Snösätra Springbeat -17

28 maj 2017

Snösätra är industriområdet mitt i skogen mellan Farsta och Rågsved som blivit Stockholms graffiti-fristad. Såhär såg det ut på Springbeat-festivalen där målare, festare och nyfikna led (jag) eller njöt (alla andra) i den tidiga lördagkvällens 28-gradiga dallervärme.

(för den extremt intresserade finns ännu fler foton här)


Färg över Mälaren

14 maj 2017

Plåtar alldeles för lite nu, men minneskortet innehöll ändå lite blandad kompott av utflykteri, fikande och små vardagsdetaljer.


Drottninggatan två dagar senare

9 april 2017

Söndagskväll i City, drygt två dygn efter lastbilsattentatet och några timmar efter den stora manifestationen på Sergels Torg. Det är lite tystare än vanligt men mycket folk som lämnar blommor, skriver en hälsning eller sakta flanerar. Alla är påverkade av vad som hänt, men de som skrivit att stan är för evigt förändrad, eller att vi inte längre lever i samma land, har nog fel. På gott och ont är det precis samma plats som förut. Lika skiktad och kall i vardagen för många, lika rik på färg och händelser, lika förmögen till värme och solidaritet när det vidriga händer.


Dimma över Stortorget

21 december 2016

Gamla Stan utan turister är en trivsam stadsdel. Gränderna utgör också en kul liten bilbana när man för en gångs skull har dispensgrundande anledning att köra runt där inne i smeten.


Kungligheter i stockholmskylan

12 december 2016

På en timme i stan hann jag plåta skridskoprinsar och -prinsessor som mer eller mindre graciöst gled runt Karl XIII i Kungsan, ta grupporträtt på en julfestande arbetsplats, träffa röda linjens queen Nabila som jag köpt ett par grafiska printar av (sångdrottningen Oum Kalthoum nedan ska jag ha själv, den andra kanske jag ger bort i jul) och lämna in kameran för reparation. Det var hög tid, den har länge vägrat använda blixt och sista tiden bara velat ta bilder på julbelysningar.


Palindrom, kontraster, julpynt

4 december 2016

Det är sällan jag går på bio. Det är ännu mer sällan jag kommer ut ur en biosalong med en vilja att hänga kvar lite till i filmen. Jag kom i alla fall ut från Rigolettos barbalkong med den känslan efter Arrival, varken på grund av flaskan Anchor Steam i stolens mugghållare eller filmens egentliga story som hade åtminstone en irriterande stor lucka, men desto mer för stämningen och hantverket. Arrival är långsam, sorglig och vackert filmad science fiction om en lingvist som får uppdraget att kommunicera med våra första besökande utomjordingar. Filmen är också en fin betraktelse över filosofigrundkursklassiker som fri vilja kontra determinism, cirkulär kontra linjär tidsuppfattning och valet att sätta barn till världen. Jóhann Jóhanssons minimalistiska digitala körmusik styr känslorna precis lagom mycket, kanske var det mest hans värld jag saknade när jag kom ut på julpyntade Kungsgatan bland adventsdrinkare och frusna uteliggare.


Hemväg, november

28 november 2016

%d bloggare gillar detta: