Snabbrecension av att inte äga bil
Har på gamla dar fått statens tillstånd att susa runt i en livsfarlig giftig plåtlåda i 110 km/h. Det är oklart varför just jag fick vänta så länge, många i min åldersgrupp fick sina redan i början av nittiotalet. Eftersom det inte ingick någon plåtlåda i statens snåla välkomstpaket utan bara ett plastkort med ett anskrämligt jävla ansikte på (kunde de inte hitta nån snyggare nuna att dekorera sina kort med?) så har jag gått med i en sorts plåtlådesekt.
Samfundet heter Sunfleet – ett ganska självklart namn, kan man tycka, för en helsvensk organisation som ställer giftiga plåtlådor i snömodd på olika platser. Idag gick jag för första gången till parkeringen, som ligger bara meter från min port, och körde iväg i en V40. Den hade hjul och ljudanläggning, åt diesel (men bara lite), var smidig och pigg och tog mig nästan hela vägen dit jag ville.
Sunfleet är egentligen inte särskilt billigt (211:- för 3,5 timmar och tre mil nu ikväll) men enkelt och snabbt. Låser upp gör man med ett plastkort, och i bilen ligger ett Statoil-kort som man inte får köpa resgodis för utan bara drivmedel. Här på Gullmars verkar det oftast gå att boka bil bara minuterna innan, och både sajten och appen gör vad de ska. Såhär första gången var det lite snårigt med olika koder att hålla reda på, men ändå betydligt enklare än att hyra på OKQ8.
Det bästa med upplevelsen hittills var ändå att slippa åka och tvätta skrället efteråt, något som medelålders manliga plåtlådeägare tydligen måste göra nästan varje helg såhär års.
Health food känns rätt 2013
Nyårsmaten hade varit roligare att äta med fler personer i köket än undertecknad. Men fan vet om den hade smakat godare. Det hade den nog däremot varit om febern varit lite lägre och lungorna inte fulla av slem. Ring, klocka, ring och GTFO, 2013.
Endagsutflykt till monsunkusten
Kärrtorps hjältinnor och hjältar – foton från söndag nr 2
Jag är inte för att göra politiska sammankomster till ”fester” eller att hålla relevanta åsikter borta för att alla partier ska kunna delta, men den manifestation som ägde rum i Kärrtorp idag var den bästa tänkbara.
I det här fallet handlar det inte om att komma med den perfekta analysen av samhällsstrukturerna som lett till att SD kommit in i riksdagen och att fascismen stapplat upp på sina skröpliga ben igen, utan om att helt enkelt vara på plats tillsammans i värme: de som bor kring torget som anfölls, de som åkt från stan eller andra förorter i solidaritet, alla grupperingar från fackbasen till AFA. Kanske till och med någon enstaka liberal ledarskribent som börjat inse att det inte stoppar nazismen att sitta hemma på Kungsholmen och ta individuell ställning med pannan i djupa veck mot allt som inte är ett skatteavdrag?
20000 människor samlades och visade en enda sak – att vi inte flyttar på oss eller väljer att sitta hemma för att vi blir hotade av nazister och bortglömda av polisen. Idag var det en perfekt fortsättning av den långsamma rörelsen för en vecka sen som drev nazisterna från torget, mellan husen och ut i skogen. Skarp analys och långsiktig politik är bristvaror, men idag var dagen för att visa närvaro.
Så vilka var dagens hjältinnor och hjältar? Linje 17 förstås – ett fantastiskt lokalt initiativ som funnits länge och aktiverat människor kring allt från odlingar till att hjälpa oförsäkrade familjer med boende och kläder när deras hyreshus i Skarpnäck brunnit. De hade på en vecka med hjälp av många vänner skapat ett fantastiskt arrangemang. Bäst var att det inte tilläts kuppas av valrörelsefrustande partistrateger eller -ledare. Och talarna var vassa och personliga: Megafonens, högstadieelevernas, Hamelbergs, Kommunal-Lenas, vackra allihop!
Just det, för dessa foton gäller ett undantag för min normalt helt öppna creative commons-licens. Bilderna i det här inlägget får bara användas fritt av 1) den som själv var på plats eller 2) hade önskat vara på plats i solidaritet med den antifascistiska kampen. I övrigt gäller samma regler som vanligt: länka eller hänvisa hit, använd inte bilder i vinstsyfte, ändra inte bilder utan mitt godkännande.
Här är resten av mina bilder från Kärrtorps IP.
Och har jag fått fel namn på någon av talarna eller artisterna – hojta så rättar jag!
Stillestånd i Folkrepubliken Gullmarsplan
Här händer fan inte mycket. Lägger in ett par bilder som pausunderhållning.
Lagen om alltings förbannade jävlighet
Kalla det Gaia-principen, Yin & Yang eller Murphys lag. Efter morgonens harmoniska skönhetsupplevelser på landet var det en självklarhet att söndagskvällen skulle balanseras upp av 1) aggressiv magsjuka och 2) avloppsöversvämning i köket. Bilden visar den senare av de två jävligheterna, om det mot förmodan skulle vara oklart.
Hostsöndag vid Dunkern
Hemma nu, med spolbil härjande i köket pga avloppsstopp och allt annat än stopp i min avloppskropp. Är sådär dramatiskt medeltidssjuk som man bara kan bli ute i den ociviliserade bushen. Men… vacker är den, naturen.
Höstlördag vid Dunkern
Ibland tajmar man rätt.
Stockholm Zombie Walk 2013
Klicka här för mina Zombie Walk-bilder från 2015!
Det är sällan man ser zombies i regn. De är ju lite känsliga sådär, med kroppsdelar som gärna trillar av när de blir blöta och så. Men idag hasade en hord förbi på Skeppsbron medan ovädret vräkte fram över Strömmen. Stockholmarna var lika blasé som vanligt och höjde knappt ett ögonbryn, men den sydkoreanska marinen som var på örlogsbesök reagerade desto starkare. Turligt nog valde de att inte sänka Gamla Stan i sjön med en taktisk nuke utan rensade upp gatorna i Romero-klassisk stil. Fler foton här på Picasa!
Ludwig Bell, Debaser Medis
Klippte några fyrfärgare på kusin Ludde ikväll på Debban Medis. Spelningen sammanföll med sista helgen ever på systerscenen Debaser Slussen, så en hel del av stans indiekids var AWOL. De missade ett gäng bra poplåtar och ett delvis nytt band, som lät riktigt bra. Wall of Sound åt folket! Fler foton här på Picasa.
Bortamatch på hemmaplan – foton från första Tele2-derbyt
Konstig känsla att hemmakvarteren blir fiendeland för en kväll. Stockholmsarenan är en bättre derbylokal än nationalarenan, inget snack om det. Visst var det typiskt djurgårn att alla fina nya skyltar gjorts ogiltiga (”Står det A på era biljetter, gå mot D!”) och tråkigt att den ljusgråa plåtinredningen andas mer konferenssnittar än glidtacklingar. Och så är det ju en matta av plast man spelar på – hur kan någon vilja det? Men bengalerna brann fint och ljudnivån var som på Råsundatiden. Synd att vi körde utan försvar och passningsspel bara.
Vintervikens ljusfest
Fin fredagskväll på Vintervikens Trädgård, där den årliga ljusfesten ägde rum. Levande ljus, eldar och färgglada ljusslingor i hela trädgården, goda varma mackor och soppor och hösten känns välkommen.
Sommaren – nu med höstens brist på ljus
Middag på klipporna längs Huvudstas riviera, sen promenad in till S:t Eriksplan via Karlbergs slott. Torsdagskväll i världens vackraste huvudstad helt enkelt.
