WTAI – gubbar på scen
Dag 1 på Where The Action Is 2009. Grått, regnigt men glatt. Plastponchos à 100 kr var det nya svarta hos gubbindie-eliten. Gråa gubbar i publiken guppade till gråa gubbar på scen. Men gubbarna på scenen levererade efter bästa förmåga.
Seasick Steve - tresträngad boogie
–
Pixies körde hela sin hit-parad
–
Kim Deal sjunger Gigantic
–
WTAI:s sorgliga ölfängelse - drick och stick
–
Malplacerad indian på stora scenen
–
Neil Young med band
–
Typisk introvert Neil Young-pose
Luma GP 2009
Mina foton från Luma GP 2013 finns här!
Luma GP idag på nationaldagen bjöd inte på samma fina väder som förra året. Däremot en oväntad herrelit-segrare i Alexander Gingsjö, som tydligen bara kört några tempolopp tidigare. Han krossade CK Valhalls hemmaåkare och de jagande vallentunacyklisterna genom att solorycka mitt i loppet och sedan öka avståndet under de sista varven.
Knäppte lite bilder där jag stod och huttrade:
Ute och pulsat
Blev en ganska tuff tur idag. 4 timmar och tolv mil i havsbandet. Snittpuls: 161. Maxpuls: 181.
Bra eller dåligt för kroppen? Beror på hur man ser på’t. Vetenskapen verkar ganska överens om att det är bra att träna och att man mår bättre och lever längre om man håller kroppen i hyfsat skick. Å andra sidan finns ju livslängdsforskare som menar att varje människohjärta produceras och levereras för att klara ett visst antal slag. När de tar slut så… ja, tar det slut helt enkelt.
Med ett snabbt överslag enligt den teorin har jag gjort av med ungefär 4 x 60 x 115 hjärtslag i onödan, jämfört med att ligga i soffan med vilopuls och slöglo på Giro d’Italia. Nästan 30000 slag upp i rök alltså och ett halvt dygns förkortad livslängd.
För att verkligen straffa mitt självdestruktivt slösaktiga beteende valde cykelgudarna att efter fyra timmar i solen lägga ett kolsvart moln över Nacka. Jag långspurtade för att hinna hem innan ösregnet men energin tog förstås tvärslut efter backarna mot Sickla – samtidigt som himlen öppnade sig och allt blev till gegga.
Oops, dead end!
Övrig statistik:
+ Topphastighet: 57 km/h
+ Snittkadens: 80
+ Antal halvliters-Coke från Statoil: ”2 för 1”
+ Antal tekniska problem med cykeln: noll (= personligt rekord!)
+ Antal kids på dirt-/bmx-/trialcyklar som förgäves försökte hoja ikapp: 20
+ Antal omkörda par i vindoveraller som tränar inför Vättern resp. Tjejvättern: 1500
Smörpass
Perfekt, idylliskt pass idag. Soligt, inte alltför blåsigt och med snäll trafik ute på Färingsö.
Cykelbrännan ser efter dagens pass dummare ut än någonsin – borde ha tagit av handskarna eller åtminstone dragit ner dragkedjan på halsen ibland. Kanske får ta en timme i solarium med bara arm- och benvärmare och en påse på huvet.
Klassisk åtta: Gullmarsplan-Färingsö
Karl på färjan
Transalp Tyresö-Brevik
850 km fick jag ihop i april. Maj startade med att jag skruvade ihop racern för säsongen och tog en skön tur ut till spetsen av Tyresö-Brevik med Karl. Notholmens café vid Tyresö slott var en ny trevlig bekantskap. Satt som en smäck med en fika i solen på hemvägen.
Racerpremiär '09
De små men ettriga backarna ute på Brevik brände rätt bra i låren men jag hade mer kräm kvar i benen på hemvägen än jag vågat hoppas efter gårdagens långa hemcykling via Ekerö och Huddinge. 63 km/h blev dagens maxnotering, men det ger förstås inga extrapoäng i stegtävlingen på jobbet…
Dagens i-landsproblem: svininfluensa och recession i all ära, men varför finns det aldrig någon mjölk i kylen när man kommer hem från en racertur och har satt kaffebryggaren på timer?
alltid läge för en käf
Bland sarder och serpentiner
Efter att på något sätt ha lyckats utverka en veckas semester flög jag 1 april med två kompisar (en livs levande och min cykel) till Sardinien.
Natten innan avfärd skulle jag packa ihop cykeln och såg att framväxeln gått sönder i en svetsfog så jag fick springa ner till CykelCity på morgonen innan flygbussen skulle gå och köpa en ny. Det kändes som ett dåligt omen men det visade sig vara det enda haveriet under resan.
Växellös cykel – inte kul i bergen
En veckas fantastisk cykling senare är benen lite stumma, pannan sönderbränd och kameran full av landskapsvyer. Sardinien visade sig vara en fascinerande och varierande ö med allt från rivierastäder fulla med glassäljare och stekiga lyxyachter till avlägsna bergsbyar där vilda hundar och getter promenerar runt och har samma intressen som lokalbefolkningen – att bräka åt främlingar.
Vägarna var vackra och såhär års nästan tomma på bilar. Det finns två sorters bilister. Fiatförare (Panda Van, Panda Hobby, Uno Sport, Panda Holiday…) och Alfa Romeo-förare. De förstnämnda var vänliga och långsamma, de sistnämnda vänliga men galet snabba.
Det lokala ölet Ichnusa höll god spendrupskvalitet, kaffe är sarderna lika duktiga på som fastlandsitalienarna och maten var som bäst fantastisk och som sämst intressant. Skaldjurssallader och udda medelhavsfiskar utgjorde dieten på kvällarna och stulna frukostchokladgifflar och ett storpack Bounty höll oss igång på cyklarna under de fyra timmarnas siesta när allting håller stängt.
Il nostro giro di Sardegna
Etapperna i sammandrag:
Dag 1: Alghero-Bosa (Prolog)
Dag 2: Bosa-Nuoro (Kungsetappen)
Dag 3: Nuoro-Nuoro (Bergsetapp med bergspris i Orgosolo)
Dag 4: Nuoro-Buddusò (Bergsetapp med Hors Categorie)
Dag 5: Buddusò-Alghero (Tempoetapp)
Dag 6: Alghero-Alghero (Lätt måletapp)
Här är några av mina hundratals turistsnapshots. Klicka för högupplösta bilder!
Alghero
Kor på vägen
Första etappen gick längs den slingrande bergiga och obebyggda västkusten. Det var vårvackert men tungcyklat de första milen och ett rent helvete på slutet när ösregn, kyla och strejkande bromsar gjorde cyklingen till en näradöden-upplevelse.
Stormen kommer
Pizza och caffè latte under tak
Vi hittade som tur var en pizzeria att värma och stärka oss i och när regnet lättade gled vi vidare mot vackra Bosa.
Bosa Marina
Bosa by day
Fisket har inte helt dött ut
Bosa by night
Andra dagen startade med serpor från havsnivån upp på en högplatå på 600 meter. Vägen bjöd sen på tio vackra mil via järnvägsknuten Macomer och några söta byar till bergsstaden Nuoro (som har flest hundraåringar per capita i världen enligt officiell statistik och minst antal öppna restauranger per kvadratmeter i Europa enligt vår undersökning).
Bosa från en av serporna
Varningspropeller vid järnväg
Mur i Silanus
Etapp tre började med fantastiska vyer och klättringar i skuggan av öns högsta bergskedja.
Utsikt från Nuoro
Hojen vilar
Min skräck för bergscykling övergick snabbt i en masochistisk förälskelse. Sardinien är inte platt nånstans, även om det förstås inte är som i alperna – stigningarna vi valde låg som mest på 4-500 höjdmeter och de brantaste serpentinbackarna på 8-10% – men det var ändå en bra invigning i konsten att cykla långsamt och svettas mycket. Vi var som högst uppe på ungefär 900 meter över havet och var lite sugna på de riktigt höga bergen (öns högsta är 1840 m), men de verkade inte ha några asfalterade vägar.
