Bland sarder och serpentiner

Efter att på något sätt ha lyckats utverka en veckas semester flög jag 1 april med två kompisar (en livs levande och min cykel) till Sardinien.

Natten innan avfärd skulle jag packa ihop cykeln och såg att framväxeln gått sönder i en svetsfog så jag fick springa ner till CykelCity på morgonen innan flygbussen skulle gå och köpa en ny. Det kändes som ett dåligt omen men det visade sig vara det enda haveriet under resan.

Växellös cykel - inget kul i bergen

Växellös cykel - inte kul i bergen

En veckas fantastisk cykling senare är benen lite stumma, pannan sönderbränd och kameran full av landskapsvyer. Sardinien visade sig vara en fascinerande och varierande ö med allt från rivierastäder fulla med glassäljare och stekiga lyxyachter till avlägsna bergsbyar där vilda hundar och getter promenerar runt och har samma intressen som lokalbefolkningen – att bräka åt främlingar.

Vägarna var vackra och såhär års nästan tomma på bilar. Det finns två sorters bilister. Fiatförare (Panda Van, Panda Hobby, Uno Sport, Panda Holiday…) och Alfa Romeo-förare. De förstnämnda var vänliga och långsamma, de sistnämnda vänliga men galet snabba.

Det lokala ölet Ichnusa höll god spendrupskvalitet, kaffe är sarderna lika duktiga på som fastlandsitalienarna och maten var som bäst fantastisk och som sämst intressant. Skaldjurssallader och udda medelhavsfiskar utgjorde dieten på kvällarna och stulna frukostchokladgifflar och ett storpack Bounty höll oss igång på cyklarna under de fyra timmarnas siesta när allting håller stängt.

Etappkarta

Il nostro giro di Sardegna

Etapperna i sammandrag:

Dag 1: Alghero-Bosa (Prolog)
Dag 2: Bosa-Nuoro (Kungsetappen)
Dag 3: Nuoro-Nuoro (Bergsetapp med bergspris i Orgosolo)
Dag 4: Nuoro-Buddusò (Bergsetapp med Hors Categorie)
Dag 5: Buddusò-Alghero (Tempoetapp)
Dag 6: Alghero-Alghero (Lätt måletapp)

Här är några av mina hundratals turistsnapshots. Klicka för högupplösta bilder!

Alghero

Alghero

_

Kor på vägen

Kor på vägen

Första etappen gick längs den slingrande bergiga och obebyggda västkusten. Det var vårvackert men tungcyklat de första milen och ett rent helvete på slutet när ösregn, kyla och strejkande bromsar gjorde cyklingen till en näradöden-upplevelse. 

Stormen kommer

Stormen kommer

_

Pizza och caffè latte under tak

Pizza och caffè latte under tak

Vi hittade som tur var en pizzeria att värma och stärka oss i och när regnet lättade gled vi vidare mot vackra Bosa.

Bosa Marina

Bosa Marina

_

Bosa by day

Bosa by day

_

Fisket har inte helt dött ut

Fisket har inte helt dött ut

_

Bosa by night

Bosa by night

Andra dagen startade med serpor från havsnivån upp på en högplatå på 600 meter. Vägen bjöd sen på tio vackra mil via järnvägsknuten Macomer och några söta byar till bergsstaden Nuoro (som har flest hundraåringar per capita i världen enligt officiell statistik och minst antal öppna restauranger per kvadratmeter i Europa enligt vår undersökning).

Ännu en bergsby

Bosa från en av serporna

_

Död varningspropeller

Varningspropeller vid järnväg

_

Mur i Silanus

Mur i Silanus

Etapp tre började med fantastiska vyer och klättringar i skuggan av öns högsta bergskedja.

Utsikt från Nuoro

Utsikt från Nuoro

_

Hojen vilar

Hojen vilar

Min skräck för bergscykling övergick snabbt i en masochistisk förälskelse. Sardinien är inte platt nånstans, även om det förstås inte är som i alperna – stigningarna vi valde låg som mest på 4-500 höjdmeter och de brantaste serpentinbackarna på 8-10% – men det var ändå en bra invigning i konsten att cykla långsamt och svettas mycket. Vi var som högst uppe på ungefär 900 meter över havet och var lite sugna på de riktigt höga bergen (öns högsta är 1840 m), men de verkade inte ha några asfalterade vägar.

