Tog en slitsam golgatavandring på säkert 800 meter i söndags kväll för att ta sista chansen att se Christer Strömholm-utställningen på Fotografiska. I mitt förkylningsfebriga tillstånd svettades jag floder av att ha en tung kamera i väskan men det uppvägdes förstås av att samma tunga kamera var ett skönt svepskäl för att få stanna och vila några (tiondels) sekunder här och där. (Nu är såklart förkylningen värre och jag och min laptop är sängliggande, men det är smällar man får ta. För konsten. På museum.)

P.S. Apropå nördhobbyklichén att ha med sig kamera när man går till Fotografiska – vad är grejen med de som har den på magen inne på museet och fotar av varenda bild på utställningen? Billigare än att köpa katalogen, jovisst, men wtf?