Utmaning framför oss
Oliena
Änka i Oliena
Det var trögt att släpa sig uppför i värmen men benen svarade ändå alltid på mina försök att rycka ifrån min reskamrat. Jag hade i och för sig tio gånger fler vintermil i benen än vad han hade men å andra sidan släpade jag också på tio gånger större bmi-överskott så det fick duga som värdemätare.
Svårt att tröttna på det här landskapet
I bergsbyn Orgosolo fick vi en påminnelse om att det inte var många år sen som lokala maffiavälden, familjevendettor och kidnappningar av turister hörde till vardagen här mitt på ön. Det var inte lätt att hitta ett öppet och någorlunda vänligt sinnat café att sitta och vänta ut vädret i när det plötsligt tornade upp sig svarta moln och började åska och spöregna.
Orgosolo
Mural i Orgosolo
Torggubbar
Efter en regnig natt i Nuoro var fjärde dagen solig och fylld av sega klättringar och vackra korkekslandskap. Efter 6-7 mil genom landskap med bara fårskockar och nurager (runda stenhus byggda för 3000 år sen av folk som uppenbarligen hade starka muskler och för mycket fritid) var det enda vi orkade pratade om den där paninin och macchiaton vi skulle få på torget i närmaste by.
Nurag med fårhjord
Korkek
Det var ett ordentligt antiklimax att till slut mötas av en tyst, värmedallrande och totalt siestastängd stad där grupper av män stod utanför sina hangouts och kastade hotfulla blickar på oss.
Orune
Lokalbefolkningen
Väl framme i Buddusò visade sig ”spahotellet” vi bokat in oss på vara rena skämtet. Tomt, ovänligt och helt utan sånt som man förväntar sig på ett hotellrum, som tvål, handdukar, duschdraperi… Vi stannade ändå på hotellet på kvällen eftersom byn verkat vilja spöa upp oss när vi rullat igenom den på eftermiddagen. Alla tv-kanaler visade sorgliga bilder från jordbävningen i Abruzzo. RAI excellerade i konstiga studioprogram där spacklade människor satt och pratade i mun på varandra om hur fantastiskt Berlusconi hanterat situationen. Vi längtade ut på vägarna igen – där kände vi oss alltid hemma.
En av otaliga siestastängda byar
Glidarväg mot Buddusò
Dag fem var det skönt att rulla in i öppnare städer som Pattada och Ozieri, med vänliga människor och god mat. Vid kusterna och i de historiskt mer handelsinriktade orterna var folk vana vid främlingar (om än totalt ovetande om att andra språk än italienska ens existerar), var intresserade av att sälja fika och mat till oss och bjöd dessutom på ett leende eller två när vi pratade vår hemmasnickrade italienska.
Ozieri från vägen
Ozieri från torget
Etappmålet Thiesi var en liten sliten ostproducerande stad med pampiga gatunamn och fasader som inte renoverats sen kriget, men vår B&B-värdinna var världens snällaste kvinna. Hon bakade påskbakelser och kakor till oss och skämdes över citronkakan som bränts en aning. Hennes make fick henne att ge oss den som resmat vilket han förklarade genom en fin charad där han spelade trött cyklist med kaka i ryggfickan.
Lejon på vägen mot Thiesi
Sista dan bjöd på mer skiftande landskap, från hyfsat platt jordbruksbygd till fantastiskt sköna utförslöpor (vid 68km/h fegade jag ur och bromsade när packningen började hoppa på den ojämna asfalten), bergssjöar och byar på klippavsatser.
Bergssjö på sista etappen
Monteleone Rocca Doria
Serpentiner utför
Sista cykeldagen ledde tillbaks till kusten där solen börjat bränna på ordentligt och turistsäsongen börjat i anslutning till påsken. Alghero är ett så kallat turistparadis, ett ord som betecknar en plats som hade varit ett paradis om det inte varit för alla turister. Det var ändå skönt att komma dit innan badsäsongen satt igång – påskturisterna var lagom många och vi såg inga skrikfulla engelsmän nånstans.
Efter en flaska (till) av den lokala biran Ichnusa
Röd påskbelysning i Alghero
Att flyga Ryanair var som vanligt en mental plåga men de skötte sig hyfsat. Cyklarna höll, fast på hemvägen råkade vi sitta precis över bagagebandet och fick se en tbc-hostande sardisk baggage handler tappa min cykelväska i marken. Säkerhetskontrollen gick uttråkat men noga igenom min väska och jag fick demonstrera funktionen på alla verktyg och cykeldelar. Som tur var orkade de inte öppna Leifs ihoptejpade cykelkartong – hans Pecorino-ost i dubbla plastpåsar under framdrevet skulle nog misstänkt mycket ha liknat sprängdeg…
Sista fikan
Nästa gång blir det alperna! Ska bara gå ner 20 kilo först.
Relevant instans
Ibland kan även den mest ocyklistiska av människor plötsligt känna för att läsa en torr cykelblogg som nästan aldrig uppdateras. Här kommer tio enkla tips på termer man då kan skriva in i sin favoritsökmotor:
1. människor som ser ut som trä
2. naken tomte
3. filip struwes glasögon
4. mississippi brinner
5. spelar ond kung
6. syndiga underkläder
7. kung i fotboll
8. kerry är knäpp
9. cola bilen
10. aimee mann naken
Världen måste vara full av missnöjda googlare. Förr eller senare ringer det väl nån handläggare från konsumentverket och påpekar att jag inte levererat den vara jag utlovar.
nappar det?
Samma fenomen gäller tyvärr majoriteten av de telefonsamtal jag får. Mitt hemnummer råkar vara det man slår om man är så arg på Bredbandsbolaget att man inte längre kan skilja på åttor och nollor. Såna samtal kan jag oftast hantera eftersom jag har hyfsad koll på nätverksteknik.
teknik är svårt
Svårare blev det förra veckan när Diskrimineringsombudsmannens samtal kopplades hem till mig. DO (som jag trodde var några glada jurister och en assistent men visade sig vara en fullvuxen myndighet med säkert 200 anställda) höll på att byta kontor. De hade lite trassel med sin nya datoriserade växel, så både interna och externa samtal landade hemma hos mig. De allra mest diskriminerade uppringarna skrev naturligtvis upp mobilnumret från min telefonsvarare och ringde upp mig på jobbet.
norénska samtal
Som engagerad medborgare tog jag förstås även denna min nya uppgift på största allvar men insåg snart att jag var dåligt påläst kring myndighetens pressreleaser och de senaste årens lagstiftning på området. Jag försökte då ringa och säga upp mig från tjänsten som obetalt callcenter. Tyvärr visade det sig när jag ringde att DO hade lite trassel med sin nya datoriserade växel. Efter ett tjugotal samtal lyckades jag ändå få fram mitt budskap utan att avbrytas eller kopplas fel, så nu kan jag fokusera på att ge moraliskt stöd till den stora gruppen bredbandsabonnenter på gränsen till nervsammanbrott.
