Med en vecka kvar av den korta semestern rullade jag iväg för att få några sommarmil i benen och hälsa på fina familjer i röda stugor.

Dag ett rullade jag med tält, sovsäck, liggunderlag och google maps i telefonen ner till Nynäshamn för en kortis över till Gotland, där söndagskvällen var en enda stor utandning mellan Almedalsvecka och stekarinvasion. Trasig färja gjorde att jag fick famla upp mitt helt nya tält i mörker, det gick till slut och trots vissa kaninstörningar under natten var det skönt att sova med Östersjöns skvalpande utanför duken.

Dag två bar det iväg med färja till Oskarshamn och därifrån till Karlstorp i Mörkaste Småland. Fina småvägar där jag susade fram helt ensam genom skogen blandades med rena dödsfällor skapade av säkerhetsskäl. OBS! Mitt långa infrastrukturgnäll nedan är markerat med kursiv stil för din bekvämlighet:

Till exempel mellan Bockara och Målilla har den enda skyltade vägen byggts om till 2+1-väg med vajerräcke i mitten. Vägtypen är effektiv när det gäller att minska dödsolyckor med bil, men tyvärr lika effektiv när det gäller att öka dödsskräcken hos cyklister. Det är tillåtet att cykla då vägen inte är klassad som motorväg eller motortrafikled, och på vissa platser är 2+1-vägen det enda alternativet om man vill undvika en omväg på fem eller tio mil.

Man har på de nya vägarna i bästa fall 40 cm asfalt att hålla sig på. Till vänster en decimeter bred streckmålning ned centimeterdjupa spår i asfalten för att väcka sovande bilister av ljud och vibrationer (effekten när man cyklar in i den är mer att hela cykeln börjar hoppa okontrollerat). Till höger en grussträng och ett vajerräcke som är byggt för att fånga cykelväskor i farten. Det är som att cykla på en spång över en avgrund. Släpper man koncentrationen för en halv sekund, eller försöker lyfta upp vattenflaskan för en klunk, så dör man. När det dessutom blåser förbi timmertransporter, bussar och långtradare i 100 km/h på en halvmeters avstånd så att vinddraget får en att wobbla så vill man bara sätta sig i diket och gråta. Tyvärr tänker ingen på oss cyklister när vanliga mysiga landsvägar görs om till såna här cage-fighting-arenor. Regioner där 2+1-väg byggs och där det saknas rimliga vägalternativ kan helt enkelt kyssa möjligheterna till intäkter från cykelturism ajöss.

Dag tre innebar en lätt temposträcka med medvind upp till Odensvi i Lite Ljusare Småland med shoppingstopp i Vimmerby (solglasögonen försvann i Visby och cykeldatorn avled redan i Ösmo). Det enda fartguppet var den tunga Rökullabacken mellan Mariannelund och Vimmerby på väg 40. Det är nog bara 150 höjdmeter och knappast över 4% lutning men det känns när man har full packning och måste hålla sig på en smal vägren. Och framförallt biter frustrationen hårt när man inte vågar släppa på och maxa utför utan måste fegbromsa sin packåsna ner på andra sidan åsen.

Dag fyra gav en dryg tolvmilare upp till Roxenbaden norr om Linköping. Nu hade en sena i knät bestämt sig för att strejka och jag fick stanna och stretcha en massa gånger, men vägarna var riktigt fina förutom en tokkuperad och feldoserad grusväg som aldrig ville ta slut. I Linköping log jag som vanligt åt skylten SAAB Godsport C (om bara Victor Müller hade lanserat en tredörrars turbo med det namnet hade vi exporterat bilar för många miljarder om året) och längs vägen passerades också snuskigheter som Könserum, Tuttorp och Pattgården. Man har gott om tid till fåniga tankar när man cyklar.

Dag fem var en riktig skräcketapp mot sörmländska Dunkern. Tog en tre mil lång omväg genom skogen till Rejmyre för att slippa 2+1-vägar men efter att ha kämpat mot kramp och låsningar i knäet i motvinden kom jag fram till 55:an där 2+1-vägen skulle tagit slut, bara för att upptäcka att den var under ombyggnad till 2+1 och därför hälften så smal som vanligt och med betongsuggor istället för vajerräcke.

Dag sex skulle bjudit på elva välkända mil hem till stan (körde dem två gånger förra veckan) men både knäet och cykeln gav upp redan i Björnlunda så jag tog skampendeln hem från Gnesta. Ungefär 55 mil blev det, och fyra fina kortbesök på somriga landställen. Till på måndag hoppas jag att knän, lårmuskler och rövskinn har läkt ihop lagom till tre veckors vanlig jobbpendling.

Lite foton från turen (klicka för högupplösta bilder!):