Jag har då och då undrat hur det skulle kännas att blåsa fram på cykel på en europaväg. Det var inte som jag tänkt mig. E10:an här uppe är ingen Autobahn eller autoroute. Däremot är det en av de vackraste och roligaste vägar jag cyklat.

Större delen av vägen slingrar sig fram med massor av blinda kurvor, korta branta klättringar och ännu kortare (så är det alltid) utförslöpor. Hela vägen har man havet på ena sidan och höga berg på andra sidan vägen. (Mest hela tiden är det ”Varning för ras”, men vad säger en sån skylt egentligen? Hur kan man agera försiktigt i förhållande till stenbumlingar som skrattar fram i 200 km/h?)

När en ö tar slut lirkar man sig genom tunnlar eller upp över enkelriktade broar till nästa. Efter bara sex, sju mil idag är jag proppmätt på vyer. Behöver sitta på rummet ett tag och stirra på en vit vägg för att nollställa estetikmätaren i hjärnan (som passande nog ligger i ”yttre ön”).

Undrar om det är ikväll jag kommer lyxa i mig en god men långt från prisvärd fiskrätt på någon av de två finrestaurangerna på bygden, eller om det råkar bli snikalternativet Kung Oscars sardiner i tomatsaus och en brödbit i vandrarhemsköket igen. Sånt kan man aldrig så noga veta. Imorgon blir det sol, båttur, mer offroadcykling och ett par öl i kvällssolen. Sånt kan man veta.