Resa till 1800-talet
Det moderna resandet har blivit irriterande likt ”beam me up, Scotty”. Man slösurfar lite facebook på nåt inflight-WiFi och så är man plötsligt framme på en plats där allt är nästan likadant – samma butiks- och restaurangkedjor, samma lcd-skärmar med samma reklambudskap, kanske en lite annan blandning av språk. Ibland kan det vara skönt för hjärnan att göra en 1800-talsresa. Det var min tanke.
Igår började som en vanlig hypermodern resdag. Ingen sömn, stressat höghastighetståg i gryningen ut till Arlanda, stor Boeing till Gardemoen, sen ännu större Boeing till Bodø lufthavn. Där började 1800-talet titta fram. Jag kom till den lilla flygplatsen några mil norr om polcirkeln med förhoppningen att kunna hyra cykel, men det var söndag och allt var stängt.
Jag tog mina väskor fulla med fotoprylar och junk och vandrade iväg från flygplatsen mot hamnen (buss fanns inte heller) för att hitta nån frukost, det hade hunnit gå 20 timmar sen jag fick något i mig. I värmestugan vid färjan fick jag kaffe och våffla men plötsligt reste sig alla och gick ut till sina bilar. Jag gick ut och frågade vad som var på gång, och det visade sig att jag skulle slippa vänta på kvällsfärjan till Lofoten eftersom den lilla båt som just lagt till var eftermiddagsturen, som blivit ett par timmar sen på grund av ovädret.
M/S Stetind tar 200 passagerare och har varit med om hundratals vinterstormar vilket kändes tryggt med tanke på vädret. Hård kuling, vågor på fyra meter och byar över 20m/s skulle känts även på en stor finlandsbåt, men den här lilla skorven kastades fram och tillbaks som en badboll när vi kom ut i atlantströmmen.
Inne satt några oberörda nordnorska pensionärer och löste korsord medan löst bagage och flaskor gled omkring på golvet. Alla vi utlänningar utan ”sjøbein” däremot hängde likbleka, dödsmärkta och moltysta ute på akterdäck hela resan och försökte få grepp om den rullande horisonten, med bara ett tilltagande lager havssalt i ansiktet som skydd mot de kalla stormbyarna.
Min båt var den sista som gick innan rederiet valde att ställa in rutten tills vidare. Kanske för att förseningarna slagit sönder tidtabellen, för att de ville skona sina gamla färjor, eller för att lagret av spypåsar tagit slut. När vi gick ombord låg på varje bord i salongen tre norska ”goodiebags”, och jag kunde inte se en enda kvar när vi efter sex timmar landade i Moskenes.
Framme på ön visade sig att den lokala taxifirman hade gått i pension, och ingen av bilisterna jag frågade skulle åt mitt håll. Eftersom våffelkalorierna inte hunnit nå mitt blodomlopp innan de hamnade i Norska Havet satt jag en kvart och petade tveksamt i en torr fish&chips för 200 norska. Sen stängde kaféet (som enligt skyltarna hette ”Vi är inget väntrum” eller möjligen ”Endast för betalande gäster”) och det var bara att börja vandra söderut längs E10.
6 km promenad borde inte vara något att gnälla om ens med 30 kilos packning på ryggen men jag hade extremt felvalda kläder för det horisontella atlantregnet. Nu fick jag en snabbkurs i exakt hur blöta ett par jeans kan bli, men jag hade åtminstone en säng som väntade till skillnad från min amerikanska kamrat från fiket, som sakta cyklade i motvinden samma väg och letade boende. Och när regnet efter någon halvtimme lättade upp lite var den ringlande vägen fantastiskt vacker i det nattligt gråa dagsljuset. På vänster sida små kluster av rorbuer (fiskestugor på styltor), på höger sida lodräta bergväggar med vattenfall och sovande sjöfåglar.
E10:an blev smalare och smalare, och när den bara var tre meter bred var jag framme, och nyckeln satt i dörren till mitt rum med utsikt över the town so nice they named it… Å.
Allt jag har med mig hänger fortfarande på tork och även om kulingen är mindre styv så vräker det fortfarande ner. Så idag har jag tagit det extremt lugnt och bara njutit av det dimmiga 1800-talstempot. Imorgon hoppas jag på uppklarnande, då planerar jag att hyra cykel och rulla runt med kameran. Kanske blir lite mer varierad fotokompott då, men idag blev det mest stylthus och trutar…