September är egentligen min favorittid på ön, men dagarna innan tre olika pester väller in (Almedalen-, Medeltids- och Pappas Pojkar-veckorna) ger gränderna en skön lugnet före stormen-känsla. Visby har ännu inte fyllts av rosépimplande PR-schamaner, skatteglufsande välfärdskonsulter och hotfulla fascister i olika nyanser av brunt. På Almedalens scen står bara en skottkärra med blommor och det enda som påminner om det politisk-industriella komplexet är scenbyggarna och deras lastbilar. Gutarna har tömt sina hus och lägenheter på dyrbarheter (och pinsamheter som fulla tyckonomer garanterat skulle instagramma), tagit årshyran de hyr ut för under ett par juliveckor och tillfälligt evakuerat – med samma trygga visshet som Pripyat-borna hade 1986 om att de snart ska kunna komma hem till sin stad igen.