Jag befinner mig i en grå vänthall på samhällets just nu absolut mest DDR-nostalgiska institution. Och martyren i mig njuter i fulla drag.

Som körkortslös (andra rangens medborgare, se trafikmaktordningen*) måste jag skaffa ett id-kort. Förr gick man till posten eller till sitt lokala (privatägda) bankpalats med ett foto och ett personbevis. Men den graden av öppenhet och smidighet passar förstås inte i de nya moderaternas slutna samhälle, så nu har det gjorts statligt och überbyråkratiskt att skaffa den plastbricka som marknaden och myndigheterna kräver att man ska ha för att bevisa vem man är. Nice!

Processen är enkel: Först betalar man in 400 öst-mark på skattemyndighetens plusgirokonto. Sen letar man upp det lokala id-kontoret. Som i mitt fall ligger nära (no such luck om man råkar bo i spenaten, det finns bara ett tjugotal kontor i landet). Efter några månader lyckas man ta sig loss från jobbet under de generösa öppettiderna, vard 9-17, och springer dödsföraktande längs isiga trottoarer för att hinna innan stängning. Väl inne blir man vänligt men dominatrix-bestämt avvisad eftersom ens gamla id-kort har en spricka, vilket man artigt ler åt då det ju är anledningen till att man behöver ett nytt kort.

En månad till går och man lyckas ta ledigt igen för att denna gång återvända med pass i handen. Man väntar då i 20 minuter på att få gå till en disk där man får ett papper. Med det i handen sitter man och väntar i 30 min till. Sen blir man fotograferad och får fylla i information som redan finns i skatteverkets datorer. Man får också reda på att ”jaha, men du hade också kunnat gå till polisen och ansöka om nationellt id-kort”. Då frågar man förvånat varför det inte stod nåt om det på skatteverkets informationssida om id-kort, och lyssnar ännu mer förvånat till svaret, ”ja, vi gör ju inte reklam för polisen, liksom!”

Nu är man – efter att bara lagt ner 400 spänn och fem timmar – nära sitt mål! Nu ska man bara vänta två veckor på ett brev och sen gå tillbaks till DDR-byrån och vänta igen i en tredje kö på att få sitt bevis på att man är den man låtsas vara.

Supersmajdigt!!!

Synd att man inte har anledning att nyttja den här förnämliga servicen oftare än vart femte år (om kortet inte spricker alltså).

Mvh,
En medborgare med tålamod (och bloggmobil)

*) Se http://planka.nu