Ok, jag har lite ont. Armbågen knastrar och knakar, ena benet är skrapat från vaden till höften och det andra svårt att böja pga ett stort bubbligt hematom. Men – det är i såna här lägen man får frambesvärja den inre optimisten inom sig! Jag gör ett försök:

1. Jag sommarvurpar en gång om året* (vintervurporna är fler men med mjukare landningar). I år kom jag lindrigt undan.
2. Jag hade bara två mil hem när det hände och hade precis kommit över 75 mil för juli. (Målet var iofs 100 men 75 är min skamgräns)
3. Min fantastiskt privata och kvällsöppna vårdcentral hade inget att göra så de kunde direkt börja borsta ur mina sår med sprit och tandborste.
4. Jag har funderat ett tag på att byta styre på racern – nu får jag köpa nytt utan att ha dåligt samvete.
5. Min nya Nokia N86 överlevde kraschen.
6. De söndertrasade cykelbyxorna var mina absolut billigaste.
7. Han som ”orsakade” vurpan genom att ta upp drygt halva cykelbanan och när han hörde smällen stannade, vände sig om och såg mig kravla på asfalten men valde att cykla vidare behöver inte sitta hemma och ha dåligt samvete eftersom det hela slutade så bra.

Sådärja, det kändes riktigt befriande att för en gångs skull vara optimistisk utan minsta spår av ironi eller sarkasm! Ha fucking ha. Animerad smiley. Tack för idag. Slut för idag.

Du ska inte tro det blir so-o-mmar

*) Ja, jag har läst The Black Swan och vet att man inte kan använda statistiska normalfördelningar när det gäller slumpmässiga företeelser med ickebegränsad inverkan. Men… nu skulle jag ju vara optimist så i det här fallet så väljer jag ändå tro på min en gång om året-teori och inte lyssna på Taleb. Jämfört med förrförra sommarens dubbla underbensbrott är det här hursomhelst nada-niente.