Som cynisk intellektuell ifrågasätter jag ofta min religiösa övertygelse. För visst är det väl en sorts religiositet att vara gnagare? En gemenskap med tusentals, firandet av en högtid i veckan, en irrationell, godtycklig och obevisbar förvissning som man ständigt blir påhoppad för (av både ateister och de med annan religion). En parallell identitet man bär med sig men som sällan är något vidare stöd och som inte påverkar ens vardagsval (annat än hur kalendern ser ut på söndagarna). Är det inte bara en förströelse som stjäl fokus från viktigare saker? Ett opium för folket, skådespelet som får ens bröd att smaka lite mindre mögligt? Jo, kanske.

Men så kommer det kvällar som den här, som inte går att ifrågasätta. Berg av röda rosor, en gospelstarkt vrålande kärleksfull gemenskap med tusentals, firandet av en storslagen högtid och ett värdigt avsked till en lagkamrat. Tack, jag fortsätter vara gnagare.

Nationalarenans egna betongfabrik

Kö för att lämna en ros

Berg av blommor bakom Ivans bur

Kroatiska flaggor på Norra Stå

Luka Modric hyllar sin vän

27

Missa inte uppvisningsmatchen 13 maj, AIK-Dinamo Zagreb i Ivan Turina Charity Game!