Idag var jag över till Karlberg, skrev en rad i kondoleansboken, gick med ett femtiotal andra tysta runt och tittade på alla kärleksbevis som täcker gräsmattan. Jag klämde in min Bragdens Mamma-tshirt mellan ett gravljus och en väl använd Black Army-halsduk. Segern i Moskva var hans bragd, så enkelt är det.

Det är få förunnat att vara charmig i små sammanhang och samtidigt på bara några minuter kunna knyta an till 10000 personer genom ett skyddsnät. Men sån var Ivan Turina.

Med två meter muskler och snaggat hår såg han ut som en elak jävel men när han öppnade munnen och pratade sin hesa engelska var det en mild person som tittade fram. Hans första möte med Råsunda var mot Jeunesse d’Esch i Champions League-kvalet. Han höll förstås nollan vilket var helt väntat mot det motståndet, men han skapade också en relation till alla gnagare bakom sig på Norra Stå. De och han var en enhet, ett lag.

Enda gången jag såg hans mjukaste sida var när jag stod i ankomsthallen på Arlanda och väntade på min Iva och han stod mitt emot och väntade på sin Senka. Nu är hon ensam här långt upp i norr, med tvillingar i vagnen och en till liten i magen. De kan så klart inte veta, eller finna något stöd i, hur mycket deras Ivan betydde för så många gnagare efter bara tre år på jobbet, men förhoppningsvis har de något av hans styrka i sig.