Sportfotoprao på LJAT – dag 2
Plåtade några matcher till igår på Lennart Johansson Academy Trophy. Hann tyvärr inte dit idag för att fota finaler och pokallyft, men de lag jag imponerats av vann alla sina respektive grupper. Barca och Juventus på pojksidan och PSG på flicksidan.
Mina två första praodagar har visat att sportfoto är precis så svårt som jag trodde. Att med två kameror i klent elljus fånga 22 stissiga 14-åringar jagandes boll på 100 meter plastgräs är en konst som kanske främst består i att inte bli alltför frustrerad över att hela tiden fokusera millisekunden efter de avgörande ögonblicken. Samtidigt var det en kul utmaning att försöka förutse spelets linjer och händelser.
Här är första dagens bilder, och här hela mitt album med närmare 300 foton.
Stormatch på LJAT 2016
Lennart Johansson Academy Trophy är en årlig turnering för 13- och 14-åriga pojkar och flickor som spelas i Solna och arrangeras av AIK. Varje år har man med några av världens bästa lag, i år har bland annat Barca, PSG, Juventus, Atletico och Chelsea ungdomslag med. Den första match jag hann med på 2016 års upplaga var AIK – FC Barcelona i pojkar 02. Som alltid har Barcas akademilag några vansinnigt skickliga spelare och AIK:s 14-åringar hade det svårt. Matchen slutade 0-9 trots en skarp straffräddning av AIK:s målvakt. Även Barcas målis tvingades till ett par svettiga räddningar, men det var stor gul dominans.
På en välfylld huvudläktare sågs Jos Hooivelt, Nebojša och Daniella Novaković, Gary och Daniel Sundgren, Niclas Eliasson, Ahmed Yasin m fl svartgula potentater.
Fler av mina foton från matchen och på spelarna finns här.
A-kurs i hårdskådning
Igår skrämde jag slag på min dygnsrytm och gick upp 04.00, förstås utan att ha hunnit somna, för att köra ut till Hjälstavikens naturreservat. Åtta timmars kunnig guidning till Upplands bästa fågellokal gjorde att jag nu sett, lärt mig mer om och fotat försökt fota uppåt åttio arter. Men så här i efterhand är jag ganska säker på att mina guider hittade på en massa arter för att driva med mig (”buskskvätta”, ”skräntärna”, ”grönbena”, ”gluttsnäppa”… ”mindre skrikörn”??? Ha ha, you got me.)
Jag tror inte att fågelskådning är min nya grej, men nu förstår jag dragningen. Tidiga stillsamma naturmorgnar, den perversa samlarnjutningen i att kryssa för nya arter man sett och inte minst själva fåglarna med deras knäppa läten (rördrommens orytmiska petflasketrummande basmullrade runt området hela dagen, som om granngårdens förvirrade drograve gått in på fjärde dagens morgon) och beteenden. Åtta timmars sakta strosande med 15 kg på axeln gör ju också underverk med sura nackmuskler. Men nu har jag suddiga foton på gök, svarttärna och vattenrall, och insikten att bra foton kräver ett gömsle och många sittande timmar.
P.S. OM någon därute tänkt köpa en Samsung S7 – gör inte det. Min fabriksåterställde sig för att fuktvärmen i bröstfickan när jag halvjoggade sista halvmilen tillbaks till parkeringen fick luren att tro att någon försökt logga in med fel fingeravtryck för många gånger. Andra gången det händer nu, båda gångerna har luren dessutom raderat mitt 64GB SD-kort. Förra gången kunde jag återställa nästan allt, även om det tog en hel helg. Den här gången får jag inte logga in i telefonen igen eftersom den inte känner igen mitt gmail-konto. Väl spenderade 7000 kr!
Kort högsommar
Kristihimhelgen bjuckade på maj till augusti på rekordtid, från torsdagens titta-man-kan-sitta-ute-och-äta-glass till söndagens drick-mycket-och-håll-er-i-skuggan-oj-satan-rikstäckande-gräsbrandsvarning-och-eldningsförbud. Jag övade på att jaga småfågel med nya långobjektivet och systerdottern på att gunga och garva. En fin helg.