Hemgång längs Trekanten
Promenerade hem i mörkret från Vinterviken längs Trekanten. Träffade på en ung padda som stod blickstilla på vägen. En dam som gick förbi med sin hund sa att de missuppfattar vägbelysningen och ställer sig för att sola. Om den teorin stämmer, eller om det här bara var en deprimerad emo-padda vet jag inte, men jag har sällan sett något levande röra sig så lite.
Foton från 2 km loppis 2013
Idag gick hela Stockholms befolkning traditionsenligt ut och vandrade Hägerstensvägen fram och tillbaks utan att hitta något att köpa. Som vanligt skärpte höstvädret till sig lagom till 2 km loppis.
Atlantkustens fordonspark II
Cykelkulturen är traditionellt stark i nordvästra Tyskland, men själva cyklarnas estetik har helt gått om intet.
Amsterdam är en stad styrd av cyklister, planerad för cyklister och genomflödad av kanaler fyllda av före detta cyklister.
Atlantkustens fordonspark
Lerjorden, kalken och den ständiga blåsten gör att den nordvästeuropeiska atlantkusten har få naturliga råvaror. Geologin domineras stort av grundämnen som natriumklorid, tång och majonnäs. Av dessa material är det så gott som omöjligt att bygga bilar (till skillnad från södra Tyskland där bilarna tillverkas av lokalt järn, aluminium och käsespätzle). Resultatet är att kusten mellan Bremerhaven och Amsterdam är ett utsträckt paradis för den fordonsnostalgiske.
Nordsjö-roadtrip dag 6: Hamburg
Hotellrumsbristen i Amsterdam ledde till beslutet att i lagom tempo pila vidare till Hamburg. Kopplingen i bilen lade av så det blev ”bara” HafenCity. Översköljd av kinesiska pengar byggs sunkhamnen om till ett storslaget hypermodernt stadskvarter. Your move, Hammarby Sjöstad!
GPS-loggen såg ut nåt i den här stilen:
————-
Statistik dag 6:
Antal måltider som innehöll stekt fisk samt potatis och majonnäs i någon form: 0 (med utsikt över paddlingstävlingen fick lunchen bli räk-flammkuchen).
Halt nordsjöolja i blodet: 11%
Nordsjö-roadtrip dag 5: Amsterdam
Vi susade efter en snabb fika i nordfriesiska Emden över gränsen till Holland. Vid slussen i början av Afsluitdijk var det dags för en bensträckare. Tanken att de som skapade västra Europas största sjö gjorde det för hand med hjälp av rep, spett och segelbåtar gör det svårare att klaga på arbetsbörda, åtminstone för mig som systemutvecklare.
Det kändes lite orimligt att ge Amsterdam lika mycket (lite) tid som Cuxhaven eller Norddeich men så blev det: 23 timmar i den civiliserade fristaden där Europas judar och protestanter kunde känna sig skyddade från vatikanen, där alla pratar engelska så bra som vi svenskar tror oss göra, där antalet cyklar och antalet invånare är 1:1 och där man inne i gyttret av kanaler slipper undan holländarnas fäbless för postmodernist-humoristisk arkitektur. De 23 timmarna får ses som en rekognosering inför framtida foto-, fotbolls- och ölhävningsresor. Resor då det inte ska ligga ett fuktigt lock av varannan-timmes-regn över stan och då det finns mer än två lediga hotellrum att välja på inom promenadavstånd. Tidig vår kanske?
————-
Statistik dag 5:
Antal måltider som innehöll stekt fisk samt potatis och majonnäs i någon form: 1 (körde pizza-cleansing till middagen, till mina majonnäsenzymers stora lättnad).
Halt nordsjöolja i blodet: 12,0%
Nordsjö-roadtrip dag 4: Jever och Norddeich
Från Bremerhaven ledde vägen via erbarmligt tråkiga Wilhelmshaven (marinens och kustjägarnas stad visade det sig) till puttenuttiga bryggeristaden Jever. Där åt vi tårta på slottet och fick hälsa på en familj spattiga påfåglar i slottsträdgården.
Sen satte kustlängtan igång igen och vi hamnade av en GPS-relaterad slump i Norddeich, där det blev surffoto, fiskmiddag och svit på pensionärshotell med dirndlklädd personal.
Norddeich hade en enda turistattraktion utöver havet, och det var en station där föräldralösa sälar får växa upp i lugn och ro (bortsett från de dagliga besöken av 10000 skrikande och pekande barnfamiljer) innan de med tinnitus och social fobi släpps ut i Nordsjön igen. Sälungarna fick vi ingen vidare kontakt med, så vi drog vidare söderut längs kustvallen, på jakt efter byn med det vackra namnet Utlandshörn.
————-
Statistik dag 4:
Antal måltider som innehöll stekt fisk samt potatis och majonnäs i någon form: 3.
Halt nordsjöolja i blodet: 4,2%
Nordsjö-roadtrip dag 3: Bremerhaven
Efter utcheckning ur Cuxhaven ägnade vi någon timme åt tegelskådande i Otterndorfs relativt välbevarade men ack så döda old town.
Sen bar det av mot det närmaste ett mål resan hade: Bremerhaven med sina fotovänliga containerhamnar, slussar, tinnar och torn. Planen att hitta ett billigt hostel föll som en fura när vi såg lyxskrapan Atlantic Sail med utsikt över Wesers mynning. Där skulle vi bara bo.
Trots att våra magar skrek efter fisk och majonnäs rullade vi in i Europas fjärde största containerhamn för att invänta det fotovänliga kvällsljuset. Bremerhaven skeppar hundratusentals tyska direktörsbilar till USA och tar emot allt utom direktörsbilar från Kina. Lillhjärnanas Discovery Channel-centrum jobbade för högtryck medan enorma containerfartyg slussades ut genom den enorma Kejsarslussen, men den perfekta solnedgången smet undan bakom molnen.
————-
Statistik dag 3:
Antal måltider som innehöll stekt fisk samt potatis och majonnäs i någon form: 2.
Halt nordsjöolja i blodet: 0,8%
Nordsjö-roadtrip dag 2: Cuxhaven
I gryningen (eller ja, vid elvarycket) i söndags bar det av sydvästerut.
Första stoppet på kontinenten fick bli Neustadt in Holstein, en håla vid Lübeckbukten. Gick förbi en SPD-riksdagsledamots valupptakt på kajen och tvingades göra partiets lokala presschef besviken. Nej, trots våra tunga kameraväskor var vi inte fotojournalister ute för att bevaka Bettina Hagedorns Bundestagskampanj utan ville bara plåta pittoreska båtar och andas veckans sista östersjöluft.
Längs småvägarna tog vi sikte på den knepigt döpta 800-talsstaden Itzehoe för att sedan lämna det halvdanska Holstein och ta färjan över Elbe mot Niedersachsen. Elbe är en galet stor jävla flod, men höjdpunkten var ändå läskinköpet på den uppiggande deprimerande Happytown Beachclub.
Första baslägret slogs upp på Best Western i Cuxhaven, med sjöglimt mot Elbes mynning. Jakten på en bankomat slutade nere på stan i en sunkig Kneippe där den nationella rökförbudslagen aldrig erkänts och där vi av en äldre local fick en lektion om utfiskningen, flodekonomin och efterkrigstidens återuppbyggnad.
————-
Statistik dag 2:
Antal måltider som innehöll stekt fisk samt potatis och majonnäs i någon form: 2 (klassisk panerad färjefisk till lunch och Gemischte Fischplatte till middag).