Objektiv lista 2008
Skivbolagen är i kris tack vare di däringa ondskefulla piraterna, men trots det har den globala musikindustrin producerat och släppt mer än tusen skivor världen över under 2008!!! [citation needed]
Så hur gör man en objektiv lista över de bästa skivorna under ett helt år? Hur enkelt som helst, bara att fråga datorn vad jag spelat mest av det som släppts 2008. Två förutsättningar för listan är förstås att jag 1) har objektivt god smak och 2) inte är helt jävla dum i huvudet och sitter och lyssnar på sånt jag inte gillar. Båda de kriterierna är uppfyllda, not to worry. Så här är den objektiva topplistan över förra årets bästa skivor, i bokstävlig ordning:
+ 22 Pistepirkko – (Well You Know) Stuff Is Like
+ Aimee Mann – Smilers
+ Air France – No Way Down
+ The Album Leaf – Into The Blue Again
+ Amplive – Rainydayz Remixes
+ Antony & The Johnsons – The Crying Light
+ Beck – Modern Guilt
+ Ben Folds – Way To Normal
+ The Bird And The Bee – Ray Guns Are Not Just The Future
+ Booka Shade – Cinematic Shades (The Slow Songs)
+ Bound Stems – The Family Afloat
+ The Breeders – Mountain Battles
+ Britta Persson – Kill Hollywood Me
+ Bvdub – Return To Tonglu
+ Calexico – Carried To Dust
+ Cat Power – Jukebox
+ Cut Copy – In Ghost Colours
+ Death Cab For Cutie – Narrow Stairs
+ Digitalism – Hands On Idealism
+ The Dodos – Visiter
+ Doktor Kosmos – Hallå
+ Dosh – Wolves And Wishes
+ Dungen – 4
+ The Embassy – Lurking
+ Erykah Badu – New Amerykah Part One
+ Esbjörn Svensson Trio – Leucocyte
+ Fennesz – The Black See
+ First Floor Power – Don’t Back Down
+ Fleet Foxes – Ragged Wood
+ Four Tet – Ringer
+ Friendly Fires – s/t
+ Frightened Rabbit – The Midnight Organ Flight
+ Ghostface Killah – Return Of The Iron Man
+ Giant Sand – Provisions
+ Håkan Hellström – Försent För Edelweiss
+ Health – s/t
+ Hercules And Love Affair – s/t
+ Hot Chip – Made In The Dark
+ Jay Z – American Gangster
+ Juliana Hatfield – How To Walk Away
+ Kelley Polar – I Need You To Hold On While The Sky Is Falling
+ Lambchop – OH (Ohio)
+ Lil Wayne – Tha Carter III
+ Magnetic Fields – Distortion
+ Mark Kozelek – Finally
+ Markus Krunegård – Markusevangeliet
+ MGMT – Oracular Spectacular
+ Mountain Goats – Heretic Pride
+ N.E.R.D – Seeing Sounds
+ Neon Neon – Stainless Style
+ Of Montreal – Skeletal Lamping
+ Oxford Collapse – Remember The Night Parties
+ Pale Young Gentlemen – Black Forest
+ Parov Stelar – Daylight
+ Plants And Animals – Parc Avenue
+ Primal Scream – Beautiful Future
+ Q-Tip – The Renaissance
+ Ratatat – 3
+ The Research – The Old Terminal
+ The Roots – Rising Down
+ Sally Shapiro – Remix Romance Vol 1
+ Sam Amidon – All Is Well
+ School Of Language – Sea From Shore
+ The Sea And Cake – Car Alarm
+ Sense – Learning To Be
+ Sigur Ròs – Með suð í eyrum…
+ Simian Mobile Disco – Sample And Hold
+ Sirius Mo – Diskoding
+ The Soundtrack Of Our Lives – Communion
+ Spritiualized – Songs In A & E
+ Stephen Malkmus – Real Emotional Trash
+ Stereolab – Chemical Chords
+ The Stills – Oceans Will Rise
+ Tapes ‘n’Tapes – Walk It Off
+ Thievery Corporation – Supreme Illusion
+ Umalali – The Garfuna Womens Project
+ VA – Kompakt Pop Ambient 08
+ VA – Things To Be Frickled – Apparat Remixes
+ Vampire Weekend – s/t
+ The Walkmen – You & Me
+ The Welcome Wagon – Welcome To The Welcome Wagon
+ Vic Chesnutt, Elf Power & The Amorphous Strums – Dark Developments
+ Wire – Object 47
+ Von Sudenfed – Tromatic Reflexxions
+ Yelle – Popup
Småpyssel i minusgrader
Skulle ut och raida stigar med min mtb-guru Karl idag. Först skulle jag bara rulla en liten sväng och kolla att cykeln funkade ok efter mitt senaste reparationsförsök.
Rullade i solen på isknastriga stigar och snöiga vägar, genom en lokal snöstorm (kanonen på hammarbybacken) och genom sicklaskiftets tundra. Nickade glatt åt hundra promenerande söderpar medan jag bromsade in till stillastående och lät dem passera i sin takt. Femtio gånger hörde jag bakom mig, tyst men precis lagom högt så att jag skulle höra, nån variation av ”- får man verkligen cykla här? – nej det får man faktiskt inte”.
påbjudet påhopp
Här och där längs vägen stod svårtolkade abstrakta blåa skyltar med en vit man med vitt barn ovanför en vit cykel. Vete tusan vad som menas, ”Påbjudet hoppa på cyklister när det snöat” eller ”Gående står över cyklister i rang och avgör från fall till fall vilka överenskomna regler som plötsligt slutat gälla”?
prylböghandskar
Förra årets cykelprylbögsupervantar höll fingrarna riktigt varma trots tio minusgrader. Men jag hittade deras svaga punkt: de är inte så anpassade för småpyssel med miniskruvmejsel. Tyvärr varade nämligen idyllen bara i femminutersperioder. Så fort jag kom till en uppförsbacke eller en teknisk bit terräng hoppade kedjan och trasslade in sig i drevet. Justerade allting till perfektion och rullade fem minuter och så hände samma sak igen.
hallå teamet var är min mekaniker?
Efter en dryg timme hade jag fått nog, ställde in turen och pumpade hem uppför backen på höga växlar med domnade fötter, imma på glasögonen och snor i rånarluvan.
En fin dag i solen på det hela taget!
Romantiken är inte död
Den hoppande och poppande Asperger-advokaten Jerry i Boston Legal fick till slut sin efterlängtade dejt med Katie.
Stephen Colbert blev i sin Christmas Special (The Greatest Gift of All) under ett kort ögonblick förälskad i björnen som svalde Elvis Costello hel.
Men veckans tv-romantik måste ändå vara den som spirade mellan Mike Rowe och April, the maggotfarmer’s daugther, i veckans Dirty Jobs. I en avlägsen dal i norra Idaho odlas fluglarver för sportfiske. Bland ammoniakstank, flugburar och ruttnande laxkadaver tände det till på tv-rutan. Hoppet för kärlek vid första ögonkastet är inte ute i världen. Åtminstone inte i tv-världen.
Tvåsamhet och larvsortering
Drömmen om idealsamhället
Tänk vad mycket mindre ont i armbågen och höften man skulle kunna ha om det inte fanns idioter som absolut måste panikbromsa framför en för att de hittar en parkeringslucka där de kan släppa av sina lata finniga tonåringar som måste skjutsas till sin match i Eriksdalshallen eftersom det snöar lite ute.
(För den som undrar varför jag illustrerar min vurpa med en jävla tändsticksask kan jag berätta att 'Gorkij' betyder den bittre. Frågor på det?)
Stenhård tv-guide
Jag har tröttnat på True Blood. Tankade som vanligt hem första avsnittet utan förhandsinformation, det är oftast roligast så. Efter några sekunder av förtexterna satt jag fast som en snarad kanin. Lysande intro. Hängde sen med några avsnitt, mycket för den svettiga attityden, de medvetet taffliga sydstatskulisserna och den fräscha castingen. Gillar framförallt Rutina Wesley som trasigt taggiga och skitsnygga kompisen Tara.
Men det kändes som att storyn körde fast i en gungande lunk redan innan man hunnit få upp intresset. Gungande lunkar kan vara riktigt givande, se på första säsongen av Friday Night Lights. Kanske ger jag resten av True Blood-säsongen en chans i framtiden.
Och jag måste säga att Alan Balls verkslista med True Blood, Six Feet Under och American Beauty är stark nog för att han borde slippa bli smädad i ComHems tv-guide. Men jag kanske är överkänslig.
Orättvist omdöme
Racern flyttar in
Racern har nu fått utegångsförbud för säsongen. Körde höstens första pass på trainern igår. Obegripligt nog slog jag personligt rekord i både snitthastighet och snitteffekt (292 watt) på favoritpasset, 80 min intervallkörning. Jag känner ju att jag är i riktigt usel form så antingen var trainern bara snäll mot mig eller så har jag ställt in nånting annorlunda än i våras. Mycket mystiskt.