*) troligen i stil med http://www.svd.se/02-promillekrav-pa-sjon-leder-fel
Revolutionen inställd även i år
Bra väder och mycket folk i Kungsan. Eller så såg det bara ut att vara mycket folk eftersom halva parken i några veckor till upptas av en 80 meter hög tysk åkattraktion. Tyvärr fick vi ställa in revolutionen i år också – den här gången på grund av att systerdottern fick en våldsamt snubblande vänstertants vänsternäve i ansiktet där hon låg i sin vagn och tittade på röda fanor och rosa körsbärsblommor. Så vi tog en spårvagn till lugnare domäner. Nya tag 2017!
Jag lajvar Walburga Habsburg Douglas
Dagen före 1 maj är traditionellt en jävligt borgerlig dag. Jag gick all in, plockade ut den vräkigaste av city-tanks med växelspak i orreforsglas och svensk flagga på stolslädret, låtsades jättehårt att det inte stod Sunfleet på den och pilade ut till mina fantasiklassfränder på Drottningholm. Alla hade små hundar, jaktjackor och skor som inte tålde den sanka marken. Väldigt treevligt på det hela taget.
Färöarna dag VII-VIII
Färöarna är ett litet land fyllt av stora platser. Varenda liten väg bjuder på varierade upplevelser och instinkten att stanna och ta en bild tar aldrig slut. Särskilt som en utsikt ser helt olika ut varje gång man kör förbi. En sval och disig vy över hav och berg kan två timmar senare bjuda på starka kontraster och klara varma färger, för att samma kväll vara ett kargt vinterlandskap.
Nästa gång jag flyger dit kommer allt vara nytt igen, utom människorna – alla jag pratat med under min korta vecka hoppas jag fortsätter vara precis de de är.
Mitt osorterade jättealbum med närmare fem hundra bilder finns här.
Färöarna dag VI
Efter att ha kört som en skottspole och stannat överallt,med en viss överdos av vackra landskap som följd, har jag nu börjat lugna ner mig lite. Hänger på gården jag bor på, tittar på saker utan en kamera framför varje öga och promenerar lite långsammare. Semester helt enkelt. Igår var jag och konstaterade att lunnefåglarna inte hunnit hit, träffade min fantastiska ö-inspiratör och obetalda turistbyrå Kulakath med familj (det var hennes små filmer från Vestmanna som fick mig att längta hit) och såg lite fotboll (foton därifrån i eget inlägg).
Motsatsen till Friends Arena
På måndag är jag tillbaks på Nationalarenan i Solna för att se mitt AIK. En eventarena med flyttbart tak, barer, kiosker, svindyra parkeringsgarage, högupplöst mediakub och där Färöarnas hela befolkning plus några tusen av deras utflyttade släktingar skulle få plats. Igår var jag som motvikt och såg fotboll i den färöiska högstaligan.
Där ligger planen utsatt för havets vind och saltstänk och istället för Stone Island kommer fansen i torrdräkter från fiskebåtar och oljeriggsjobb för att heja på sina kompisar. Istället för sponsrade barer dricker man snabbt svalnande termoskaffe och det närmaste vip-loger som finns har de som betalar för sig och bilen och sitter med full kupévärme och radions live-kommentering igång på vägen ovanför planen. Ett bra tag efter att jag i mina citydumma kläder förfrusit allt och kört hem slutade matchen 2-2 och Ítróttarfelag Fuglafjørður ligger fortfarande inte sist i ligan.
Andra fullstora fotbollsplaner jag åkt förbi:
Färöarna dag IV-V
Efter vinterdagen kom en sommardag eller vad man nu kallar perfekta 8 grader och sol här. Fortsatte utforska de södra öarna, med stopp i vackra Vestmanna och isolerade Tjørnuvík, och en fin konsertkväll på Sirkus Föroyar, där Konni Kass med band spelade modern mitt-i-atlanten-musik, eller ”någon sorts pop” som de själva använder som genre. Och så idag ett vinterrally upp till en cool kalla kriget-lämning som jag tyvärr inte hittade fram de sista höjdmetrarna till pga befann mig i ett tjockt moln och hade snö upp till knäna. Nu tillbaks i superavslappna(n)de Gjógv (som nästan uttalas som det stavas) för att leta lunnefågel.