Halt nordsjöolja i blodet: 0,002%
Nordsjö-roadtrip dag 1: Österlen
Med en veckas eftersläpning kommer jag nu börja spamma ut några av mina bilder från en kort tripp längs nordvästra atlantkusten. Idyllallergiker varnas.
Dag ett bestod av trasiga X2000-dörrar, stendött ombord-wifi och så till slut äntligen några timmars ruttplanering och nybyggaridyll på ett vackert fält utanför Ystad.
————-
Statistik dag 1:
Antal måltider som innehöll stekt fisk samt potatis och majonnäs i någon form: 0 (åt iofs vietnamesisk stekt fisk men den var helt majo-fri).
Halt nordsjöolja i blodet: 0,000%
Kungsholmsrivierans finaste och enda trattoria
Med 1800 semesterbilder att redigera slänger jag som överslagshandling upp ett par små foton från gårdagens födelsedagsmiddagskväll på Norr Mälarstrand.
Vätskekontroll med bel canto på Lasse i Parken
Efter årets hetaste dag var vätskebristen monumental redan vid sjusnåret. Då passade det perfekt med musik och öl på lummiga Lasse i Parken. Först svalkande somrigt snygg singer/songwriterism med och av Linda Bonaventura, sedan söt twee-pop på gitarr och ukulele med Mart Brennan, Stockholms svar på Stephin Merritt.
Nu får det räcka med avsked!
Ännu ett smärtsamt avsked är taget för oss gnagare. Men till skillnad från Råsunda och Ivan Turina så har vi inte förlorat Daniel Tjernström. Han blir en suverän CSR-ansvarig på kansliet. Jag blir inte förvånad om AIK Fotboll inom ett par år inte bara slipper ifrån de absurda polisnotorna utan istället får betalt för alla insatser klubben gör med barn och ungdomar, inte minst i stans förorter.
Tack för allt du gjort på planen, Tjerna!
Tjerna.
Gick till ett Allsvenskan-jippo i Solna Centrum med ett enda mål – att få en bild på Daniel Tjernström, dagen innan hans sista match. Det var jag inte ensam om, men efter att autografkön till sist ebbat ut fick jag en sekund framför honom. Tack Tjerna, för femton år av smartness och kamp!
Ja, och det blev förstås ett gäng bilder på andra gnagare också. Fler bilder finns på min Picasa.
Årstavikens Miami Vice i low-speed pursuit
Mitt i den lugna sommarkvällsölen började spänningen stiga ute på Årstaviken. En blåblinkande polisbåt av mindre modell smög förbi Skrovets bryggservering med sina kikare riktade akterut. Strax efter kom polisens stridsbåt 90 med blåljus och full av vilt vinkande sjöpoliser som försökte tvinga in en trött snipa till bryggan, följda av fler snutar i en liten ribbåt.
Var denna dramatik upplösningen på en storstilad diamantkupp? Hade polisen jagat tungt beväpnade kokainsmugglare från Caracas hela vägen in i Mälaren?
Nej, enligt Aftonbladets ständigt live-twittrande rättsreporter Oisín Cantwell som råkade sitta på bryggan som var dramats epicentrum var det tyvärr bara en semestrande fyllbult som akut behövde byta färdmedel från familjebåt till polisbil:
Idrottens sista riktiga hjälte lägger av
Om en vecka äger årets mest storslagna avsked rum. Efter 396 matcher och femton år i AIK ska vi tacka av vår tystlåtne, lojale och alltid kämpande förebild och kapten, Daniel Tjernström. Det kommer bli känslostorm, tårar, tifo och massiva hyllningar så även för den som inte är såld på allsvensk fotboll är valet att en lördageftermiddag uppleva något alldeles unikt en no-brainer. Kom till Nationalarenan! Köp biljetter här!
P.S. Såhär såg det ut när vi avtackade Råsunda, och såhär när vi tackade av Kenny Pavey.
Fotografiska: muséet där vägen hem är 80% av konstupplevelsen
Just nu är den klart största behållningen av ett besök på Fotografiska utsikten från Stadsgårdskajen på väg mot Slussen efteråt. Oreflektera(n)de utställningar med Helmut Newtons ”banbrytande” nakenmodebilder som kioskvältare känns sådär. Bäst i huset är Motohiko Odanis kaosverk där man omges av filmer av och ljud från brinnande vinylskivor, framlänges och baklänges. Meditativt och störande samtidigt.
Mellan E4:an och evigheten
Den som hyllar det speciella ljuset i Skagen, Cornwall eller Antibes kan aldrig ha sett solnedgången i Masmo.
Grått, grått, grått
Att fota störande vardagsfåglar kändes mer exotiskt på landet. Substituten här i stan känns lika gråa som betongen.
Dags för en infrastrukturmodernisering, Malmköping?
Turistmetropolen Malmköping ligger i Flens kommun. Utöver kulturhuset på bilden här ovan (”Taxigrillen och Bussleffes Taxi” för den som mot förmodan inte varit där på besök) har orten hela tre (3) kilometer spårvägsnät, vilket i sig är imponerande. Linjesträckningarna kan kanske diskuteras ur ett förvaltningspolitiskt nyttomaximeringsperspektiv. I rusningstrafik verkar det vara ytterst få som har behov av att pendla mellan vagnhallarna och det tomma fältet utanför byn där rälsen tar slut. Dock tycks beläggningen vara desto större på helgeftermiddagarna.
Men så var det ju det här med den åldersstigna vagnparken. Jag är verkligen för underhåll och återanvändning som motvikt till slit-och-släng-samhället, men nog måste det finnas gränser för hur länge det är ekonomiskt försvarbart att hålla sina vagnar i trafik?
En sista dos kulturlandskap, sen hem och tämja kontorslandskapet
Snart dags att leka kontor igen. Har bara ett dygn kvar på mig att klia sönder de sista myggbetten och immunisera mig mot den grå vardagens informationsstress.
Betong + asfalt + ekologisk rabarbersaft = hemma
Sängbärande på Frescati, ekofika på Bergianska, stikkinikki-dejt på Tegelbacken, Kvällssolsströmming på Södermalmstorg. Skönt att vara tillbaks i stan. Där naturen är inhägnad, styrd och kontrollerad, där inget bits, sticks eller suger blod.
Ute ur det innersta av det mörkaste småland
Jag kom faktiskt hit för att få lite LUGN och RO!
Man blir paranoid här på vischan, jag pallar inte. Hela tiden är det nån som stirrar på en! Packar och åker hem till det närmaste storstad vi har i det här jävla landet. Där folk får lära sig från barnsben att det är ohyfsat att stirra på andra – oavsett om personen i blickfånget kanske råkar vara lite tjock och skäggig, inte går upp halv åtta varje morgon, äter samma gamla lax varje dag. Vad vill ni egentligen? Vem spionerar ni åt? VA??
Hej! Jag kan sitta såhär hela dan! Kan jag få din müsli? Brukar du trimma öronen? Vad heter du? Har du en nagelsax?
Blir tokig.
Häckat på bryggan
Slappade på båtbryggan idag när jag fick känslan att nån stirrade på mig. Det var ett par ladusvalor som satt på varsin stolpe och såg moraliskt indignerade ut. De hade fått för sig att häcka under samma brygga som jag fått för mig att häcka ovanpå. Hade de kunnat skriva bittra insändare hade jag inte velat läsa lokaltidningen, men jag flyttade mig några meter så de vågade fortsätta transportera käk till ungarna och bråka med tärnor och trutar om tomtgränserna. Är det inte lite sent att ha smått i boet såhär års, eller är det kanske säsongens andra kull?
Livet på landet – eat and/or be eaten
Lunchens laxsmörgås kan se oskyldigt smarrig ut…
…men doften av rökt fisk drar till sig traktens uråldriga karnivorer.