Utmaning framför oss

Utmaning framför oss

_

Oliena

Oliena

_

Änka i Oliena

Änka i Oliena

Det var trögt att släpa sig uppför i värmen men benen svarade ändå alltid på mina försök att rycka ifrån min reskamrat. Jag hade i och för sig tio gånger fler vintermil i benen än vad han hade men å andra sidan släpade jag också på tio gånger större bmi-överskott så det fick duga som värdemätare.

Typisk vy

Svårt att tröttna på det här landskapet

I bergsbyn Orgosolo fick vi en påminnelse om att det inte var många år sen som lokala maffiavälden, familjevendettor och kidnappningar av turister hörde till vardagen här mitt på ön. Det var inte lätt att hitta ett öppet och någorlunda vänligt sinnat café att sitta och vänta ut vädret i när det plötsligt tornade upp sig svarta moln och började åska och spöregna. 

Orgosolo

Orgosolo

_

Mural i Orgosolo

Mural i Orgosolo

_

Torggubbar

Torggubbar

Efter en regnig natt i Nuoro var fjärde dagen solig och fylld av sega klättringar och vackra korkekslandskap. Efter 6-7 mil genom landskap med bara fårskockar och nurager (runda stenhus byggda för 3000 år sen av folk som uppenbarligen hade starka muskler och för mycket fritid) var det enda vi orkade pratade om den där paninin och macchiaton vi skulle få på torget i närmaste by.

Nurag med fårhjord

Nurag med fårhjord

_

Korkek

Korkek

Det var ett ordentligt antiklimax att till slut mötas av en tyst, värmedallrande och totalt siestastängd stad där grupper av män stod utanför sina hangouts och kastade hotfulla blickar på oss.

Orune

Orune

_

Lokalbefolkning

Lokalbefolkningen

Väl framme i Buddusò visade sig ”spahotellet” vi bokat in oss på vara rena skämtet. Tomt, ovänligt och helt utan sånt som man förväntar sig på ett hotellrum, som tvål, handdukar, duschdraperi… Vi stannade ändå på hotellet på kvällen eftersom byn verkat vilja spöa upp oss när vi rullat igenom den på eftermiddagen. Alla tv-kanaler visade sorgliga bilder från jordbävningen i Abruzzo. RAI excellerade i konstiga studioprogram där spacklade människor satt och pratade i mun på varandra om hur fantastiskt Berlusconi hanterat situationen. Vi längtade ut på vägarna igen – där kände vi oss alltid hemma.

Man tröttnar på alla dessa byar

En av otaliga siestastängda byar

_

Glidarvägar

Glidarväg mot Buddusò

Dag fem var det skönt att rulla in i öppnare städer som Pattada och Ozieri, med vänliga människor och god mat. Vid kusterna och i de historiskt mer handelsinriktade orterna var folk vana vid främlingar (om än totalt ovetande om att andra språk än italienska ens existerar), var intresserade av att sälja fika och mat till oss och bjöd dessutom på ett leende eller två när vi pratade vår hemmasnickrade italienska.

Ozieri från vägen

Ozieri från vägen

_

Ozieri

Ozieri från torget

Etappmålet Thiesi var en liten sliten ostproducerande stad med pampiga gatunamn och fasader som inte renoverats sen kriget, men vår B&B-värdinna var världens snällaste kvinna. Hon bakade påskbakelser och kakor till oss och skämdes över citronkakan som bränts en aning. Hennes make fick henne att ge oss den som resmat vilket han förklarade genom en fin charad där han spelade trött cyklist med kaka i ryggfickan.

Lejon

Lejon på vägen mot Thiesi

Sista dan bjöd på mer skiftande landskap, från hyfsat platt jordbruksbygd till fantastiskt sköna utförslöpor (vid 68km/h fegade jag ur och bromsade när packningen började hoppa på den ojämna asfalten), bergssjöar och byar på klippavsatser.