P.S. Såg igår på vägen hem en brandövning på sjömannaskolan och en timme senare en skarp släckning utanför mitt hotell. Den lokala eventfirman hade en specialbyggd trailer med torrdräkter, kaffemaskin och högtalare som de dundrade hårdrock ur när deras turer med konferensdeltagare i RIB-båtar kom tillbaks till hamnen. Men att varje dag kräma ut just Thunderstruck mitt i Tors egen hamn straffade sig förstås och vagnen brann upp pga ”elfel”, dvs fornordisk gudahämnd.
Färöarna dag I-III
Så har jag hittat ännu en plats där jag vill bo när jag blir stor. 49000 människor, 70000 får (med klart tveksamma trafikkunskaper), inga träd, och ett klimat som skiftar årstid var tionde minut.Från sol och lugn till storm och hagel, och så tillbaks igen. Atlantens ombytliga humör styr inte bara det karga landskapet, utan också hur man mår och vad man gör. För 100 år sedan förstår man att det här var en tuff plats att överleva på, men med bil, bredband, bra isolering känns det som att Färöarna åtminstone borde ha fler invånare än lilla Borlänge.
Här smakprov på vad jag sett under veckans första dagar, Tórshavn med omnejd, Gjógv, Eiði mm. Jättealbum med alla bilder här. Klicka för bildspel:
Kan det vara det udda fornnordiska språket som bromsar nyinflyttning, är det (som många öriken) en lite sluten community, eller har öborna någon mörk hemlighet som jag inte upptäckt ännu? Kanske är jag för positivt inställd – i så fall skyller jag på stämningen som infann sig på flyget hit när det visade sig att tvåtimmarsrutten från Köpenhamn inte bara bjöd på sköna skinnsäten och mer personal än resenärer utan också… gratis mat och sprit. Vilken inbjudande nostalgi! Tyvärr ska lilla Atlantic tydligen träda ur det glada 70-talet och bli ett tråkigt modernt flygbolag nu i september. Färöingar – gör uppror!
Kvartersturism del två
Londonmöte igen, den här gången med ännu mindre tid för att se och plåta stan. Sist var det Soho, nu hann jag bara med en kort kvällspromenad runt de Selfridges-dominerade kvarteren mellan Marble Arch, Edgware Rd, Baker St och Oxford Street (the latter of which jag också råkade ha i necessären och därmed på mig). Nästa gång jag åker iväg blir det bara fototurism.
Ännu en AIK-premiär, ännu en krampmatch
Inte mycket att säga om matchen, annat än att Carlos Strandbergs inhopp gav starka Goitom-vibbar. Gäller bara att han inte gör för många mål så CSKA Moskva vill ha tillbaks eller sälja honom dyrt i sommar. 1-1 var väl lika väntat som trist, men alla smågnagare fick ändå hoppa i hoppborgar och kasta kvittorullar så säsongen är äntligen igång!
Påskniece
Sunfleet lyckades strula fram en reservbil efter att den jag bokat gått i baklås och vägrade öppna dörrarna. Tur det, hade inte velat sitta hemma och sura istället för att fira påsk och leka med söta systerdotra i kylslagna Sörmland.
Roadtrippin’
Helgen före påsk klämde jag i med två fina dagars roadtrip i det innersta av Värmland med karlstadbon, hardcorejämten och porträttfotografen Sev. Exotiska vyer, 40 gig mp3:or på full shuffle, vårkalla stränder, kultur- och pizzakonsumtion. Inte den sämsta av helger trots förkylningsvirus från två olika landskap.
Humlehipsterns helgedom
Gick med några kollegor och provade öl hos Sundbybergs Köksbryggeri (eller ”koksbryggeri” som de så breaking badskt heter på internetadressiska). De bränner bärs i en före detta missionskyrka och för mig var höjdpunkten den visuella krocken mellan småskalig industri och 100-årig fromhetsdesign. Det vi fick prova smakade förstås bra också. En mild och klassisk ale, en lätt bitter halvlager, en säsongsbelgare bryggd med färsk passionsfrukt, en ipa där i:et stod för ingefära och en mustigt stark espressostout som skulle fått nykterhetsivrarna i den gamla missionsförsamlingen att darra av lika delar ilska och koffeinrus.
Soldyrkan i skärgårdscity
Reservkameran och jag körde ut till Vaxholm för att lapa sol och lära kondiset göra en ok cortado. Söndagar är inte det sämsta ändå.
