Slänger ut en liten provsmakningsmeny efter kvällens popagandahäng – fler foton finns på picasa.

Förra året hade jag ackreditering till Popaganda och hobbyfotade allt-allt-allt. I år ville jag lyssna lite på banden och inte stressa runt i fotodiket så kameran var bara med på lördagen och alla mina bilder är skjutna ute från publikpöbeln. (Ja, nån enstaka sekund händer det faktiskt även i nådens år 2012 att en lucka öppnar sig i det blåvitlysande iphone-havet framför en så att man får klar sikt fram till scenen. Troligen får man tacka instagramtrenden för luckorna – för nåt år sen höll man luren i luften och spelade in hela konserten på skakig video med skrapljud men nu knäpper man den perfekta 60-talsbilden och tar sen ner luren för att skriva en oironiskt peppig tag – ”åh, finaste damien!!” – och ladda upp).

Helgens schema innehöll inte lika stora namn som förra årets festival. Dungen grooverockade stort med gamla favoritlåtar, Thåström med sitt egna Bad Seeds bankade plåt och lät skönt 90-tals-Nick-Cave och Damien Rice klarade av att binda publiken vid stora scenen med bara en gitarr – till och med stuntet att stänga av PA:t och köra en av sina hitar helt akustiskt funkade. Teddybears bjöd tvärtom på tokfläskig fest (konfetti, eld, girlanger, rök – som ett musiksatt fotbollsderby). De bokade mindre banden/projekten kändes rätt så sejm-sejm, nordisk fotomodellindie med ljudmattor av electronica och lätt kamouflerade dansbeats. Urban Cone, St Lou Lou, Icona Pop, engelska Friendly Fires gled liksom förbi mig. Love Antell stakade sig i sina (i och för sig välkomna) brandtal mot borgarna men öste på bra i sin pausmusik. Iamamiwhoami stack ut om inte musikaliskt så genom sin genomtänkta hemlig-estetik och överdos av Karin Dreijers samlade verk.

Att döma av bajamaja- och ölköerna var festivalen en rejäl biljettflopp med kanske hälften av besökarantalet från -11, och det kändes som helhet myspystrevligt men lite avslaget. De enda köerna som aldrig ville ta slut gick till de två mobila espressobarerna, medan de ambulerande vimpelförsedda kaffekossorna fick förlita sig på mina barmhärtighetsköp. Det är 2012, bröder och systrar. Surt bryggkaffe to the people!