.
Gnällig hyllning till ett 200-årigt olycksbarn
Tåget från Offenburg till Köpenhamn blev ett par timmar sent under natten. Kanske på grund av tekniska problem eller centraleuropeiska översvämningar, kanske på grund av ren illvilja. Tågpersonalen sa inget om någon orsak men kom med extra lyxig frukost. Gott nog för mig som inte hade bråttom hem.
Missade min anslutning i Köpenhamn men fick plats i en dedikerad småbarnsskrikvagn som skulle avgå några timmar senare, så jag tog en promenad genom duggregnet med packningen på ryggen.
Den sista sträckan med svenskt så kallat ”höghastighetståg” flöt på helt ok hela vägen till Södertälje där ett spänningsfall på banan gjorde att vi blev stående.
Efter att strömmen återställts och loket med Windows 98-fart bootats om kom jag efter 28 sköna tågtimmar hem till Gullmarsplan.
Jag kan förstå dem som säger att tåg tar tid på längre sträckor och är opålitliga, men jag kan ändå inte förstå dem som föredrar att flyga.
Att sitta i en restaurangvagn med en dubbel espresso och en garanterat fiberfri tysk croissant och rulla fram genom ett visuellt föränderligt landskap. Att nå sitt mål när resan vill det, mitt i stan man skulle till. Jämför det med att datorgranskas av röntgenkameror, springa mellan köer och tvingas klä av sig för privatanställda stasi-vakter för att sen efter ett par timmars inlåsthet utan minsta mental förberedelse skitas ut sju mil utanför sitt mål och få stå och vänta på sina misshandlade väskor? Tåget vinner alla dagar.
Men visst, när man sitter och svettas i ett strömlöst X2000 i en gudsförgäten småländsk skog kan man tycka att det är dags för en liten push framåt i utvecklingen. Eller åtminstone en återgång till vissa självklarheter som gått förlorade sedan 1806 när det första tåget rullade. Till exempel luft i vagnarna även om elen går?
Hessen sett från flumtåget Aurora
Vad gör man när ens tåg kryper fram genom natten och internet vägrar fungera? Flumfotografi förstås! Utsikten från tågfönstret blev sakta men säkert stökigare ju närmare Ruhrområdet Aurora kom. Så… en skrivbordsbakgrund från 1999, anyone?
Restmüll auf der Speicherkarte
Süddeutsche sightings
Öl- och glassmarinerade fragment från Konstanz, Meersburg, Köpenhamn och andra små världsmetropoler.
Litet P.S. till föregående sportfotoinlägg
Vad är en gosdrake, kanske landets cykelintresserade googlare undrar? Tycker en sån om sushi? Jorå.
Bilder från Luma GP 2013
Härligt sommarväder på årets Luma GP, som solovanns av Södertälje CK:s Marcus Linder, en stark halvminut före tvåan. Jag hann tyvärr inte stanna och fota prisceremonin. Som så många stora sportfotografer före mig var jag tvungen att smita till Sjöstans leksaksaffär minuterna innan de stängde och köpa en gosedrake. Fler bilder än de som fick plats här finns här på Picasa.
Mina bilder från tidigare års upplagor av Luma GP hittar du här.
Båtklubben – i år utan yachtrock (och båtar)
Det finns nätter då Gullmars lämnar sitt trygga torg och går på stadens gator som en vanlig man. Då ofta på jakt efter en öl. En sån natt har det varit. Varmt och trevligt, och inte minst prisvärt. Skrovet tar i år bara 85 spänn för en bärsabira!
Onationellt ickefirande
Folkrepubliken Gullmarsplan erkänner naturligtvis inte 6 juni som nationaldag, men inte heller grannlandet nere vid Årstaviken (”Sverige”) verkade festa något vidare.
Ett av mina gamla foton valdes igår av någon anledning ut som ”featured” på Picasa. Tyvärr hade de valt ett ganska trist grafiskt formexperiment. Hade varit kul att ha en halv miljon visningar av nån av de bilder jag själv gillar, men men. Desto gladare är jag över gnagaren Robin som valt att ha mitt foto i 120 x 70cm-format i vardagsrummet:
Från Idrottsgatan till Mall of Scandinavia
Promenerade från jobbet genom Solna. Sorgligt att gå förbi gamla Råsunda, vars betongtrappor och stålgaller nu prydligt källsorteras på det som en gång var en kortklippt gräsmatta. Ännu sorgligare att senare på kvällen vandra förbi den nya ”arenastaden” med det som ska bli Mall of Scandinavia – norra Europas största shoppingcenter, vilket absolut ingen går och längtar efter. Utom förstås Unibail-Rodamco, ”Europas ledande börsnoterade företag inom kommersiella fastigheter, med specialinriktning på köpcentrum i europeiska storstäder”. Godnatt, gamla Solna!
Bottenderby i Globens mamma
Det spelades 1-1 igår kväll under Allsvenskans allra bästa läktardrag, även om det jämfört med derbyn på Råsunda kändes som en bridgekväll på världens mest överbefolkade servicehem. AIK Tifo hade som alltid gjort ett kanonjobb med ett klubbmärke som täckte tre etage. En välordnad bengalbränning gladde i två minuter och irriterade i tio då röken efteråt låg för tät för att spela boll. Bland oss 35000 som trotsat den u-landsmässiga infrastrukturen såg man efter matchen inte en enda nöjd min. Det fanns liksom ingen anledning att glädjas varken över matchen, resultatet eller att stå och trängas i en 1,3 kilometer lång (men mirakulöst nog helt lugn) kö till Solna Station.
Det måste dock varit skönt för de utkommenderade poliserna att få en kvälls rest & recreation efter insatserna i våra brinnande förorter. Lite synd bara att miljonfakturorna de skickar till AIK för sin bevakning gör att klubben knappast kan utöka sin satsning på att ge förortskidsen på Järvafältet en roligare fritid. Vore det inte lika bra att peka ut AIK Fotboll AB som ansvariga för missnöjesrevolten i miljonprogrammen också så att staten kan få sina kravallinsatser där helfinansierade?
Ett par bilder från andra etage:
Veckan då sommaren kom till stan
…men mest satt jag i oändliga möten.
Södermalmsk hipstersport i miniatyr
Satte mig på cyclocrossen och skrämde till och med Gullmarsplans allra tamaste rådjur i min iver att komma ner till Söder och lira lite spiddvaj. Det var barnversionen – utan knepig gambling – men ändå en högoktanig thriller till match som jag förlorade på upploppet pga dåligt inställd tändning och knackande motor.
Flumskolan tar sig an 1500 sidor Ayn Rand
I panelen: Johannes Klenell, Johan Hilton och Liv Strömquist. På tapeten: Ayn Rands högerfnoskiga brontoverk Atlas Shrugged. Samtalet kom att innehålla diskussioner om entreprenörernas smurfby, tjackpladder som litterär form och hur gott det är att röka. Podden kommer alltså vara klart värd att lyssna på när den så småningom droppar på Aftonbladet Kultur.
Jakten på det helt unika fotot
Kom på värsta idén för ett foto idag efter jobbet. Den unika körsbärsblomningen skulle tydligen vara på gång i exotiska Kungsträdgården! En lång resa till det avlägsna Kungsan, visst, men livet som naturfotograf väljer man inte för att det ska vara enkelt. Skaffade biljett på stört och åkte dit för att för en gångs skull vara helt ensam om ett storslaget motiv. Men…
Föreställ er chocken när jag kom dit och inte alls var den första som kommit på idén! Nåväl, skam den som ger sig. Bara att tänka ut nästa alldeles unika motiv.
