Tre månader senare…
Har visst inte slängt upp nåt här sen i september, så här kommer ett desto större hoprafs från förra decenniets sista kvartal: kylblåsiga stockholmsnätter, första snön i Sigtuna, jobb i Alvik, nyår i Gregersboda, syskon, syskonbarn och blandad gullmarsiana. Mest mörker som vanligt, men också enstaka ljusglimtar.
Vintereftermiddag i hoodsen
När lägenhetens väggar och/eller ensamheten trycker sig extra tätt emot mig på helgen händer det att jag tvingar mig ut på en promenad. Det finns inga människor där ute heller, men färgerna är finare.
Snö, slapphet, sexism
9/11 2016 kommer minnas som dagen då jänkarna valde en kvinnohatande rasistgubbe utan annan agenda än att jävlas med folk han känt sig förorättad av. Det var också en dag då det snöade rejält och Stockholms skyddsnät mot naturen visade sig vara helt nedmonterat. Vi har haft snö förut, vi har haft förseningar och trottoarer som det tagit tid att röja upp och sanda, men sällan har jag sett en så slapp respons. Stan gav helt enkelt upp. SL försökte inte ens ge sig ut och köra utan ställde helt sonika in… Läs mer
Alla vill bo på hatade Gullmarsplan
Det är en sak jag undrar över. Jag bor några meter från en plats som det är svårt att vara lokalpatriot inför när den beskrivs såhär i lokalpressen: Samtidigt är 95% av den adresserade post jag får reklamblad från mäklare som säger att bostäder i mitt område är enormt eftertraktade: Jag får det inte att gå ihop, men jag bor väl kvar här tills nån river skiten och anlägger en idyllisk toscansk vingård eller vad det nu är alla vill att Gullmars ska vara.
För kallt för proffskameran
Ganska precis halvvägs ut på en mils promenad i minus 11 avled slutaren i min Nikon D750. Det fina solnedgångsljuset fick förbli ofotograferat idag.
Det finns nätter då Hammarby Sjöstad…
… känner sig lite extra emo och gothar ner sig i regndimma och nordengelsk industrilandskapsdress. Såna nätter kan till och med jag gilla Hammarby Sjöstad en liten aning.
Ok, ibland händer det något även på Gullmarsplan
Att en man skjutits i båda benen som någon form av vedergällning är inte så roligt. Undrar om polismannen i DN-artikeln tyckte det, eller om den lilla ordvitsen var omedveten?