Entertrainment central
Underhållningsmässigt har jag förstås uppgraderat träningsrummet rätt ordentligt, rekordet kanske berodde på att jag var mindre uttråkad än vanligt. Nu har jag racern stående på en gummimatta mitt i vardagsrummet. Min iMagic-trainer är kopplad till datorn där jag ser rutt, lutning, kadens, hastighet, watt osv medan jag cyklar. Bredvid datorn står en svalkande fläkt och ovanför den sitter tv:n, en nätt liten 42-tummare. Där kan jag se på ett par avsnitt av favorit-serien eller en långfilm om jag kör ett distanspass, eller få träningsmotivation av en så kallad ”Real life video”, en speciell dvd filmad från mc längs sköna vägar på mallorca eller ett obehagligt bergspass. Filmen anpassar då sin hastighet och cykelns motstånd beroende på hur vägen på filmen lutar.
Trainern köpte jag för vinterbruk men den var också perfekt att köra rehab på efter förra vårens benbrott. Fick den för 3500 spänn från en fultysk webshop. Den summan skulle man förstås få rätt så många spinningpass för, men jag föredrar att vinterträna hemma framför tv:n framför att knalla iväg till SATS och sitta i ett svettigt rum i en timme. Den enda lilla nackdelen är förstås att jag (vanligtvis) inte har en massa vältränade snygga tjejer hemma, vilket jag hört ska finnas på spinningpassen. Men vad kan väl snygga tjejer erbjuda jämfört med en match i La Liga på TV4 Sport?
Nu när jag tänker på det kanske jag skulle ta och sälja trainern på Blocket och boka in mig på spinning några gånger i veckan…
Grusade förhoppningar
Fortsatte mitt crosståg efter fina grusvägar idag. Fick ihop sju mil varav kanske två på grus.
Dagens cx-plott
Att det ska vara så svårt att hålla sig ifrån att asfaltera minsta lilla vägstump där ute på vischan. Men det är klart, varenda husägare har ju minst tre bilar på tomten (en hantverkarpickup, en V70 och en gammal busbil till barnen, plus förstås en grävskopa som river sönder det sista stycket natur på tomten).
Låg sol
Det är tur att jag är så fullständigt fördomsfri. Annars hade jag kanske börjat spekulera i att områdena jag cyklade igenom har väldiga överskott inte bara på bilar utan också på svartjobbande byggjobbare och därför tenderar att asfalteras i en högre takt än andra platser.
Action
Nästa gång kör jag rakt ut i Tyresta nationalpark – där har de väl inte hunnit bygga landsvägar ännu?
Lilla världsarvsvarvet
Dagens soliga cykelpromenad resulterade i 1) en insikt att det kan vara väldigt skönt att cykla långsamt och 2) ett gäng klyschiga höstfoton. Tyvärr glömde jag ta med batterier till olympusblixten så alla dramatiska detaljer jag tänkt fota fick stå kvar ofotade.
Kvarterets säl
Sen jag sist var och tittade på Skogskyrkogården för ett par år sen hade ingenting förändrats där annat än årstiden så det var väl inte så jättespännande. Men samtidigt är det skönt att ha en liten bit miljö i närheten som inte ändras från gång till gång. Jag är helt för fräcka nybyggen och exploatering men själva världsarvsidén kanske skulle förfelas en aning om man smällde upp en kopia av Heron City just framför Heliga Korsets kapell.
Cyclocross, lera och blödande lungor
Jag är galet imponerad av CX-eliten. Och jag blir bara mer imponerad av dem för varje liten runda jag själv prövar på. Nog för att det är lättare att ta ut sig till max när man har motståndare framför och bakom sig än när man flåsar fram ensam på en grusväg. Men ändå – att köra i tekniskt knepig terräng och hålla sig strax över mjölksyratröskeln i över en timme är läskigt starkt.
Bart Wellens (foto: Peter Huys / Wikimedia Commons)
Försökte nu på eftermiddagen leta rätt på några av alla bra crossgrusvägar som enligt ryktena ska finnas söder om stan. Det blev fyra sköna mil i kvällssolen på blandat (blött) underlag. Jag hittade ett gäng korta grussträckor med bra flyt men ingen riktig sammanhållen runda. Visst kan man ge sig längre ut från stan för att hitta fina skogsvägar men jag vill hitta en runda här i närheten. Helst förstås en som man inte behöver dela med alltför många hundägare, fågelskådare och stigkramare (vilket tyvärr gör att Nackaskogarna och Årstaviken faller bort).
Dagens grusletning
Så vad lärde jag mig idag? Möjligen att värdelös teknik och usel form är en klart dålig mix för CX… För mig är det inte så mycket fråga om tröskeln till mjölksyra utan till en tragiskt tidig hjärtattack eller ännu ett brutet ben. Men även om jag inte skulle kunna hålla rullen många meter på nån som tränar seriöst vore det kul med sparring i spåret när man ska ut i leran och spränga lungorna. Allra roligast vore förstås om nån bana här i närheten kunde bli ett allmänt söndagshangout för stans cyclocrossare på samma sätt som Sicklaskiftet är för mtb:arna och Ekerö, Årsta Havsbad eller Rosenhill är för racerputtarna.
Innan leran
Årets myndighetscitat
– Jag vill inte säga att det har varit ett problem, men det har funnits bananskal, säger han.
En absolut klassiker på krishanteringsfronten. Det här citatet kommer vevas om och om igen på PR-byråer, ungdomsförbund och mediaträningsklasser runt om i landet. Så småningom kortas det säkert ner och blir en del av det allmänna språkbruket:
– Ni har alltså mitt under en finansiell kris sålt Karolinska sjukhuset till Connex för 400 Euro och en flaska Pinot Noir?
– Det har funnits bananskal, vi erkänner det.
– Vi har uppgifter om att UD hyrt in Sarah Palin för två miljoner för ett föredrag om ”Ryssland som granne”?
– Ok, bananskal har säkert funnits, men vi vill inte säga att det har varit ett problem.
– FRA har enligt våra källor fått order om att ge Nordkorea hela det senaste årets svenska telefon- och eposttrafik i utbyte mot att få veckans lunchmenyer faxade från Peking?
– Bananskal, bananskal.
Bananskal har funnits
Sömnigt TV-VM
Nån jävel har smittat mig med ett virus som gjort mig småfebrig och huvudvärkig. Linjeloppet i VM på Eurosport är långt och jobbigt även hemma i soffan och jag har behövt ta flera sömnpauser. Ju längre loppet går desto tydligare blir det också att de tre blågula cyklisterna knappast kommer ha nån chans idag.
Fel lopp för de blågula
Värst är att loppet går så långsamt att jag kommer missa upplösningen. När de rullar in på spurten med italienarna i spetsen (som dock blir omkörda av minst ett par spanjorer) kommer jag sitta på t-banan på väg till Råsunda. Match mot Gefle, vilket borgar för riktigt usel fotboll, halvtomma läktare och dålig stämning. Härligt!