P.S. Den lilla tjejen som tittar på schack är med för att visa att jag inte alls är så enkelspårig och förutsägbar som resten av samtiden enligt Tobias Boströms alltid så träffsäkra veckostik. Men jag har redan börjat klura på hur jag ska göra 2014:
#27
Som cynisk intellektuell ifrågasätter jag ofta min religiösa övertygelse. För visst är det väl en sorts religiositet att vara gnagare? En gemenskap med tusentals, firandet av en högtid i veckan, en irrationell, godtycklig och obevisbar förvissning som man ständigt blir påhoppad för (av både ateister och de med annan religion). En parallell identitet man bär med sig men som sällan är något vidare stöd och som inte påverkar ens vardagsval (annat än hur kalendern ser ut på söndagarna). Är det inte bara en förströelse som stjäl fokus från viktigare saker? Ett opium för folket, skådespelet som får ens bröd att smaka lite mindre mögligt? Jo, kanske.
Men så kommer det kvällar som den här, som inte går att ifrågasätta. Berg av röda rosor, en gospelstarkt vrålande kärleksfull gemenskap med tusentals, firandet av en storslagen högtid och ett värdigt avsked till en lagkamrat. Tack, jag fortsätter vara gnagare.
Missa inte uppvisningsmatchen 13 maj, AIK-Dinamo Zagreb i Ivan Turina Charity Game!
Avsked på Karlberg
Idag var jag över till Karlberg, skrev en rad i kondoleansboken, gick med ett femtiotal andra tysta runt och tittade på alla kärleksbevis som täcker gräsmattan. Jag klämde in min Bragdens Mamma-tshirt mellan ett gravljus och en väl använd Black Army-halsduk. Segern i Moskva var hans bragd, så enkelt är det.
Det är få förunnat att vara charmig i små sammanhang och samtidigt på bara några minuter kunna knyta an till 10000 personer genom ett skyddsnät. Men sån var Ivan Turina.
Med två meter muskler och snaggat hår såg han ut som en elak jävel men när han öppnade munnen och pratade sin hesa engelska var det en mild person som tittade fram. Hans första möte med Råsunda var mot Jeunesse d’Esch i Champions League-kvalet. Han höll förstås nollan vilket var helt väntat mot det motståndet, men han skapade också en relation till alla gnagare bakom sig på Norra Stå. De och han var en enhet, ett lag.
-
- Ivans debut på Råsunda
-
- Målvaktshandskar och helgonbild
-
- Berget av hyllningar bara växer
-
- Igår på halv stång, idag i topp.
Enda gången jag såg hans mjukaste sida var när jag stod i ankomsthallen på Arlanda och väntade på min Iva och han stod mitt emot och väntade på sin Senka. Nu är hon ensam här långt upp i norr, med tvillingar i vagnen och en till liten i magen. De kan så klart inte veta, eller finna något stöd i, hur mycket deras Ivan betydde för så många gnagare efter bara tre år på jobbet, men förhoppningsvis har de något av hans styrka i sig.
-
- Sorgliga avsked
-
- En ensam svart flagga i blomsterhavet
-
- Uppåt 10000 personer har tittat förbi Karlberg på två dagar
-
- Ivan, Gnagis och barnen
Urban medelklass leker byamarknad i avfolkningsbygd
Tack vare årets femte förkylning (starkt snitt på en per månad) orkade jag bara ta mig ut i tio minuter på Valborg, och cyklade då ner till min närmaste brasa vid foten av Hammarbybacken.
Där hade en behändigt liten skara heminredningsbloggande jobbskatteavdragare samlats för att köpa lättsockrat godis åt sina lättkontrollerade barn, stirra in i en lagom liten brasa utan irriterande rök eller glödflagor, stå nästan helt stilla till ett medeltight dansband och försiktigt säga ”åååh” åt ett ljuddämpat fyrverkeri. Inga hundar eller småbarn skrämdes. Ingen var full eller högljudd. Ingen stannade kvar efter 21.30. Karneval à la Sjöstan.
Arvet efter Alain Sars
Bra drag i Gnaget idag och en löjligt orättvis förlust. Vem hade trott att en linjeman skulle axla Alain Sars mantel som mest föraktade domare i AIK-leden? Den gravt felaktiga offsideavvinkningen på det som borde varit 1-0 fick sen sällskap av ett antal halkningar på den av arenabolaget lågprioriterade gräsmattan (helt ok som boule-plan) och en målstolpe som någon skånsk fyllskalle till PEAB-arkitekt ställt på fel ställe. Hade målet bara stått en halv decimeter längre västerut hade Henoks nick efter frispark suttit.
Och när vi ändå pratar felaktigt material så ryktas taket vara stängt för att öppningsanordningen helt enkelt inte fungerar. Och att de omtalade jättefläktarna som skulle ge frisk luft och ventilera ut bengalrök inte gjorde nånting alls behövde man inte vara VVS-professor för att se. Kort sagt: The systems of the new Death Star are not yet fully operational. Men snålar man och bara lägger 3 miljarder så får man väl inte toppkvalitet på prylarna.
Närturism med exotisk bergbana
Följde med ett par kamrater på upptäcktsfärd i närorten. Motorvägsbussen från Sumpan till Liljeholmen, den skakiga bergbanan upp till Nybohovshöjden (svindlande 58 meter över havet) och så värmande misosoppa i nybyggda Liljeholmskajen-området.
AIK-premiär på Nationalarenan
Blandade känslor efter en historisk AIK-dag med storpublik, spelarbussmottagning vid ruinerna av Råsunda och en usel allsvensk match på en supportermässigt svårflörtad nationalarena. Ett oändligt tåg av gnagare från den gamla fotbollsstadion till den nya arenan var dagens höjdpunkt, tillsammans med publiksiffran på strax under 44000. Här lite bilder och en filmsnutt medan jag tänker på den moderna fotbollen.
Klicka på valfri bild för att öppna bildspel – för högupplösta bilder, välj ”View full size”.
Resten av mina bilder från dagen hittar du här. Så här såg slutet av den svarta marschen ut:
Munchy eftermiddag på Thielska galleriet
Checkade ut tidigt från jobbet och kajkade över till Kungliga Jugå’n för lite nationalromantik, naket och Nietzsche. Mest för ölen efteråt, men en konst eller två slinker alltid ner en solig onsdagseftermiddag.
Solrekord över Ice Road Trekkers
Medan solen slog mars-rekord över länet halkade jag med favoritgrannen på isiga gångvägar genom Nackareservatet till Hellasgården för fika och sen hem via Sjöstan. Yummy dag.
Publiksiffra på 5000? Det har vi på träning.
Utsikt från etage 2, sektion 217 på Deathstar Arena under dagens träningsmatch mot HJK Helsingfors.
Av mitt årskortsgäng var det bara jag och Ludde idag. Med tanke på var vi sitter och att det då och då var så träningsmatchtyst att allt man sa hördes över hela sektionen kändes det rätt mycket som Statler & Waldorf på balkongen…
Men det blir nog helt ok tryck på DSA när det blir dags för tävlingsmatch och vi är 20000 eller fler på plats.
Flumskolan på Kulturhuset
Var och lyssnade på live-inspelning av podcasten Flumskolan på Kulturhuset, och passade på att ta lite bilder. Radiosatirikern Ola Söderholm, Galago-redaktören Johannes Klenell och underbara allroundgeniet Nanna Johansson satt som tre leende frågetecken och ömsom analyserade, ömsom skojade om Ian Wachtmeisters (såklart timbroutgivna) bok Ankdammen från 1988. Avsnittet dyker väl inom kort upp på Aftonbladet Kultur. // Uppdatering 20130321: Här ligger nu det nya avsnittet //
Resten av bilderna finns här på Picasa.