Bergssjö på sista etappen

Bergssjö på sista etappen

_

Monteleone Rocca Doria

Monteleone Rocca Doria

_

Serpentiner utför

Serpentiner utför

Sista cykeldagen ledde tillbaks till kusten där solen börjat bränna på ordentligt och turistsäsongen börjat i anslutning till påsken. Alghero är ett så kallat turistparadis, ett ord som betecknar en plats som hade varit ett paradis om det inte varit för alla turister. Det var ändå skönt att komma dit innan badsäsongen satt igång – påskturisterna var lagom många och vi såg inga skrikfulla engelsmän nånstans.

Alghero

Efter en flaska (till) av den lokala biran Ichnusa

_

Påskbelysning i Alghero

Röd påskbelysning i Alghero

Att flyga Ryanair var som vanligt en mental plåga men de skötte sig hyfsat. Cyklarna höll, fast på hemvägen råkade vi sitta precis över bagagebandet och fick se en tbc-hostande sardisk baggage handler tappa min cykelväska i marken. Säkerhetskontrollen gick uttråkat men noga igenom min väska och jag fick demonstrera funktionen på alla verktyg och cykeldelar. Som tur var orkade de inte öppna Leifs ihoptejpade cykelkartong – hans Pecorino-ost i dubbla plastpåsar under framdrevet skulle nog misstänkt mycket ha liknat sprängdeg…

Sista fikan

Sista fikan

Nästa gång blir det alperna! Ska bara gå ner 20 kilo först.

2 Responses to Bland sarder och serpentiner

  1. göran sundwall skriver:

    Hej ett väredfullt och intressant inlägg att ta del av för oss 11 cyklande grabbar som den 24 april tar oss till ön. Vi har varit iväg på flera cykelevents under de senaste åren såsom Moseldalen Alsace Girona och Bergamo. Hoppas att du har tid att svara på några korta frågor:

    Var det svårt att finna logi längs vägen? Bokade ni innan? Några problem att finna matställen längs vägarna? Var det verkligen problem med att beställa mat och annat under er resa? Kan ni tänka er att åka tillbaka?

    hälsn.
    Göran

  2. gullmars skriver:

    Hej!

    Vi bokade eller kollade åtminstone upp läget innan, eftersom vi åkte dels i en del icke-turistiga områden och dels under lågsäsong men precis före påsk (då en del inhemska resenärer dyker upp). Är ni en så stor klunga som 11 pers skulle jag klart rekommendera att surfa/ringa runt lite i förväg om ni ska in på centrala ön. Vi sov mest på B&B och något mindre hotell, dubbelrum gick på €40-50 medan hotellen var lite dyrare, uppåt €60 för två pers inkl frukost.

    Det fanns som sagt bakåtsträvande byar där vi inte kände oss helt välkomna, men de var få och ökade mest på känslan av äventyr! :) Det inre av ön kändes lite mer ”Vilda Västern” än de mer klassiska cykelparadisen du listar, men vägarna var riktigt fina nästan överallt. Från korkeksskogar via alp-serpor till jordbruksslätter på en kort dagsetapp – lite som på Mallorca men glesare och mer vildvuxet.

    Siestan var ganska lång jämfört med övriga medelhavsområdet så det gällde att tajma sina stopp lite – det är ju tyvärr oftast mitt under siestan man som cyklist vill ta ett längre stopp, köpa vatten och sätta sig på torget och äta… Men med lite extrakalorier i ryggfickan var det aldrig några problem.

    Längs kusterna (utom den läckert obebyggda västkusten mellan Alghero och Bosa) finns det säkert betydligt fler ställen att både äta och sova på.

    Jag har många cykelparadis kvar på önskelistan – kom precis hem från Mallis och i maj blir det Bodensjön och förhoppningsvis lite schweiziska alper. Men jag skulle absolut kunna tänka mig att cykla på Sardinien igen!

    God tur!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: