Himlen sprack upp vid halv elva igår kväll och jag fick för mig att köra upp till NATO:s gamla radaranläggning på en bergstopp ovanför Mjørkadalur (”dimmiga dalen”) för att se om jag kunde få en glimt av solnedgången där uppifrån. Men redan på hundra meters höjd drev molnen förbi så tätt att jag ofta bara hade några meters sikt. Högre upp, inuti ett regnmoln i skymningen, genom djupa pölar och med vandrande får och ett stup på vägens utsida körde jag inte så kaxigt. Vid midnatt när jag var tillbaks nära Tórshavn och stod och plåtade kom först två nyblivna 18-åringar och sen hela deras fest springande i duggregnet och ville att jag skulle ta showiga bilder på dem. Vilken nytta vore en bil utan blixt och softbox i bakluckan?