Jag befinner mig i en grå vänthall på samhällets just nu absolut mest DDR-nostalgiska institution. Och martyren i mig njuter i fulla drag. Som körkortslös (andra rangens medborgare, se trafikmaktordningen*) måste jag skaffa ett id-kort. Förr gick man till posten eller till sitt lokala (privatägda) bankpalats med ett foto och ett personbevis. Men den graden av öppenhet och smidighet passar förstås inte i de nya moderaternas slutna samhälle, så nu har det gjorts statligt och überbyråkratiskt att skaffa den plastbricka som marknaden och myndigheterna kräver att man ska ha för att bevisa… Läs mer