Fempundspintens förlorade paradis
Tre intensiva mötesdagar i London gav bara en ledig kväll och några korta lunchminuter till att se lite av Soho och Farringdon, men hann klämma in ett par turistsnapshots och ett par timmars humor (in all honesty mest humornostalgi) i form av Eddie Izzard på Palace Theatre.
För kallt för proffskameran
Ganska precis halvvägs ut på en mils promenad i minus 11 avled slutaren i min Nikon D750. Det fina solnedgångsljuset fick förbli ofotograferat idag.
Gott slut
I djupt vintermörker och stadigt ökande undergångsstämning skickar vi 2015 till det vansinnigas och absurdas arkiv. Hoppas på en oftare uppdaterad, ljusare och mer positiv bildblogg under 2016.
Utflyktsfoton från innesittandets tid
Jag har starka hobbit-drag även på bra dagar. Att tända en brasa hemma och titta på något lagom ångestdämpande på tv är lagom med äventyr för mig. När samhället gör sitt bästa för att kombinera lasermannens 90-tal och tidigt tyskt 30-tal vill jag helst inte gå ut alls. Men hösten är utflyktandets tid och vem blir inte lugnare av att hänga med ulliga djur och gulliga barn?
Åtta raka och den svarta framtiden är ljus
Domaren Johan Hamlin gjorde allt han kunde för att förvirra publik och spelare men trots en man mindre var segern för lag svart aldrig i fara. I paus ramlade årets 200 knattar ut för sitt ärevarv vilket alltid är en smärre sötchock. Bäst idag var sprintern Brustad med ett mål och en assist och hans motsats, debutknatten som kom så långt efter i varvet runt mattan att hans tränare lyfte honom som en påse grillkol och spurtade ikapp framför norra stå.
Beckholmen, Stockholms Göteborg
Tog årets första höstkvällspromenad på Djurgårn igår kväll och hamnade ute på Beckholmen. Här finns träbåtar, stängsel, torrdockor, konsulter och ett par fattiga konstnärer. Ganska precis som Göteborg alltså. Om man nu hade kunnat se Katarinahissen i solnedgång från Drömmarnas Kaj istället för ett regngrått industriområde.
Arktisk högsommar
För snart två dygn sedan landade jag på Arlanda efter en avslappnad vecka på Lofoten. Sist jag var där gällde båt, cykel, regn och de södra öarna, så för variationens skull valde jag den här gången försenade SAS-plan, hyrbil, konstant sol och de norra Lofoten-öarna.
Vädret var fantastiskt hela tiden och öborna, som är vana vid minst ett regnväder per dag, gratulerade hela tiden till mitt val av vecka. Med bil hann jag se betydligt mer än på cykel, men min överambitiösa tanke att klämma större delen av Vesterålen också föll på två faktorer – att avstånden är för långa eftersom ingen väg är rak och att utsikten efter varje kurva är värd att stanna för. Hinnöya, Gimsöy, Aust- och Vestvågöy räckte gott för att fylla kameran och mätta mitt behov av berg och hav. Boendet på brygghotell med egen stammisräv i Henningsvaer gick inte heller att gnälla över, bara vyn från sovrumsfönstret skulle räckt för en fotoweekend. Nästa gång blir det ett längre stopp i Abisko och sen får turen gå mot vildare natur längre norrut.
Hela albumet från resan, med bilder från alla 170 milen av bilbaserad sightseeing, finns här.
Stockholm Zombie Walk 2015
Så har man stått på söder och flörtat med bleka, blodiga odöda igen. Zombies gillar inte alls bara att äta folks hjärnor, det är en myt. De älskar nämligen också att bli plåtade. Jag ställer hellre upp på den andra fetischen än den första, så här är delar av dagens skörd. Fler bilder finns här.
Derbysegerrus
Ett frilägesrött på Sonko-Sundberg som lämnades ensam med en snabb djurgårdare, och matchen kändes körd i några minuter. Men ett förlösande 1-0-mål av Bang Bang Bangura efter paus och därefter en taktiskt perfekt kämpainsats med precis lagom mycket fulspel, gängjagande och viktiga räddningar av Carlgren räckte för att hålla lillebror på behörigt avstånd. Så göra vi när vi vinner derbyn.
Utöver de självklara derbykungarna Jos, Nisse och Henok var det skönt att se spelare som Haukur, Dickson och Anton Saletros lyfta till helt nya kvalitetsnivåer mitt i stressen, hetsen och ljudvolymen.