S01E01, tv-världens Kinder-ägg
Jag hämtar gärna hem nya tv-serier. Beteckningen ”S01E01” lockar alltid lite extra när jag tittar igenom vilka torrents som finns att hämta. Mississippi-svettiga vampyrserien True Blood har någorlunda hållit vad den lovat men i övrigt har höstpremiärerna (Fringe, Merlin, Bone Kickers, Raising the Bar) gett samma massiva besvikelse som ett gäng Kinder-ägg. *
Höstens botten är nu ändå nådd i och med första avsnittet av nystartade Knight Rider. Hasselhoffs serie på 80-talet var charmigt usel, det går inte att komma ifrån. Men det senaste remake-försöket var så skrattretande pinsamt och charmlöst att det nästan var värt att se halva första avsnittet. Ett absurt mischmasch av goda och onda agenter, luddig storpolitik, Need for Speed-estetik, 24-artade kontorsmullvadar och förstås en hel del plastig nakenhet (oj det brinner jättemycket runt bilen, det vetenskapliga rådet är att vi tar av oss till underkläderna för att sänka vår ”core body temperature”).
smakfull serielansering
80-talsserien som jag minns den var en klassisk westernserie där allt var beige och lowtech förutom KITT, den svarta talande bilen. Både storystrukturen och estetiken var identiska med Kung-Fu Legenden, A-Team eller MacGyver. 2008-serien vill istället vara visuellt tokpolerad som Mission Impossible-filmerna men med en tiondel av CGI-budgeten. Filmen Transformers känns som ett både vetenskapligt och hantverksmässigt mästararbete i jämförelse. Rekommendationen kring den här serien måste bli att välja bort TV5 ur kanalutbudet lagom till nästa höst när den här serien hunnit köpas in på rea.
*) ”I’m English, and as such I crave disappointment. That’s why I buy Kinder Surprise. Horrible chocolate; nasty little toy: a double-whammy of disillusionment! Sometimes I eat the toy out of sheer despair. I call them the Eggs Of Numbing Inevitability. And when I buy them, I always ask for them in the third person: ‘Bill Bailey would like the Eggs Of Numbing Inevitability.’ ” (Bill Bailey)
FRA-dags igen
I kvällens reportage på SVT av Filip Struwe (en av få SVT-journalister som visade intresse för sådana här frågor innan allting exploderade i juni) och Micke Pettersson framgick lite tydligare vad som gjorde att borgarna kände sig så tvungna att dra åt tumskruvarna på sin unga internopposition i juni. Men reportaget skrapade bara på ytan och kom inte med särskilt mycket substans varken i frågan om FRA:s verksamhet, motivet till det framstressade lagförslaget eller vilka 24-inspirerade tortyrmetoder som partipiskorna använde mot sina dissidenter.
Fortfarande är min fråga från kvällen efter riksdagsdebatten 17 juni långt ifrån besvarad: ”Vilka nationer/maktcentra/storföretag har isåfall redan skrivit under abonnemangsavtalet på att köpa all vår privata kommunikation i digital form?” Det enda reportrarna tycker sig ha fått ett tydligt svar på är att det inte bara handlar om demokratiska västländer utan att utbyte av rådata eller analyser sker även med diktaturer. Nu har jag inte tittat igenom allt på SVT:s eminenta FRA-sajt men hade man haft mer handfasta fakta hade de väl varit med i programmet får man förmoda.
Min fråga om det inte rentav kan handla om privata företag som FRA byteshandlar med känns mindre och mindre cynisk och mer och mer realistisk ju mer jag tänker efter. Alltmer av informationen som tidigare helt ägdes av den politiska sfären inte minst i USA har ju de senaste åtta åren hamnat i händerna på den privata sektorn. Inte bara sociala, medicinska, policyskapande funktioner utan också militära och polisiära. Självklart har under samma tid den privata sektorn stärkts också vad gäller informationshantering, analys och data mining. Och inte skulle väl FRA vara så dumma att de valde att gå via en ”främmande makt” om materialet (rådatat) man vill åt finns att köpa ute på den fria företagsmarknaden? Problemet är förstås att man betalar i en oerhört läskig sorts valuta – människors kultur-, umgänges- och konsumtionsmönster. En valuta som kan vara till direkt skada för människor och vars värde för den ”köpande” parten dessutom oftast är helt okänt för den ”säljande” parten.
Apropå reportaget har Filip Struwe tidigare visat sig vara en god it-pedagog. Därför var det lite tråkigt att man i redigeringen inte valde att offra någon minuts arkivbilder på svettiga partikorridorer för att istället ge en lite mer djupgående förklaring till uttryck som ”rådata”, ”trafikmönster” och sociogram.
Fika utan kaffe i Kungfu-sund
Hemma från sval men svettig tur på Ekerö. Fick dopa mig med avslagen cola och fegköra på lätta växlar tack vare en arg men kortvarig maginfluensa som precis gått ur kroppen. Hade mest tänkt att komma ut i luften lite men det rullade på bra i början och magen var snäll så jag fortsatte ut mot Sånga-Säby.
Blev som vanligt lite sugen på att köpa en gård. Tyvärr hade jag bara 20 kronor kvar efter att ha köpt en lunchmacka i Jungfrusund så det blev inget den här gången heller. Man vet ju aldrig om Vägverket tar betalt för cyklister på slagstafärjan numera.
Nu ska jag lägga mig och dö med en kopp te framför Vueltan. Etappmålet är något som heter ”Estación Invernal Fuentes de Invierno”. Låter jobbigare än Jungfrusundsbacken.
Undergången
All världens medier sänder direkt från jordens undergång. Nordkorea och Sydkorea möts i VM-kval på Eurosport. Jag jobbar hemma.
Kieslowskigrå tur
Kom just hem från en sväng på Ingarö. Ganska optimalt väder, svaga vindar och inte för varmt. Men vackert var det fan inte. Färgspektrat från Gullmars via Nacka och Gustavsberg runt Ingarö och hem varierade från mörkgrått till lite mörkare grått. Jag kände mig som en statist i Dekalogen, och hade jag inte haft mina rödtintade cykelbrillor och GZA:s senaste med mig hade jag nog hoppat från Skurubron på väg hem.
Kroppshelvetet är i långt sämre form än den borde kunna vara efter en lång cykelsommar och låren och ryggen började skrika ikapp om ett kaffestopp redan efter 6-7 mil. Straffade förstås min svaga, syndiga lekamen genom att inte stanna och fika utan pressa hemåt i den gråa fukten. Får skärpa mig och börja cykla till jobbet varje dag igen, det här håller inte.
Barack Obamas röda stuga
Så West Wing-skadad är jag att jag en trött fredagkväll tankade hem och tittade på Baracks acceptance speech från det demokratiska konventet på min kära 42-tummare. Något hulkande drabbades jag inte av, bara en liten inre rysning vid ordet ”Enough!” efter en upprradning av anklagelser mot Bush-årens politik. Men han är en imponerande talare, har lysande talskrivare bakom sig och är inte bara inspirerande att lyssna till för sönderkörda amerikaner utan verkar också faktiskt ha både idéer och politisk kraft. Inget nytt här. Vad som däremot triggade min inre kulturanalytiker under talet var frågan ”varför Falu Rödfärg?”
Scenografin var byggd för att göra Obama om möjligt ännu mer presidential än han blir genom sin röst och närvaro. Bakom honom en bred vägg av fönster liknande dem mot Vita Husets gräsmatta. Amerikanska flaggor mot infällda gråa betongplattor visade på styrka, beslutsamhet och (om än återhållsamt) en länk till 11 september 2001. Runt omkring är allting rött, vitt och – förstås på ett demokratiskt rally – mest sobert blått. Allt var som det brukar vara, förutom frånvaron av fallande ballonger (som på tv-rippen jag hämtade kommenteras av nån slags politikens Beavis and Butthead med ”- Cause they don’t have a ceiling to drop ‘em from. – An ecological factor too! – Yeah, you’re right, sorry ‘bout that. But I don’t know where they’d ‘ve dropped the balloons from anyhow.”)
Efter en känslosam och lagom tårdrypande presentationsvideo (där det faktiskt inte smusslades undan att han var resultatet av ett ”brief encounter” och att han bara träffade sin kenyanska pappa vid något enstaka tillfälle) går Barack fram mot center stage och tackar i ett par långa minuter för applåderna. Talarstolen har skjutit upp ur golvet mitt på ”Vita Husets gräsmatta” strax framför en rund trappa ut mot publiken – en tydlig metafor för Baracks tillgänglighet, inga murar av secret service-män eller repavspärrningar här inte. Stiligt och smart. Men så lägger jag märke till själva talarstolen. Den ser ut att vara snickrad av trä, strykmålad med Falu Rödfärg och har… vita knutar!
