Det finns en kraft där ute som styr våra liv. Den kraften heter Swedish Match. Vilket steg man än står inför i sin beroendekarriär så finns den där bakom skynket och rycker i trådarna.

Man börjar i barndomen som beroende av smågodis. Var köper man det? Självklart i blend- och princeskyltade förortskiosker. Så småningom inser man att cigg är den vuxna vägen att gå.

Efter tio år med smutsiga lungor bestämmer man sig (tror man) för att det är dags att sluta. Det är förstås egentligen inte något beslut men som individ inbillar man sig ju att man har en fri vilja. I praktiken har man har bara åkt tillräckligt långt på det löpande bandet i Swedish Matchs stora beroendefabrik och är framme vid nästa station: snuset. Känns ju bra att kunna andas och att man blir mer och mer beroende och sätter i sig större och större doser nikotin är smällar man får ta.

Hur tänker vårt fd statliga tobaksbolag – alltings urmoder och skapare – här egentligen? Naturligtvis är det bad policy att beröva sina kunder och undersåtar livhanken. Med lite fräschare lungor kan man nu fortsätta att dröna in några tusenlappar om året åt den fläskiga drottningen där hon ligger i sin halvstatliga äggkammare och bestämmer över våra liv.

Med sveda i sina syrablästrade tandhalsar vaknar man en morgon på en tobaksfläckad kudde och fattar ett ”avgörande beslut”. Man ska spränga sig fri från förtryckets kedjor, gå cold turkey och aldrig mer vara slav under Swedish Match och hennes fascistoida nycker. Visst. Det känns coolt och lite gymnasierevolutionärt sådär. Men i praktiken följer man bara de förklistrade fotavtrycken på realpolitikens institutionsgolv – mot nästa instans.

Swedish Match har nämligen i all sin machiavelliska djävulskhet kommit på ett sätt att låta mig revoltera och ändå fortsätta sätta in halva lönen på furstens konto: Onico! Så nu går man runt och känner sig fri. Samtidigt är man beroende av en påse majsfiber som inte smakar gott, inte innehåller några stimulantia, inte piggar upp eller lugnar, inte glädjer eller upprör. Och bäst av allt för furstendömet Swedish Match – vinsten är mångdubbelt större än för snuset eftersom de kan ta samma pris för en dosa i handeln men inte en spänn försvinner i straffskatter eller EU-lobbying.

Men här någonstans börjar vårt kära tobaksbolag att inse att även den mäktigaste av furstar kan förlora sitt feodala monopol. Risken finns ju här att en stor skara slavar lyckas bryta sig loss och springa mot nästa trafficker och beroendeleverantör. Motmedlet måste förstås vara att köpa upp V6, Stimorol, Extra och Wrigley, men ett sådant genidrag tar ett tag att utföra även för en allsmäktig player. Now – what to do. What to do…

Här kommer ett taoistiskt wu wei-genidrag in i spelet. Man råkar helt enkelt få ett stort och långvarigt ”leveransproblem” på de kariesframkallande majsfibrerna och därigenom tömma alla Sveriges kiosker på Onico. På så sätt får man de nu väggklättrande undersåtarna att börja snegla på de fina skyltarna som fortfarande sitter klistrade på kioskväggarna. Kanske bara en dosa General White – jag är ju inte längre beroende av nikotin? Ett litet paket Marlboro kan väl inte skada? Jaså de små paketen har fursten avskaffat? Jaja, jag röker väl ett par och lägger resten i kylen…

Och så är man återigen inne i det tröstlösa och ändlösa missbrukskretslopp man lever i som skådespelare i demonregissören Swedish Matchs lustspel.

Aummm.