Svettig Marie Antoinette-lördag
Hade inget bröd hemma så tvingades åka till närmaste slott för att få i mig en bakelse till frukost strax innan stängning. Tvingade i mig lite David Foster Wallace på en klippa vid Kalvfjärden och sen en kvällsvarm promenad i de sminkspacklade ruinerna av Hammarby industriområde och så hade ännu en dag pressats undan.
Kung Henok gör borta till hemma i urspårad tragedi
Gick på lokala dansbanan för att kolla finlir à la Ishi, men den planen stördes av ett redigt rövgäng av råskinn som kommit hit från protestnerviga Armenien för att sparka sig vidare i cupen. Deras försök att radera bort bollens betydelse ur fotbollen med kapningar, maskningar, fulsnack, attacker efter avblåsningar och klunghets mot domaren lyckades tyvärr och vi hann bara göra två mål i de korta bråkavbrotten. Deras tre röda kort var nog ändå mer än de budgeterat för och med halva laget avstängt i returen lär de väl fylla upp truppen med styrkelyftare och MMA-fighters. Hoppas vi skickar med gott om säkerhetspersonal till Gyumris traktorstadion och att vi kommer därifrån med 0-0 och utan skador. En viktigare förhoppning är förstås att Henok ska välja att stanna – och att AIK gör allt för att det ska bli så. Viktigare förebild och kraft att enas kring har vi inte.
Traditionellt monsunfirande i Odensvi
Småland är ett vackert land med fina små och mindre små människor. Floran är mångfacetterad trots den allorstädes närvarande lupinen, medan faunan starkt domineras av tre arter: hund, svala och knott. Tempot är behagligt lågt, kanske delvis beroende på den överdådiga kosthållningen där varje måltid bjuder på flertalet feta fiskbaserade rätter.
Klimatet är dock ej särdeles väl ägnat åt utomhusvistelse.
Ännu fler midsommarfoton för de närmast sörjande finns här!
När medeltiden kom till byn
Hängde med Kånken och Fritte på Lilla Tyresö idag, där tornerspel hålls varje år till läder- och träsvärdsindustrins stora glädje. Det medeltida Tyresö bjöd på mer barnskratt, ekologiska juicer och iZettle-terminaler än feodalt våld, böldpest och religiöst förtryck. Jag såg också relativt få gycklare så på det hela taget kan det kallas en trevlig dag i solen.
Maj på Muskö
Tog en lördagsutflykt till en av få platser i landet man inte når med cykel, nämligen Muskö i Stockholms södra skärgård. Det går inga båtar till ön (militärens undantagna), SL vägrar ta cyklar på sina bussar och i den 3 km långa, ständigt länspumpade tunneln under havet får man varken gå eller cykla. Så bil fick det bli till årets glasspremiär vid Mickrums.
Ännu ett uppsamlingsheat
Minneskorten tömda igen. Inget tema, inget maner, bara spridda skurar.
Grabbweekend i Hållnäs socken, Olands härad
Grabbhelg 2015 = udda, dyra kaffesorter, naturmupperi och Fifa -15 på PS4. Dagens utflykt till Örnstenen gav span på havsörn om än på långt avstånd, en stenlämning troligen från tidigt 2000-tal och vårtrötta kräldjur som kravlat upp på grusvägarna för att sola sig i form till beach 2015.
Krama varandra i trafiken, VD:ar och lobbyister!
Det här brukar inte vara Trafikmagasinet men nu råkade det bli en bilrecension ändå… Pga påsk fanns det bara en bil ledig i bilpoolen. Volvo V60 D6 AWD är en laddhybrid, som i reklambladen ska rädda planeten, men i praktiken är en 2,5 tons bly-limousine med största och törstigast tänkbara dieselmonster under huven. På den enda grunden att den har en liten elmotor på bakaxeln får den dock kallas supermiljöbil och bli skattelättad, premierad, trängselbefriad och greenwashad så att överbetalda direktörer ska kunna hävda miljösamvete i årsredovisningen. En fullkomligt idiotisk skapelse som EU:s regeringar i sitt oändliga oförstånd öppnat upp en nisch för. Jag blir så trött.