Vad skulle det här ge för konnotationer? Down to earthiness med den ”snickrade” känslan, visst. Rostrött påminner svagt om stålindustri och bilfabriker. Red Rock ligger förstås också nära Denver och har väl en liknande röd ton. Nej, för långsökt. Var i USA hittar man det svenska torpets exakta färgkombination? Knappast nånstans i The Heartland om man nu ville nå in i de röda staterna, och knappast i Chicago, Cleveland eller Compton? Designen bryter av mot allt runtomkring, falufärgen skär sig mot det klarröda i flaggan, slipsen och dekoren. Det måste ha funnits en tydlig idé. Blir månne höstens kampanj en episk kamp mellan de konservativas amerikanska dröm och demokraternas svenska folkhem?
Hög definition
Föll förstås till föga och beställde en hd-box till ungkarls-tv:n. Film och fotboll ser ruskigt bra ut, men ComHem passade (in their infinite retardation) på att utsätta mig för ett dilemma. Mitt abonnemang har på något sätt fått nästan samtliga kanaler i beställningsutbudet – utom några av de HD-kanaler jag beställde i mitt paket, TV4 HD, Eurosport HD och nån till. Så vad gör jag? Tittar glatt vidare på en miljon fotbollskanaler gratis medan lårmusklerna förtvinar och lungorna går upp i rök? Eller ska jag rädda cykelformen genom att höra av mig till kundtjänst och fråga varför mina beställda och betalda kanaler inte går att se?
My Own Private Bermuda Triangle
De senaste fyra gångerna jag cyklat norrut förbi Alby och Vårby har det störtregnat. Varje gång har det varit fint väder när jag startade. Idag blev det 3 mil i sol och 4 mil i störtregn. Allt är ju billigt i Kina så jag får väl beställa några såna där regnskingrande raketer till nästa Bornsjönrunda.
Regnraket (foto Daily Mail)
Timeshiftgenerationen
Efter en eftermiddag på IKEA i Kungens Kurva (uttalat på polska för bästa effekt) ville kusinbarnen visa favoriterna ur sin dvd-samling. De tillhör generationen som växer upp med Wii och säger saker som ”jo, vi kan äta nu för Bolibompa är på timeshift”. Känns tryggt för en kulturkonservativ gubbe att Loranga, Masarin och Dartanjang fortfarande håller. Och att det trots mediebruset lockar att traska ut i små gummistövlar och göra soppa av regnvatten, gräs och mördarsnigelkadaver.
Sommardoping
Träning och kaffe i all ära. I sommar har jag också bunkrat upp energi från bland annat de här källorna:
- Generation Kill – Lysande, snygg, spännande och verklighetsbaserad HBO-serie om Irakinvasionen 2003. Perfekt tonträff av skaparna bakom världens bästa tv-serie, The Wire.
- Recount – HBO-dramatisering av veckorna efter valdagen 2000 när USA:s högsta domstol avgjorde till Bushs fördel med känt resultat. Dialogen är som så ofta på HBO både realistisk och engagerande.
- Christopher Hitchens: God is Not Great, How Religion Poisons Everything – Mycket uppblåst och självgod man men väl formulerat upprop för ateism och rationellt tänkande. Passade på att klämma Ron Harris’ The End of Faith och Richard Dawkins’ The God Delusion också när jag ändå satt på verandan och glodde på havet på morgnarna.
- Don DeLillo: Falling Man – En lite mer empatisk skildring av tiden efter september 2001 som komplement till den kritiska triad-tiraden ovan.
- Markus Krunegård: Markusevangeliet – ruskigt bra skiva (och tillsammans med The Field, Familjen, Doktor Kosmos, Air France och Säkert! sommarens svenska favoritlångcyklingsmusik).
- The Newsroom – Kanadensisk humorserie från 1997, inspirationskälla till The Office och Curb Your Enthusiasm, första säsongen är briljant och tillåts flippa ur fullkomligt i de tre sista avsnitten där redaktionen ska skildra en kärnkraftsolycka men news directorn går in i en auteurroll och tror sig vara Fellini.
- Charlie Brooker’s Dawn of the Dumb – Brookers samlade tv-krönikor från The Guardian. Har ransonerat den här och förra samlingen Screen Burn till en artikel om dan. Hans otroligt roliga och smittande pessimism kan bli lite för mycket annars. Med en sådan dosering rekommenderas han varmt. Även förstås alla avsnitten av hans tv-serie om tv, Screenwipe.
- Sam Amidon: All is Well – Ännu en sorgsen singer songwriter, men riktigt bra.
- Stereolab: Chemical Chords – Stereolab är tillbaka med more of the same och more of Sean o’Hagan.
- Lil Wayne: Tha Carter III – Slick sydstatshiphop.
- Gavin and Stacey – Övercharmig romkomserie från BBC med ett par år på nacken.
- QI, Quite Interesting – Pratig panelshow från BBC med den perfekta besserwissern Stephen Fry som programledare. Alla gäster funkar inte men standarddeltagarna är så många gånger roligare än de svenska motsvarigheterna man aldrig orkar titta på. Sjätte säsongen startar i september…
- Calexico: Carried to Dust – Americana av bästa märke.
- Daily Show with Jon Stewart – Har efter en längre downperiod gått om Colbert Report igen.
- Weeds – fortfarande roligt på sin fjärde säsong.
- Herrarnas linjelopp i OS – Nu på lördag. Kanske bokstavligt korrekt att lägga det under rubriken ”sommardoping” men klart värt att bänka sig framför med en rejäl brunch. För mig som saknar Eurosport får det bli nån blandning av webströmmar – förhoppningsvis går det hyfsat att kombinera bild från SVT med det nätsända ljudet från Eurosport (SVT:s kommentatorer under förra OS var så skrattretande okunniga om cykel att det enda konstruktiva tipset till redaktionen hade varit ”säg upp er och sup ner er, jävla pajasar!”)
- 1080p H.264 – HD-format för film som gör det roligt att titta på film hemma igen. Har nu inför monsunsäsongen laddat upp med Twelve Monkeys, Jumper, 3.10 to Yuma, No Country For Old Men, Breach, The Fountain, Hitman mfl. Så småningom kommer jag väl gå tillbaks till att välja filmer utifrån filmiska kvaliteter snarare än bildformattekniska men ännu så länge håller fascinationen.
- Gary Shteyngart: Absurdistan – Självklart, sorgset och galet om bananrepubliker, fejkade religionskrig och judisk identitet. Bara måste bli långfilm.
- Kravlaxen – med lite lime, cashewnötter, flytande honung och balsamicokräm ovanpå en sallad och ett glas Terre Laviche till blev den sommarens dyra standardmiddag.
- Saihou Jagne – Visar spelglädje, fräckhet och inte minst skottvilja i ett annars hopplöst Gnaget.
Uglification process complete
Lagom till semesterns sista dagar damp den nya semesterväskan ner hos mig efter att ha cirklat runt bland olika avdelningar inom posten. Kunde de inte valt en bättre konsult för att skriva sin kundservicemanual än Franz Kafka?
Eftersom cykeln är fultysk från födseln accepterade den snabbt att förfulas av den fintyska väskan. Men var ska jag nu sätta mitt fintyska lyse? Semestrar man inte på kvällarna i Tyskland eller?
Bra och dåliga vägar
Den korta turen till Smådalarö Gård var fantastisk. Härliga vägar med doserade kurvor upp och ner för bergsknallarna. Rekommenderas varmt för den som vill lägga till ett par mil på Årsta Havsbadsrundan. Lågtstående sol i ögonen på hemvägen och en hel del helgtrafik var en halvdålig kombination men totalt en lyxupplevelse.
Dagens tur var också skön, men väg 73 visade sig vara en enda lång byggarbetsplats utan vägren. Jag rullade i 35 km/h ett par decimeter ifrån kilometervis av betongsuggor med bilar susande förbi på frimärksavstånd och ständiga grushögar och sprickor att bunnyhoppa över. Hög adrenalinnivå där. Valde att leta mig hem på grusvägarna längs kusten från Söderby Brygga. Ren idyll med faluröda små gårdar i några kilometer och sen inne på Berga övningsskjutfält, där all militär aktivitet som tur var lyste med sin frånvaro.