AIK – Syrianska: En seger utan syfte är också en seger
Svalt och skönt på Skytteholm. 2-0 i vad som borde varit en nervig tävlingsmatch men hade degraderats till genrep inför premiären på Nazionalarenan. Domare Strömbergsson gick på en filmning och visade ut Karikari i slutet av första, men backlinjen var full av revanschlust och höll bunkertätt medan Kennedy Igboananike sprang runt ensam på topp och gjorde mål när han hade lust. Pauskakan var god och chokladig. Men kära serverande ungdomslagsföräldrar, skulle den vara sådär knaprig? Det skulle den aldrig vara på en tremiljarders event-arena med loger och draperier. Tänk om vi fick spela på en sån nån gång.
Stockholm har blivit kallt. Igen.
Och min stackars kamerasensor har blivit så skitig att jag nu bara kan fota i vissa ljusförhållanden, och trots det måste klicka så många gånger med retuscheringsverktyget att motiven knappt syns efter uppstädning i Photoshop. Här är till exempel en serie porträtt på den turkiska statsbesöksdelegationen från i eftermiddags:
Kontroversiell världspremiär för kosmonaut-psykothrillern Škorpión
Helt mot min uttryckliga vilja har ett gäng amatörer tagit på sig att slutföra mitt ofullbordade mästerverk om den desillusionerade kosmonauten Škorpión:
Jag vill understryka att jag inte godkänt denna release och tillägga att jag idag inte förstår någonting av min egen film. Det kan förstås bero på att inspelningen gjordes baserad på en vision som inte längre är relevant, även om den kändes självklar i skapandeögonblicket (i torsdags). Men mer handlar det nog om att klåparna som tagit på sig arbetet helt saknar filmkultur, och tyvärr verkar ha noll förståelse för filmens originaldialog. Från deras beskrivning av filmen på Youtube:
Demonregissör Gullmars låg hemma i sängen med influensa och 39 graders feber när en nyfiken klokrypare (aka bokskorpion, aka pseudoscorpion) hoppade från en stringhylla och landade i sängen. Auteuren plockade upp kameran och spelade in vad som bara kunde bli en existentialistisk tjeckisk rymdthriller.
Filmskaparens feber gick ner under klippningsarbetet dagen efter vilket fick honom att ge upp om projektet då han ”inte längre fattade nånting av grundtanken eller syftet”.
Efter grävande i arkiven, kontakt med inblandade (och vissa lån från http://www.youtube.com/watch?v=hyraLxGHgzo) har vi nu lyckats slutföra filmen, som här får världspremiär.
(Undertexterna för den svenska marknaden har gjorts utan regissörens medverkan)
ÖB:n för mitt immunförsvar har också gått in i väggen
Influensa. Igen. Febern kommer och går, huvet dunkar när hostan river hål i lungorna och mitt lager av tv-serier är i stort sett uttömt.
Smutsigt uppsamlingsheat från minneskortet
Medan jag drömde om att helt oförtjänt köpa ny kamera passade jag på att tömma ett av korten i min nuvarande. Där fanns lite arkitektur, mycket snö, några porträtt och en djävulusisk massa sensorsmuts. Men det där att lämna in huset på rengöring känns inte så lockande när Nikon Service vill ha fyra veckor på sig. Kanske ska lämna in båda husen och råka boka en semesterresa efter ett par veckor så jag har ett tvingande skäl att köpa en D600 – jag måste ju ha kamera med mig? Så får det bli. Eller en D7100 om jag åker till någon ful destination.
Mer slakthusporr (åkej, det lät fulare än vad jag tänkte) finns på min Picasa, här och här.
Fångad i ett frostnyp
Den som uppfinner ett kamerahus med inbyggd handvärmare förtjänar alla Hasselbladspris i världen. En kvart utomhus räckte gott idag även om det var surt att mitt mål, Katarinahissens terrass, var igenbommad. Hissen har slutat gå för gott och grinden från Mosebacke är bara öppen när Gondolen är det, vilket innebär att stans bästa utsiktsplats är off-limits under dygnets ljusa timmar. Bra där, Stockholm. En sväng till Galleri Kontrast, snabb fika på det och en svidande hockeyförlust på övertid fick det bli.
Lövholmens manufakturreservat
Industrinostalgin blir allt svårare att hitta medan stan sakta blir en espressoenklav till Hammarby Sjöstad, men Lövholmen har fortfarande ett par rivningsobjekt kvar att dregla över. Och sen promenerar man raskt hem med frusen saliv i skägget. Söndag.
Fact-finding Mission of a Meatspace Magellan
Eftersom engelska är pretentiöst har vi på SF:s distributionskontor (dagen efter en hård AW där vi firade vår lyckade översättning av Silver Linings Playbook till Du gör mig galen!) översatt blogginläggets titel till Kolla vad mycket trist skit jag gått förbi på väg till eller från jobbet senaste veckan medan jag i onödan släpat på kameran! Varsågoda.
Preapokalyptisk promenad i Nibirus sken
”Det hände inget 21 december, det där med jordens undergång var bara en myt.”
Mig lurar de inte! Jag ser ingen annan rimlig tolkning än att Nibiru i själva verket är vår egen gamla trötta måne, som efter en heroisk men hopplös kamp mot jordens gravitation till slut väljer att dråsa ner där den gör minst skada, alltså på Gärdet.
Fanns inget annat att göra än att köpa ett paket plåster och fly upp i bergen. närmare bestämt för en fika på Folkungagatan.
Vilda västkusten
Man sätter sig på pendeln i över tre timmar för att nå våra sydligaste förorter, och vad möts man av? Knivslagsmål mitt framför Stora teatern. Skönt att vara hemma i 08-land igen.
Jul i Jöttlabörg II – Stad i ljus
Jul i Jöttlabörg
Är i exotiska Göteborg för att fira jul. Allt är stängt och alla verkar sitta inne och vänta på att snöstormen ska dra förbi. Det enda spår av lokalbefolkning man ser är snöröjarna, men de är å andra sidan många gånger fler och hundratals procent mer effektiva än sina kollegor i 08-land. Tog några bilder på denna vackra men sorgliga ursäkt till stad innan kameran snöade igen. Mer foton här.
P.S. Min AIK-pin på jackan började ryka och fräsa så fort jag hoppade av X2000, och ju närmare Gamla Ullevi desto starkare glöder den. Har inte frågat Gandalf men gissar att den smitts av svartalver i en tidsålder långt före vår.
Objektiv optikutprovning
Åt pannkakor och testade några gamla fina Nikon-gluggar hos min favoritgranne i helgen. Skön känsla i 50- och 60-talsmekaniken, både på objektiven och på vinylsvarven.
Occupy the julbelysning
Ok, den här stan har en kollapsande kollektivtrafik, slutförd segregering, marknadshyror, elavbrott, oskottade trottoarer, vård- och skolkris i caremakapitalismens spår och teflondiscofarfar Christer G Wennerholm istället för riktiga politiker. Men fan vad vi fläskar på med belysning lagom till julshoppingen!
Smått och blandat
Now playing in the motherfucking bakgrunden är The Chills – Pink Frost. Om Ian Curtis vuxit upp i harmoniska Dunedin på Nya Zeelands sydö och haft något hopp om livet hade Joy Division kunnat låta såhär. Nu blev det istället The Chills som 1984 spelade in förra årtusendets bästa vinterpromenadballad. Så, tryck play nu. När låten tar slut, tryck play igen.