Den Vattenfall-specade elmotorn (optimerad för tysk brunkol?) får slut på kräm efter sisådär fyra mil, och även när batteriet har kraft kvar mullrar dieseln igång om man är oartig nog att gasa i uppförsbacke. 200-nånting fossilhästar plus de 70 som elmotorn bidrar med ger 0-100 på 6,8 sekunder. Precis vad en miljöstämplad kortpendlare behöver! Eller? Det här är en bil som skriker VD och Autobahn, men jag skulle varken vilja (pga bränsletörsten och utsläppen) eller våga (bromsarna får bara nästan stopp på dödvikten) köra den där.
Hur kan en tung lyxdinosaurie som frossar fossilt bränsle och kostar över en halv miljon kallas miljöbil och sponsras av staten? Varför hamnade vi där? Tanken måste vara att Framtidsmänniskan jobbar hemma, bor vid IKEA och aldrig tar semester. På så sätt kan man klara vardagen med V60:n nästan helt utan växthusutsläpp.
Solnedgångar på exotiska öar
Ibland behöver man inte resa så långt för att hitta nytt ljus. Solnedgång på Torö stenstrand, eftermiddagsfika på Skeppsholmen, folkspan i Vasaparken och bengalkaos på vänliga sportbollpalatset blev veckans miniutflykter.
Alhambra – toleransens världsarv och elitens elfenbenstorn
< English below >
Mina timmar i Alhambra tände en hel del gamla slocknade tankar från idéhistoriastudierna på 90-talet. Bland de mest fascinerande lärdomarna från de terminerna var hur patetiskt felaktig vår eurocentriska mytbild är när det gäller ursprungen till västerlandets vetenskap, språk, arkitektur och kultur. Så mycket kom från den arabiska sfären. Här i Al Andalus levde de tre abrahamitiska religionerna sida vid sida i närmare 800 år, delade kunskaper, gned sig mot varandra på gatorna och snodde kulturella uttryck av varandra. De muslimska emirerna som från Córdoba regerade över regionen byggde – åt sig själva och sin gud – under många generationer det fridfulla palats som de kallade Alhambra, den röda borgen.
Det är förstås lätt att i efterhand idealisera över den här perioden som enbart en toleransens och den fredliga samexistensens tid, inte minst i kontrast till den galna rensning och återkolonialisering som den katolska makten genomförde efter att ha intagit staden 1492, samtidigt som man också började plundra Sydamerika. Det fanns förstås också ett stenhårt maktutövande och borgmurarna runt palatsen dolde för folket ett verklighetsfrånvänt elfenbenstorn och överdådigt lyxspa åt dåtidens 1%. Men Alhambra var och är en arkitektonisk hyllning till frid, eftertanke och skönhet. De wahhabi-fascister som idag använder de vidrigaste av medel för att skapa en ny islamisk stat har inte mycket gemensamt med det kalifat som drömde, ritade och byggde Alhambra. Och de islamofober som häver ur sig skit på nätet idag borde åka hit och få en kontrasterande bild. Eller åtminstone några sekunders meditativt inåtblickande framför fantastiska mosaiker och vattenspeglar.
Den som ändå kunde få tillgång till palatset utanför turisternas öppettider – jag hann bara med de naziriska palatsen…
Samtliga bilder från mitt spanska sportlov finns här på Google+.
This post in English:
My hours in Alhambra re-ignited a few faded thoughts from my history of ideas studies back in the 90’s. Among the most fascinating lessons from those days was how pathetically wrong our euro-centric mythology is when it comes to the roots of science, language, architecture and culture in the Western World. So much of it was brought in from the Arabic domain. Here in Al Andalus, the three abrahamic religions lived side by side for almost 800 years, sharing knowledge, rubbing up to each other in the streets and stealing cultural expressions from each other. The Muslim emirs of Córdoba that reigned the region built – for themselves and for their god – during generations the peaceful palace they called Alhambra, the red castle.
Naturally, it is easy in hindsight to idealize this era as a time only of tolerance and peaceful coexistence, especially in contrast to the mad cleansing and re-colonialization the catholic power implemented after capturing the city in 1492, while at the same time starting to plunder South America. Of course there was also a fierce exercise of power, and the palace walls hid from the people an ivory tower divorced from reality and a luxury spa only available to the 1% of the day. But Alhambra was and still is an architectural celebration of peace, afterthought and beauty. The wahhabi fascists that today use the most vile methods to create a new Islamic state have little in common with the caliphate that dreamed up, drew up and built up Alhambra. And islamophobes throwing crap online today should go here and take in a contrasting image. Or at least a few seconds of meditative introspection in front of fantastic mosaics and water mirrors.
