Grusade förhoppningar
Fortsatte mitt crosståg efter fina grusvägar idag. Fick ihop sju mil varav kanske två på grus.
Att det ska vara så svårt att hålla sig ifrån att asfaltera minsta lilla vägstump där ute på vischan. Men det är klart, varenda husägare har ju minst tre bilar på tomten (en hantverkarpickup, en V70 och en gammal busbil till barnen, plus förstås en grävskopa som river sönder det sista stycket natur på tomten).
Det är tur att jag är så fullständigt fördomsfri. Annars hade jag kanske börjat spekulera i att områdena jag cyklade igenom har väldiga överskott inte bara på bilar utan också på svartjobbande byggjobbare och därför tenderar att asfalteras i en högre takt än andra platser.
Nästa gång kör jag rakt ut i Tyresta nationalpark – där har de väl inte hunnit bygga landsvägar ännu?
Nänä. Du har inga fördomar. Det är så där på Södertörn. Fullt med white trash som har flytt förorten när det flyttade in svartskallar i trapphuset. Nu bor dom i en ombyggd sommarstuga och kan spöa sin hustru i fred. För att döva det dåliga samvetet har dom skaffat två hästar åt frun. Och även om tomten och huset var lite dyrt, så har dom ju stulit ihop allt byggmaterial och inredning.
Tack för ditt stöd! Vi fördomsfria nästan-stadsbor behöver hålla ihop. Mitt förslag om att bygga en fullskalig palestina-mur längs med Sockenvägen-Östbergavägen får inget gehör i Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsnämnd. Men det är ju inte så konstigt med tanke på vilka trailer parks våra lokalpolitiker bor i. Å, om vi bara kunde få tillhöra Södermalm istället, då skulle allting minsann bli bättre – min dröm om en volvofri gentrifierad gated community lever!