Årets julklapp – utan konkurrens
Nu är den här – Henrik Kullbergers fotobok ”Här spelade vårt lag”. Ett vackert och sorgligt avsked till mitt andra hem, Råsunda Fotbollsstadion, som nu efter sjuttiofem års tjänst står naken i snön och väntar på rivning.
P.S. Ett par av mina råsundafoton härifrån bloggen finns inklämda i slutet av boken, men 99,8% av innehållet är nytt även för mina (två eller tre) trogna followers, så köp!
Och nu över till Jannicke för fyramånadersprognosen…
– Eh, ja, vad fan väntar ni er? Det är såhär det är nu. Tugga och svälj, veklingar.
Stockholmsmörker och febersvett
Tog en slitsam golgatavandring på säkert 800 meter i söndags kväll för att ta sista chansen att se Christer Strömholm-utställningen på Fotografiska. I mitt förkylningsfebriga tillstånd svettades jag floder av att ha en tung kamera i väskan men det uppvägdes förstås av att samma tunga kamera var ett skönt svepskäl för att få stanna och vila några (tiondels) sekunder här och där. (Nu är såklart förkylningen värre och jag och min laptop är sängliggande, men det är smällar man får ta. För konsten. På museum.)
P.S. Apropå nördhobbyklichén att ha med sig kamera när man går till Fotografiska – vad är grejen med de som har den på magen inne på museet och fotar av varenda bild på utställningen? Billigare än att köpa katalogen, jovisst, men wtf?
En pigg 75-åring har gått ur tiden
AIK-Napoli blev det sista som hände på Råsunda Fotbollsstadion. Den 75-åriga eran slutade bittert med ett straffmål på övertid efter att Cavani stupat som en fura på en fot som kanske inte borde varit där den var. Men timmarna innan dess var det stor fest, fantastisk AIK-hybris och en värdig begravning av vår gamla fina betongborg. Efter en liten ceremoni satt tusentals gnagare kvar och bara tittade sorgset, medan andra började plocka med sig sina stolar och annat lösöre som den gamla damen lämnar efter sig.
Fler bilder från kvällen finns här!
Bara att hoppas att polisen (som fakturerade över en miljon för nöjet att få stå och löka på den helt lugna matchen) drar tillbaks sin egna anmälan om ”grov skadegörelse” efter att souvenirjakten på Norra gick aningen över styr. Matchvärdarna på min läktare pekade ut saker som kunde tas loss, rivningen av arenan börjar efter helgen och fotbollsförbundet har inte satsat en krona på inredningen av Råsunda sen EM -92, så ingen kommer sakna en bortlyft pissoardörr eller en kidnappad ketchupflaska från den mögliga korvkiosken…
Dagen efter-kommentar: Jag får tydligen backa lite på mitt snuthat just på området skadegörelse. När jag gick runt och fotade såg jag bara skyltar och stolar plockas ned, men har nu läst om att övertaggade spån bröt sig in i låsta utrymmen på Norra och hade partaj med kassaapparater och annat som inte ens med välvilja kan tolkas som nostalgiska souvenirer. Polisen förtjänar dock allt annat än respekt för sin galna miljonfakturering, den totalt oförklarliga hanteringen av t-banenedsläppet och inte minst den helt omotiverade väggen av kravallutrustningar och äggskalshjälmar som vällde fram lagom till den tysta minuten efter matchen.
”Invigningsfest” under pinsam tystnad
Ok, stackars dödsdömda Råsunda kändes också som ett skändat tempel varje gång Camp Sweden-samhället vällde in för landskamp med rosa Aftonbladet-kepsar och taffliga sponsorbufféer.
Men det här som TV4 spyr ut nu… 48000 proppmätta eventkunder som sitter ner och är föredömligt SvFF-tysta (en fallande knappnål skulle skrämma skiten ur hela arenan) efter att blonda scouter viftat med flaggor i otakt, riddare ridit runt på ponnyer och ett osynligt tifo baserat på Tipstjänsts blå-gula reklamblad i A4-storlek klarats av.
Inte ens måljublet efter Ibras skott i krysset kunde överrösta fotbollsförbundets vidriga måljingel signerad Lasse Holm.
Hur många matcher tar det oss innan vi lyckats skrika ut den fadda känslan av ullaredsfoodcourt från denna nya arena vi ska göra till vår? Kan doften av själlös råkommers nånsin blåsa bort från en såhär tät arena? Vi får se när Allsvenskan äntligen drar igång igen i vår.
AIK-provsittning på Dödsstjärnan
Ja ja, man ska nog kunna känna sig hemma här också, om inte förr så när de fåniga gardinerna rivits ner, väggarna mättats med frustration och betongen fläckats av plastmuggsöl, sneakerlera och motståndarblod i trettio år eller så. Fler bilder från dagens besök på Friends finns på min picasa.
Europa – har ni inte mer att komma med?
En enkel seger för AIK mot PSV på Råsunda ikväll. Inga konstigheter. Napoli nästa!
Råsundanostalgiker? Kolla in mitt album här!
Sista allsvenska matchen på Råsunda. Nå-gon-sin.
Har precis gått igenom kameran efter en rolig men vemodig seger mot Malmö FF. De säger att det var den allra sista allsvenska matchen på Råsunda Fotbollsstadion. Efter att ha besökt denna underbart sjaviga betongborg regelbundet sen 80-talet, och hört två äldre generationer i familjen berätta om sina minnen från Råsunda, är det svårt att tänka sig att den nya plyschiga mutarenan ska kunna ta över dess roll. Skönt att vi har två europamatcher kvar på Råsunda i november.
Resten av mina bilder från AIK-MFF hittar du här.
-
- Ju fler skåningar desto mindre begripliga ramsor. Här utsjungna av vår familjeläktare.
-
- Sist det gick runt en blåsorkester på Råsunda var Kwame Karikari inte född…
-
- Tifo under inmarschen
-
- Hundratals f d AIK-spelare var inbjudna till matchen. Alla från Lill-Garvis till Rubarth var där.
-
- Norra var välfyllt och på humör
-
- Rök och ballonger på väg mot Södra
-
- Tjerna gjorde ett grymt inhopp till stående ovationer
-
- Bengalhav och romerska ljus i början av andra halvlek
-
- Målet för 2013 – ta över rymden
-
- Vackert och vemodigt avskedspyro
-
- Råsunda fotbollsstadion 1937-2012
-
- Stark kvartett tackar publiken: Bangura, Backman, Baldy och Borges
-
- Bittert med allsvenska fejkbronset (4:e plats) efter att ha slagits om guldet
-
- Ja, till och med dig kommer jag sakna, herr Toalett
Allhelgonamörker
Några mer eller mindre spökiga bilder från ett stängt Gröna Lund och Galärvarvskyrkogården på den såhär års inte särskilt kungliga Djurgården.
Liten båtflykt västerut
-
- Utsikt mot Mälarhöjdens riviera
-
- Lugnt förut
-
- Dags att riva slottet och återkräva apanaget – tihi!
-
- Båtfrukost är alltid godare
-
- Vad som döljs i löv
-
- I Kina slotts våffelkällare
-
- Segt ha städdag i den här föreningen
-
- Stå här – titta på Mälaren
-
- Dubbelt straffad för sin publika onani
Drottningholm
Sea City Slumming
Tog ett kort träningspass på min nya Nikon D7000 i eftermiddagssolen. Det är många nya knappar och funktioner som ska ta sig från den aktiva delen av hjärnan ner i ryggmärgen innan det nya huset blir en förlängning av det egna sinnet. Som vanligt, klicka för högupplösta bilder.
