Har på gamla dar fått statens tillstånd att susa runt i en livsfarlig giftig plåtlåda i 110 km/h. Det är oklart varför just jag fick vänta så länge, många i min åldersgrupp fick sina redan i början av nittiotalet. Eftersom det inte ingick någon plåtlåda i statens snåla välkomstpaket utan bara ett plastkort med ett anskrämligt jävla ansikte på (kunde de inte hitta nån snyggare nuna att dekorera sina kort med?) så har jag gått med i en sorts plåtlådesekt.

Samfundet heter Sunfleet – ett ganska självklart namn, kan man tycka, för en helsvensk organisation som ställer giftiga plåtlådor i snömodd på olika platser. Idag gick jag för första gången till parkeringen, som ligger bara meter från min port, och körde iväg i en V40. Den hade hjul och ljudanläggning, åt diesel (men bara lite), var smidig och pigg och tog mig nästan hela vägen dit jag ville.

Sunfleet är egentligen inte särskilt billigt (211:- för 3,5 timmar och tre mil nu ikväll)  men enkelt och snabbt. Låser upp gör man med ett plastkort, och i bilen ligger ett Statoil-kort som man inte får köpa resgodis för utan bara drivmedel. Här på Gullmars verkar det oftast gå att boka bil bara minuterna innan, och både sajten och appen gör vad de ska. Såhär första gången var det lite snårigt med olika koder att hålla reda på, men ändå betydligt enklare än att hyra på OKQ8.

Det bästa med upplevelsen hittills var ändå att slippa åka och tvätta skrället efteråt, något som medelålders manliga plåtlådeägare tydligen måste göra nästan varje helg såhär års.