Stephen King skrev min semester
Årsta Havsbad. Sedan 30-talet ett strandparadis för mindre bemedlade. Nu i juli 2008 ett skräckslaget litet samhälle i dallrande väntan på mördaralgerna. Folk spikar igen sina fönster, bär vattendunkar och inventerar sina konservlager. Barn gråter och gungor knarrar ensamma i den svaga vinden. Flygplan mullrar runt på låg höjd och spanar. Bakom varje buske hörs taktfast, allt snabbare stråkmusik.
Semesterns slötma
Årsta Havsbad. Den Slitne Arbetarens Riviera. Några dagar här ute sitter som en smäck – särskilt i det här vädret. Vågskvalp, måsbröl, cykelvänliga vägar, bad på tomten och många koppar mocca.
Det finns bara två saker att göra när det regnar
En av dem är rolig och skulle garanterat aldrig skildras på min tråkiga cykelblogg. Den andra är bara ett nödvändigt ont…
Men nu är åtminstone cyklarna rena i väntan på det där stabila högtrycket som aldrig kommer.
Pannben och kexchoklad
Hemma från en tvådagars till farsgubbens landställe vid Malmköping. Ditvägen var seg. Tuff motvind till Gnesta, sen kastvindar från sidan resten av sträckan.
Utan uppmuntrande tillrop från mp3-lurens Markus Krunegård, Apparat, Yelle, The Field, Doktor Kosmos, Booka Shade, Britta Persson, Ratatat och Simian Mobile Disco hade jag inte ens lyckats hålla 25 km/h i snitt på de elva milen.
Med skrikande lår och trött blick fick jag en god och välförtjänt middag på verandan med familjen och sen nån timmes lika välförtjänt Guitar Hero med sladdbrorsan. Han tyckte att jag ”äger – för att vara nybörjare”. Isåfall var det nog mest tack vare min dopingkur längs vägen – kexchoklad och sportdryck.
På hemvägen hade jag skön medvind men blev omkörd av tre tropiska störtskurar. Fick stanna i Gnesta, Järna och Södertälje och torka av mobilen, tömma skorna på vatten och krama ur strumporna. När det fjärde svarta molnet tornade upp sig och det började hagla gav jag upp och tog pendeln hem från Tumba.
Förutom störtskurarna har vädret den senaste veckan varit härligt och jag har dragit på mig en klassisk cykelbränna på armar och ben. Och som vanligt har jag inte gått ner ett gram trots flera timmars hårdkörning per dag. Jag har uppenbarligen tillräckligt tjockt pannben för att pressa mig vidare i rejäl motvind, men inte tillräckligt för att orka göra det med ett kaloriunderskott.
Kanske man ändå skulle börja peta i sig nåt olagligare än kexchoklad. Eller vad säger du, Zabel?
Asfalt, gudarnas nektar (eller nåt)
Vad vore landskapet utan asfalt? Ogenomträngligt, eländigt och fientligt. Bara tanken på att aldrig kunna använda 23mm-däck är skrämmande.
Skön solotur idag med paus vid klipporna på Björnömalmen. 80 km med 28km/h i snitt är väl ok med tanke på hur sega låren var efter gårdagens hårda crosstur i samma område.
Men fan vad surt det var att komma hem, sätta på kaffe och så hitta ett kylskåp helt utan mjölk. Guess there’s a cloud behind every silver lining.
Unintelligent Design
En offentlig uppmaning till den som ritade Värmdölandet: gör om – gör rätt.
Snurrade runt Gustavsberg på cyclocrossen idag och försökte hitta nya cykelbara småvägar mot Ingarö men varenda grusväg gick i cirkel runt nån bergsknalle och slutade där jag redan varit. Imorgon tar jag räsern istället och kör stora fina asfaltsvägen till Björnömalmen.
Förra sommarens bilder
Drygt ett år sen nu som jag smällde med gammcykeln och tvingades skramla runt torget som en rostig Robocop – ”En dosa general white, tack. You have twenty seconds to comply…”
Stålet sitter kvar som påminnelse men det är skönt att märka att jag den här sommaren faktiskt kan glömma bort benet ibland.
Fi’zi:k Mju’ko:st
Bytte sadel på skogsåbäket till en Fizik Pavé som jag hade liggande, mest av estetiska skäl. Fick äta upp den fåfängan i sista utförslöpan på Fem Svåra ikväll. Höll på att flyga över styret när jag körde fast på en sten men räddade situationen genom att snabbt och graciöst slänga ner alla mina 100 kg på sadeln vars fäste enligt produktbeskrivningen består av ”100% cheese spread”. Det mesiga fästet sprack, sadeln ramlade av och där satt jag med två vassa lättmetallrails upp i vardera skinkan. Ståcykling hem alltså.
Innan dess hade jag några korta sträckor med bra flyt som gjorde Sicklaskiftets bröt tiil en njutning – varje gång tack vare att jag imiterade min tålmodiga guide Karl. Resten av tiden var det mest frustration även den här gången. Men det här med skogscykling kommer bara bli roligare ju mer jag vänjer mig vid att strunta i att det är saker ivägen hela tiden.
Politik på riktigt
Sitter klistrad vid FRA-debatten från Riksdagen och följer samtidigt diverse livebloggares mer eller mindre insatta kommentarer. Federleys anförande, på gränsen till sammanbrott, var rörande. Inte så mycket för den personliga övertygelse han visat de senaste dagarna då han kritiserat lagen och partilinjen – jag tror på den övertygelsen först när han uttryckligen trycker på nej-knappen – utan för den uppenbara hotbild han som enskild människa stod inför där i talarstolen. Påtryckningarna från försvarsministerns kansli måste ha varit riktigt obehagliga för att han som hyfsat erfaren politiker skulle darra som han gjorde. Även Karl Sigfrid tycks vara under galet stor press eftersom han först går ut med pressmeddelanden om att han ska rösta nej och därefter låter meddela att han ställer sig på kvittningslista och därmed skänker bort sin avvikande röst.
Om ett antal år kommer vi kanske få veta hur den här situationen uppstod. När Socialdemokraterna satt vid makten förde man fram ett snarlikt förslag vilket kändes barockt och svårförklarligt då. Nu har de som lade förslaget gått över till att skriva deckare, skruva på sig av obehag och rösta nej av teknikalitetsskäl. Istället har de partier som pratar om okränkbara rättigheter och personliga friheter drivit samma konstiga fråga vidare, om möjligt med en ännu större desperation. Samtidigt har FRA fått anslag för att bygga ett av världens snabbaste serverkluster, ”inte alls för kabelspaning utan för heeelt andra uppgifter”.
Vilka krafter är det som ligger bakom att den här lagen blivit så viktig? Vilka krafter pressar på utifrån? Har Sverige som liberal, liknöjd mellanmjölksnation med goda hightech-kunskaper blivit utsedd till experimentverkstad i övervakning? Vilka nationer/maktcentra/storföretag har isåfall redan skrivit under abonnemangsavtalet på att köpa all vår privata kommunikation i digital form? Känner mig mer konspirationsteoretiskt lagd än jag brukar inför den här frågan.
Det här är politisk nutidshistoria och blir om tjugo, trettio år en ruggigt spännande realpolitisk thriller. Förhoppningsvis skriven av Gellert Tamas.
Kustlängtan
Redan vid Älta blev längtan till havet för stark så det fick bli fina Årsta Havsbadsvarvet istället för tunga Tullingeskogen. Ett bra val. Frisk havsluft, lagom soligt och ett rullsnitt på 29,60 tack vare skön medvind hem från Haninge. Och bara en enda bitter och maktlös bilist som tutade och försökte preja mig av Gudöbroleden när jag i ett par sekunder var i vägen för hans tilltufsade lilla ego.
