Jag har ett halvtrasigt knä som bråkat extra mycket senaste dagarna. Efter varje försök att gå mer än ett par kilometer, varje oförsiktig rörelse, flammar knäet upp som en högerpolitiker ställd inför ett faktum. Arg svullnad och elakt knastrande. Igår tog jag ändå en kortpromenad runt Långholmen efter jobbet – 25 grader i maj är ju ändå 25 grader i maj. Synd att varje liten utsiktsklippa är en sån magnet för mig för hade jag hållit mig på grusvägen hade jag kanske sluppit känslan av att nån fyllt min knäskål med eld, cornflakes och smågrus? Första besöket hos fysio imorgon – hoppas på ett bra träningsschema, nåt sommarsvalt men stabiliserande skydd och ett medicinskt mirakel.