Now if only I could get access to the castle grounds outside of the tourist opening hours – during my day I only managed to take in the Nazir’s Palace.
Ett kort dygn i Andalusien
Så var det dags att ratta västerut, mot Andalusien och Granada. På tusen meters höjd passeras öknar, Sierra Nevadas snötäckta alper, konstiga kalkstensformationer och historiska småstäder. Landskapet var så mäktigt att till och med stoppet för en bocadillo och cafe con leche, ensam på terassen till en bensinstationsbar var en andlig upplevelse fullt mätbar med den som Alhambra skulle erbjuda dagen därpå (bilder därifrån i nästa inlägg).
I närområdet runt Isla Plana
Körde på veckans enda gråblåsiga dag hillracing upp längs den gamla militärvägen till Bateria de Castillitos på udden Cabo Tiñoso för att kolla utsikt och stora kanoner.
…och en ännu kortare utflykt till slutet av stranden Bolnuevo, där det står ett par raukar som fått det lite överdådiga namnet Ciudad Encantada. Så värst förtrollande var det inte, men skönt att promenera på en tom playa.
Sticker emellan med ett poddtips
Avbryter strömmen av turistsnapshots med en stark rekommendation. Har under semestern skrattat mig fram i bilen tack vare en omlyssning på mina favoritavsnitt av serien The Dead Authors Podcast. Både idén och utförandet är geniala, intelligente charmören Paul F Tompkins spelar HG Wells som med sin tidsmaskin reser tillbaks i tiden och hämtar med sig författare från olika epoker till LA för att spela in en intervju inför publik. Tompkins plockar in vänner ur eliten av den amerikanska standup- och improvisationsscenen som respektlöst men älskvärt får spela varsin författare. Han är påläst, på tårna och förstås väldigt, väldigt rolig, men framför allt lockar han med lagom ledande frågor och perfekt timing fram det bästa av sina gäster.
Paul F Tompkins som HG Wells (foto: Mindy Tucker)
Några av mina favoritavsnitt (som MP3-länkar, men jag rekommenderar att prenumerera på podden!):
- Ron Funches som Iceberg Slim
- Matt Gourley som sir Ian Fleming
- Jessica Chaffin som Truman Capote
- James Adomian som Walt Whitman
- Kristen Schaal som Tennessee Williams
- Jason Mantzoukas som Platon
- John Hodgman som Ayn Rand
- Craig Cackowski, Mark Gagliardi, Hal Lublin och Matt Gourley som de fyra evangelisterna
- Matt Walsh som J.R.R. Tolkien
- James Adomian & Paul Scheer som Friedrich Nietzsche och H.P. Lovecraft
- Mark McConville som Aisopos
- Matt Gourley som Carl Sagan
HG Wells med Ayn Rand (foto: Steve Agee)
Lugna dagar på jordbävningskusten
På nordkusten smäller 10 meter höga vågor in över baskiska städer. Några mil norrut härifrån bävade jorden med 5,4 på richterskalan. Här är det bara sol, vårvärme och stillhet. Inte mig emot.
Snö som på Astrid Lindgrens tid
Pulsa längs den tysta och sliriga Odengatan och stampa av sig snön i en sekelskiftesport på Dalagatan. Såhär måste 40-talets vintrar ha varit (bortsett från gengasvagnar, pemittenttåg, ransoneringskort och att man kanske inte satt i köken och planerade just spaniensemestrar vintern -44).
Lokal solidaritet med EU-migranter
Efter att en demonstration mot romska tiggare utlysts på fejsbok ville några av de anställda på mitt lokala systembolag visa solidaritet med Europas fattigaste och mest utsatta, och skapade en egen manifestation på Gullmarsplan som jag förstås deltog i. I blötsnön blev det ingen jättesamling, men den antiromska demon var ändå klart mindre…
”Enligt Stockholmspolisens Länskommunikationscentral var det arrangören själv och en till person som genomförde demonstrationen och marschen från Gullmarsplan till Hötorget” — Metro
Här tipsar arrangören om mer lokal solidaritet!