Gubbnördstatus
Så har man då till slut fallit till föga och köpt tv. Och för att kompensera för de fem åren utan så blev det en stor rackare. Burken var förvånansvärt odyr trots 42 tum och full-hd (tack vare next-to-noname-märket Mirai) men mitt miljösamvete lär inte tillåta allt för mycket slögloende på det här värmeverket.
Jag får helt enkelt ransonera mitt tittande och hoppa över slätetapperna i touren. Eller hitta på något sätt att trampa fram el till tv:n med cykeltrainern.
Luma GP-bilder 2008
Mina foton från Luma GP 2013 finns här!
Var nere på Luma GP i Hammarby Sjöstad på eftermiddagen. Konstigt lite folk med tanke på vädret och möjligheten att se svettig hårdkörning på en publikvänlig bana. Knäppte lite kort när jag var där (klicka för högre upplösning).
Sommarförkylningar
Nåt fanskap är det med dem, sommarvirusen. Att ”det tar så lång tid att bli frisk från sommarförkylningar” är kanske inte bara en myt? Nu har jag snorat och hostat i två veckor. Det finns säkert nån sanning att söka i de tunga kunskapsdatabaserna som PubMed, House md eller Mythbusters webb.
Men ska man istället frispekulera lite så gillar förstås virusar att folk umgås mycket och slemmar på varandra. Vilket statistiskt sett händer (även mig) aningen mer på sommaren. Men teorin faller på att jag inte kan minnas att någon umgåtts och/eller slemmat på mig särskilt intensivt under de senaste månaderna. Av detta följer den strikt vetenskapliga förklaringen att sommarvirusar inte alls alls ger mer långvariga förkylningar. När det är 24 grader och molnfritt blir man däremot mer besviken över att inte orka vara ute och lufta sina husdjur än när det är mörkt, blött och kallt. Husdjuren däremot är nöjda bara de får komma ut. Kanske skulle sätta dem på nån slags mulledagis, eller hyra ut dem?
Inget releaseparty för nya Plattan…
I DN idag utnämns Mariatorget till ”det nya Plattan”, ett par år efter det att Gullmarsplan fick samma utmärkelse i stockholmspressen. Det är med varm hand vi gullmarsianer lämnar vandringspokalen vidare, ser våra bostadsrättspriser skjuta i höjden igen och skrattar hela vägen till banken (eller bankerna, vi har ju två: Swedbank på hörnet och Pantbanken, den senare dock ofta stängd pga yxrån).
Promenadcykling
En perfekt dag i solnasolen. Det var inte utan att jag blev lite lokalpatriotisk och började längta hem en aning. Cykelsällskapet insåg åtminstone att hon inte gärna kan flytta ifrån Haga Norra.
Råsundas båda slott hoppades över, i övrigt var vi förbi överhetens alla boningar. Här är några bildbevis:
I’m a Slott Machine
Imorgon blir den av – min lokalnostalgiska cykelpromenad runt Solnas slott och herresäten. Delmålen för sightseeing och fikande är as follows:
- Haga slottsruin
- Haga slott
- Karlbergs slott
- ”Mördarslottet” Huvudsta gård
- Huvudsta gamla slott
- Råsunda fotbollsstadion
- Kvarteret Slottet
- Överjärva gård
- Ulriksdals slott
- Stallmästargården
Sträckan blir högst lagoma 3 mil: http://www.gmap-pedometer.com/?r=1922091
Och så klämmer vi förstås in frukostfika i koppartälten, ekologisk gårdslunch på Överjärva och avslutar med en öl eller två på Haga forum. Den stora utmaningen blir att inte hela tiden dra ifrån mitt cykelsällskap. Sen jag fastnade i cyklismen har jag blivit sämre och sämre på att hoja långsamt. Får skriva ”promenadtempo – inte lagtempo” på insidan av solglasögonen.
Beroendepsykologi
Det finns en kraft där ute som styr våra liv. Den kraften heter Swedish Match. Vilket steg man än står inför i sin beroendekarriär så finns den där bakom skynket och rycker i trådarna.
Man börjar i barndomen som beroende av smågodis. Var köper man det? Självklart i blend- och princeskyltade förortskiosker. Så småningom inser man att cigg är den vuxna vägen att gå.
Efter tio år med smutsiga lungor bestämmer man sig (tror man) för att det är dags att sluta. Det är förstås egentligen inte något beslut men som individ inbillar man sig ju att man har en fri vilja. I praktiken har man har bara åkt tillräckligt långt på det löpande bandet i Swedish Matchs stora beroendefabrik och är framme vid nästa station: snuset. Känns ju bra att kunna andas och att man blir mer och mer beroende och sätter i sig större och större doser nikotin är smällar man får ta.
Hur tänker vårt fd statliga tobaksbolag – alltings urmoder och skapare – här egentligen? Naturligtvis är det bad policy att beröva sina kunder och undersåtar livhanken. Med lite fräschare lungor kan man nu fortsätta att dröna in några tusenlappar om året åt den fläskiga drottningen där hon ligger i sin halvstatliga äggkammare och bestämmer över våra liv.
Med sveda i sina syrablästrade tandhalsar vaknar man en morgon på en tobaksfläckad kudde och fattar ett ”avgörande beslut”. Man ska spränga sig fri från förtryckets kedjor, gå cold turkey och aldrig mer vara slav under Swedish Match och hennes fascistoida nycker. Visst. Det känns coolt och lite gymnasierevolutionärt sådär. Men i praktiken följer man bara de förklistrade fotavtrycken på realpolitikens institutionsgolv – mot nästa instans.
Swedish Match har nämligen i all sin machiavelliska djävulskhet kommit på ett sätt att låta mig revoltera och ändå fortsätta sätta in halva lönen på furstens konto: Onico! Så nu går man runt och känner sig fri. Samtidigt är man beroende av en påse majsfiber som inte smakar gott, inte innehåller några stimulantia, inte piggar upp eller lugnar, inte glädjer eller upprör. Och bäst av allt för furstendömet Swedish Match – vinsten är mångdubbelt större än för snuset eftersom de kan ta samma pris för en dosa i handeln men inte en spänn försvinner i straffskatter eller EU-lobbying.
Men här någonstans börjar vårt kära tobaksbolag att inse att även den mäktigaste av furstar kan förlora sitt feodala monopol. Risken finns ju här att en stor skara slavar lyckas bryta sig loss och springa mot nästa trafficker och beroendeleverantör. Motmedlet måste förstås vara att köpa upp V6, Stimorol, Extra och Wrigley, men ett sådant genidrag tar ett tag att utföra även för en allsmäktig player. Now – what to do. What to do…
Här kommer ett taoistiskt wu wei-genidrag in i spelet. Man råkar helt enkelt få ett stort och långvarigt ”leveransproblem” på de kariesframkallande majsfibrerna och därigenom tömma alla Sveriges kiosker på Onico. På så sätt får man de nu väggklättrande undersåtarna att börja snegla på de fina skyltarna som fortfarande sitter klistrade på kioskväggarna. Kanske bara en dosa General White – jag är ju inte längre beroende av nikotin? Ett litet paket Marlboro kan väl inte skada? Jaså de små paketen har fursten avskaffat? Jaja, jag röker väl ett par och lägger resten i kylen…
Och så är man återigen inne i det tröstlösa och ändlösa missbrukskretslopp man lever i som skådespelare i demonregissören Swedish Matchs lustspel.
Aummm.
Oförmåga
På en dålig tv-kanal kom Zlatan in och hämtade ensam hem Scudetton till Inter. På en annan dålig tv-kanal slog Landskrona ut Gnaget ur svenska cupen.
Stenar och rötter
Ännu en regnig dag. Det var halt och blött i Sicklaskiftet så det blev bara en kort provtur på nya 29-tummaren, som sedan bilden togs har fått ritcheypedaler och pavé-sadel (och blivit mycket lerigare).
GULLMARS.SE 