Världsmästaren i bitter twitter, Shitmydadsays, slog till hårt idag. Hans bakgrundsstory är att han bor med sin gamle far och twittrar iväg farsans bästa oneliners några gånger i veckan*. Oftast är de personliga påhopp och klassiskt gubbknarriga bitterheter, men ibland innehåller de viktig livsvisdom – som idag.

Störtfloden från Paulo Coelhos och Rhonda Byrnes låtsas-filosofiska tarmtömningar håller på att svämma över alla bräddar. Vi som rör oss på nätet drabbas förstås hårt när positivitetsdiarrén drar fram, men än värre kommer det bli i fikarum, på bussar, flygplatser, vårdcentraler och andra platser där många människor träffas och sprider sin muntliga kolera.

Ännu finns fördämningar av cynism och kritiskt tänkande som hindrar oss från att dränkas i falska förhoppningar och få våra hjärnor ursköljda av tom positivitet. Jag sänder en tacksam tanke till Shitmydadsays och hans likar som står på barrikaderna och sliter med att hålla fördämningarna täta. Vilken ogenomtränglig skyddsmur kan man inte bygga av några skovlar av newyorksk loser-visdom som den här:
..

”Sometimes life leaves a hundred dollar bill on your dresser, and you don’t realize until later that it’s because it fucked you.”

* Som äkta cyniker tror jag förstås inte på den storyn, jag misstänker att Shitmydadsays egentligen är en etablerad manusförfattare vars pappa var en artig revisor som dog för tio år sen.