Kungligheter i stockholmskylan
På en timme i stan hann jag plåta skridskoprinsar och -prinsessor som mer eller mindre graciöst gled runt Karl XIII i Kungsan, ta grupporträtt på en julfestande arbetsplats, träffa röda linjens queen Nabila som jag köpt ett par grafiska printar av (sångdrottningen Oum Kalthoum nedan ska jag ha själv, den andra kanske jag ger bort i jul) och lämna in kameran för reparation. Det var hög tid, den har länge vägrat använda blixt och sista tiden bara velat ta bilder på julbelysningar.
Mäktigt vackert oljud i Kungsan
Mitt i dånet av talkörer, ringande kyrkklockor och brölande vuvuzelor var vi hundra gånger fler än nazisterna, tusen gånger vackrare och oändligt mycket mer blandade i åldrar, uttryck och utseenden. Inboxade mellan polisens kravallstaket visade vi på olika sätt och med olika verktyg att det här är vår park, vår stad, vår offentlighet – och att i den finns inte plats för nazism.
Första maj i snålblåstens land
Efter gårdagens valborgerlighet var det äntligen dags för en röd dag. Det blåste kallt men solen och folkmassan värmde. Vi var över 15 000 som gick från Medis till Kungsan där talen handlade om vinster i välfärden, fascismens fula ansikte och EU. Comandante Sjöstedt höll ett lite för långt och ganska oinspirerande reformistiskt tal, medan min statsministerkandidat Jenny Bengtsson från restaurangfacket var mer kompromisslös och eldande. En fin dag på det hela taget.
Jakten på det helt unika fotot
Kom på värsta idén för ett foto idag efter jobbet. Den unika körsbärsblomningen skulle tydligen vara på gång i exotiska Kungsträdgården! En lång resa till det avlägsna Kungsan, visst, men livet som naturfotograf väljer man inte för att det ska vara enkelt. Skaffade biljett på stört och åkte dit för att för en gångs skull vara helt ensam om ett storslaget motiv. Men… Föreställ er chocken när jag kom dit och inte alls var den första som kommit på idén! Nåväl, skam den som ger sig. Bara att tänka ut nästa alldeles unika… Läs mer
Preapokalyptisk promenad i Nibirus sken
”Det hände inget 21 december, det där med jordens undergång var bara en myt.” Mig lurar de inte! Jag ser ingen annan rimlig tolkning än att Nibiru i själva verket är vår egen gamla trötta måne, som efter en heroisk men hopplös kamp mot jordens gravitation till slut väljer att dråsa ner där den gör minst skada, alltså på Gärdet. Fanns inget annat att göra än att köpa ett paket plåster och fly upp i bergen. närmare bestämt för en fika på Folkungagatan.
GULLMARS.SE 