Gnällig hyllning till ett 200-årigt olycksbarn
Tåget från Offenburg till Köpenhamn blev ett par timmar sent under natten. Kanske på grund av tekniska problem eller centraleuropeiska översvämningar, kanske på grund av ren illvilja. Tågpersonalen sa inget om någon orsak men kom med extra lyxig frukost. Gott nog för mig som inte hade bråttom hem.
Missade min anslutning i Köpenhamn men fick plats i en dedikerad småbarnsskrikvagn som skulle avgå några timmar senare, så jag tog en promenad genom duggregnet med packningen på ryggen.
Den sista sträckan med svenskt så kallat ”höghastighetståg” flöt på helt ok hela vägen till Södertälje där ett spänningsfall på banan gjorde att vi blev stående.
Efter att strömmen återställts och loket med Windows 98-fart bootats om kom jag efter 28 sköna tågtimmar hem till Gullmarsplan.
Jag kan förstå dem som säger att tåg tar tid på längre sträckor och är opålitliga, men jag kan ändå inte förstå dem som föredrar att flyga.
Att sitta i en restaurangvagn med en dubbel espresso och en garanterat fiberfri tysk croissant och rulla fram genom ett visuellt föränderligt landskap. Att nå sitt mål när resan vill det, mitt i stan man skulle till. Jämför det med att datorgranskas av röntgenkameror, springa mellan köer och tvingas klä av sig för privatanställda stasi-vakter för att sen efter ett par timmars inlåsthet utan minsta mental förberedelse skitas ut sju mil utanför sitt mål och få stå och vänta på sina misshandlade väskor? Tåget vinner alla dagar.
Men visst, när man sitter och svettas i ett strömlöst X2000 i en gudsförgäten småländsk skog kan man tycka att det är dags för en liten push framåt i utvecklingen. Eller åtminstone en återgång till vissa självklarheter som gått förlorade sedan 1806 när det första tåget rullade. Till exempel luft i vagnarna även om elen går?
GULLMARS.SE 