Det var som vanligt en konstig folkfest i dimman på Skogskyrkogården. Lika delar djupt sörjande, spökutspökade, lördagsflanerande och prettofotande. Den äkta memento mori-stämningen inföll först när jag lämnade den promenerande massan och de kvällspigga korvgubbarna bakom mig och vankade hemåt längs Nynäsvägen.