundspintens förlorade paradis

Tre intensiva mötesdagar i London gav bara en ledig kväll och några korta lunchminuter till att se lite av Soho och Farringdon, men hann klämma in ett par turistsnapshots och ett par timmars humor (in all honesty mest humornostalgi) i form av Eddie Izzard på Palace Theatre.

Alhambra – toleransens världsarv och elitens elfenbenstorn

< English below > Mina timmar i Alhambra tände en hel del gamla slocknade tankar från idéhistoriastudierna på 90-talet. Bland de mest fascinerande lärdomarna från de terminerna var hur patetiskt felaktig vår eurocentriska mytbild är när det gäller ursprungen till västerlandets vetenskap, språk, arkitektur och kultur. Så mycket kom från den arabiska sfären. Här i Al Andalus levde de tre abrahamitiska religionerna sida vid sida i närmare 800 år, delade kunskaper, gned sig mot varandra på gatorna och snodde kulturella uttryck av varandra. De muslimska emirerna som från Córdoba regerade över regionen byggde – åt sig själva och sin… Läs mer

Ett lunchrum med utsikt

Hamnade på Solvallas lunchbuffé Kongressen idag – en exotisk plats för mig, ett andra vardagsrum för gubbarna och grabbarna som kört dit i varsin bil för att käka lite för mycket och snacka ner elitloppshelgen, vars rosa skyltar och vepor hängde kvar halvt nerblåsta vilket fick området att se ut som morgonen efter valvakan hos F!. Jag gillar verkligen offentliga rum som är välbyggda, inpyrda och insuttna. Där inredningen är genomtänkt funktionell och fortfarande andas modernitet men hunnit bli lite sliten och bedagad. Inredningen i Vallas etagerestaurang känns 60-tal men taket och glasytorna säger 80-tal. Arkitekturhistoria verkar inte vara top-of-mind i travbanevärlden… Läs mer

Smutsigt uppsamlingsheat från minneskortet

Medan jag drömde om att helt oförtjänt köpa ny kamera passade jag på att tömma ett av korten i min nuvarande. Där fanns lite arkitektur, mycket snö, några porträtt och en djävulusisk massa sensorsmuts. Men det där att lämna in huset på rengöring känns inte så lockande när Nikon Service vill ha fyra veckor på sig. Kanske ska lämna in båda husen och råka boka en semesterresa efter ett par veckor så jag har ett tvingande skäl att köpa en D600 – jag måste ju ha kamera med mig? Så får det… Läs mer

Stockholms mest satiriska byggnad?

Har varit på programmeringskurs vid Norra Bantorget en vecka. Varje morgon har jag småsmilat åt vad som måste vara stans mest symboliska kåk – Hotel Clarion Sign. En massiv mattsvart monolit som under hotfull tystnad glidit fram och slagit in en vass kil mellan på ena sidan vårt förfallna järnvägsnät (den gamla symbolen för framtidshopp och det gemensamma) och på andra sidan förvirrade socialdemokrater från före folkhemmets tid.  Mäster Palm och Hjalmar Branting hukar i det lutande lyxhotellets skugga. De uppgivna papperspamparna i LO-borgen och de S-märkta kontoren i kvarteret ligger platta under regisserade… Läs mer

Eye of the Tiger och andra slaktrester

Innan jag bröt benet och fick ett bombsäkert svepskäl för att slippa jogga tog jag ibland en vinterrunda med upploppssträcka i Slakthusområdet. Eye of the Tiger-känslan var påtaglig, trots att jag inte hade fysik nog att våga mucka gräl med döda grisar som Rocky. Snart ska hela rasket rivas och lyxsaneras, hur de nu ska få liklukten att släppa taget om de nya bostadsrättsgårdarna. Som vegetarian med förkärlek för sorgliga industrimiljöer tog jag en liten promenad och dokumenterade allt (utom den fräna stanken). Här finns ännu fler bilder för den som delar… Läs mer