Ok, förlåt så mycket för den sista bilden. Men man blir lite matt av hur perfekt allting är nere i sjöstan. Sjukhusrena ytor, välpolerade designfamiljer och precis lagom höga medelinkomster vart man än ser. Mitt revolutionära underjag tog bilden medan jag väntade på tvärbanan, och gjorde sen en liten retuschering medan jag tittade bort.
Fler sjöstadsbilder från promenaden finns här.
Csports – en episk brevroman om en värdelös tjänst
Detta är en gnällpost som du med gott samvete kan hoppa över. Jag är smärtsamt medveten om att det finns nynazister i riksdagen, klimathot, Carema och antibiotikadrivna djurfabriker att bli upprörd över där ute i den verkliga verkligheten, och att jag bara sitter och matar Dagens Lokaltidningsbesvikelse eller Dagens I-landsproblem nu. Men det råkar vara så att jag är fotbollsnörd. Fanatisk AIK:are. Och som första generationens internetanvändare har jag en förkärlek för tunga fokuserade webbtjänster utan sociala medier-tjafs och community-bjäfs. Man kan förstås tycka att dessa fakta i sig gör att jag får skylla mig själv.
Särskilt som jag är så dum i huvet att jag faktiskt väljer att betala för tjänsten att få se gnagets bortamatcher på laptopen på landet eller på tv:n hemma, istället för att köra med gratis fulstreamar som ju nästan alltid funkar även om bildkvaliteten kan vara lite sämre. CSports.se, Allsvenskans monopolleverantör för webbsändningar funkar ju nästan aldrig – åtminstone inte när det är fler än de närmast sörjande som vill titta.
I flera år har de haft samma fel på sina servrar som får streamen att haka upp sig för alla tittare och börja loopa en kort snutt av matchen, eller i vissa fall en kort snutt av en helt annan match. Cmore Entertainment har av någon anledning valt att inte låsa in sin chefstekniker i serverrummet tills hen fixat felet utan tvingar istället sin stackars kundtjänst att gång på gång be om ursäkt och erbjuda en veckas ”gratis” förlängning av abonnemanget.
Det här säger en del om CSports, men jag är rädd att det säger ännu mer om mig. Vad är det som får mig att månad efter månad fortsätta betala dyra pengar till en organisation som aldrig levererar, aldrig blir bättre trots ständiga löften och som bara gör mig frustrerad, blästrad och skitsur? Håller jag – gud förbjude – på att bli en… hammarbyare???
Här följer valda delar ur min maratonmailkonversation med Csports kundtjänst (uppdaterat 13 okt):
Testbild
Köpte ”nytt” kamerahus lagom till den mörka årstiden, en bättre begagnad D7000. Har inte tämjt den riktigt ännu, bara knäppt lite testbilder här och där. Får rycka upp mig och göra en fotoutflykt nästa helg för att bli kompis med kameran.
Ok, ibland händer det något även på Gullmarsplan
Att en man skjutits i båda benen som någon form av vedergällning är inte så roligt. Undrar om polismannen i DN-artikeln tyckte det, eller om den lilla ordvitsen var omedveten?
Samtidigt i en spelhåla i Vasastan
När den socialistiska revolutionen äntligen dyker upp är det inte mycket jag kommer sakna med den borgerliga innerstadsklassen. En kombination som blir svår att ersätta i proletariatets diktatur är dock ekologiskt vin och brädspel.
Två varma välkomnanden, tre färska poäng
Ett tokoffensivt balanserat AIK som ägde bollen men första 70 från och till såg ut att ha drabbats av en kollektiv epilepsi med fastfrusna spelare, obegripliga felbeslut och ren förvirring, ett kärt återseende av Mohamed Bangura, en stark och efterlängtad debut av Henok Goitom, en riktigt bottenusel domare (strokekänning även där?), ett felaktigt borttdömt mål bakom Turina. Det var ingredienserna som efter kokning under omrörning gav kvittering och med panafrikansk passningsprecision och en enorm viljeforcering sista 20 minuterna ett segermål. Tre färska pinnar och showen rullar vidare.
-
- Internskämt i klacken (som bad AIK:s ordförande om en ramsa efter bragdsegern i Moskva – han valde ”AVGÅ, Styrelsen!”)
-
- Henok Goitom byts in i andra halvlek
-
- Ung publik på östra övre
-
- Henok Goitom tackar publiken på östra
-
- Ärevarv efter 2-1
-
- Mohamed Bangura leder ärevarvet
-
- Klarblå himmel speglas i dallasskrapans glas
Bragdens mamma i Moskva
Bara att citera Mutumbas tweet, det här var ”bragdens mamma”!
Tokkämpande gnagare gick med Amnestys logga på bröstet ut för att vinna en omöjlig match mot ett oligarklag där varje startspelare har högre lön än hela AIK:s elva, mot en publik som utstötte rasistiska apljud mot våra hjältar Karikari och Atakora. Visst var vi utspelade men backlinjen högg som kobror och Ivan den store Turina räddade allt, och när Tjerna kom in var det så starka gamlaullevi2009-vibbar att det bara skulle bli 2-0. Europa League i höst alltså, med de här hjältarna plus Goitom, Majstorovic, Bangura… Längtar efter sista decembermatchen på Råsunda i snöyra mot Liverpool eller nåt annat skräpgäng. Vi kommer inte ens behöva bengaler, det kommer brinna i 1000 grader på läktaren ändå.
P.S. Herrar Elm och Wernbloom? Ha! Dags att börja planera försäsongsträningen – inga matcher för er i vinter. Skulle vara om Hamrén bjuder in till nåt b-landslagsläger i Malaysia eller så?
P.P.S. Ok, inte Liverpool i december på Råsunda, däremot Napoli i slutet av november… Hela (preliminära) spelschemat finns här på UEFA:s sida (pdf).
Inför GAIS away, ett par foton från CSKA Mockba
Snart så tar vi tre färska poäng
Stor-tv:n på väggen står och tickar ner mot avspark från Ullevi. Nere i fisktown skiner solen men här i Sthlm vräker det ner. Finns det nåt tydligare bevis på att det globala klimatet har gått helt åt helvete? Kom hursomhelst på att jag hade ett par opublicerade bilder från matchen mot CSKA Moskva i torsdags. Det var en imponerande uppvisning de bjöd på. Utan sin bästa anfallare och med inställningen att ”vi vinner ändå hemma i Mockba” joggade de till sig 1-0 trots en bra första halvtimme av de perfekt taggade gnagarna.
0-0 hade inte räckt men var ändå resultatet att hoppas på
_
CSKA-huliganerna eldar och Akinfeev leker med sin pung
_
Tifo på Norra – ”soldater” känns ofräscht men ryssarnas rasistiska apljud tog ändå Ulf Brunnberg-priset
_
Nostalgisäsongen på Råsunda går vidare
_
// P.S. Världens absolut mest inkompetenta tjänsteleverantör CSports lyckades naturligtvis inte sända matchen utan tekniska problem, så det fick bli en olaglig piratstream istället.
Absurt att en obetald tjänst där ”servern” är en gammal pc i någon polsk hackers pojkrum fungerar så mycket stabilare än monopolisten CSports (CMore/Canal Plus). 449kr/mån betalar jag för en tjänst som bara fungerar när det är matcher som ingen vill titta på.
Jag kollade igenom min maillåda och har skrivit till dem med reklamationer pga trasiga streamar 18 gånger. 18 felanmälningar på ett par år – alla om exakt samma tekniska fel. Men de ser väl ingen anledning att fixa felet eftersom de har monopol på de allsvenska sändningarna genom avtalet med Svenska Fotbollförbundet. Klåpare all around, alltså… //
GULLMARS.SE 