Hur mycket de än bygger står tiden still
Hittade några glömda foton från den längsta och kallaste halvtimme universum upplevt sen Big Bang. När LHC nått sin teoretiska gräns borde nästa generations partikelaccelerator byggas under Solna Station.
Nu är våren här
AIK-Lahti på Skytteholms b-plan drog bra med folk och visade sig bli en konstig match. Gnaget hade full kontroll över matchen men tappade ändå in tre finska bollar. Sista kvarten ryckte ungdomarna (ja, jag räknar Pavey och kapten Goitom till dem) upp sig och kämpade sig fram till 4-3 på övertid. Hade matchen gällt något hade den väl kallats Miracle on Astroturf eller nåt annat klatschigt, nu var det bara fint att se ett svartgult lag vägra förlora.
Roligast var att Ofori ägde mittplan, Eliassons fina inhopp och den korta sekvensen när Lahtis pannbandslånghåriga forward joggade förbi läktaren som med Linkan i spetsen vrålade ”Klipp dig Tauer!”, ”Hoppa Tauer!”, ”Avgå Tauer!” Spelaren garvade och gjorde en halv tumrazzia så Janne T är uppenbarligen känd även i öst.
Kajvandringseftermiddag
Vandrat längs stadens kajer och tänkt intensivt på absolut ingenting.
Demonstrationsåret 2015 inlett
I flera städer samlades idag människor i breda manifestationer för skydd av moskéer och människor som hotas av ny- och gammalfascister. På Mynttorget talade politiker (bland andra Ali Esbati, Kalle Svensson och demokratiminister Alice Bah Kunke som lovade både bättre skydd från polisen och folkbildning om Islam) såväl som folkrörelseföreträdare, men det starkaste intrycket gav Gina Dirawi. Hon höll ett litet tal till alla muslimska barn på torget där hon lovade att alla vi vuxna ska ta hand om och skydda dem när elaka människor hotar, slår och förstör. Ett nyårslöfte jag fick rysningar av och skriver under helt och hållet på.
Begone, You Foul Eon Named 2014!
Så blåstes äntligen slutsignalen för 2 lax 14. Året försökte sluta symboliskt uselt med en sista uppdukad överraskning i form av bilkrasch i taxi på Centralbron, men bara glas och plåt gick sönder så avslutningen blev istället en fin middag med pyroteknik och goda vänner. We’ll take a cup o’ kindness yet.
DN skjuter raketer på stan
Dagens Nyheter firar sitt 150-årsjubileum. Jag hade hoppats på en ceremoniell defenestrering av Hanne Kjöller, Peter Wolodarski och Susanna Birgersson från 26:e våningen i DN-skrapan i den tyckonomiska hederns namn. Nu föredrog tydligen ägarna en klassisk fyrverkeriuppvisning, så jag har stått och frusit på Skinnarviksberget. Jag kom dit sist så jag fick inte plats att plåta raketer men fick en fin utsikt över stan när röken hade skingrats.
Österlensk filosofi under vinterhalvårets första solglimt
Helgat lite i Knausgårds by på Österlen. De flesta gallerier och trädgårdscaféer är stängda så här under kulturkofteriets lågsäsong, men landskapen och vyerna är alltid öppna. Och det var värt 70 moddhala mil i bil för att få en glimt av solen och alla de färger jag senast såg i augusti. Till och med de gråa nyanserna såg gladare ut efter någon timmes riktigt dagsljus.
Lucka 7 låg lokalt till
Har sällan hunnit ut och leta luckor i Kladdventskalendern men idag fanns en av luckorna så nära mig att jag inte kunde undgå att vara där först. En piratrevolutionär färgklick var precis vad den odekorerade sidan av betonggången under Etsarvägen behövde.
Pastellkaos på Cyklopen
Det prisnominerade anarkokulturhuset Cyklopen släpper sällan in några marknadskrafter, men idag var ett undantag då det frihetsvänstriga pastellpalatset fylldes till bredden av krimskrams, hempysslat och opunkig grannbefolkning. Det fanns inget där jag behövde, utom en trevligt kaotisk fikastund där elefanter doppades i saft, gurkskivor ”tappades” från andra våningen och kurdiska knivar recenserades.
Öar av ljus
I brist på solljus såhär i gråhösten tager en vad en haver. Solobio, fikor och landstigningar på funkisexotiska öar.
Alla helgons regniga kväll
Traditionsenlig tur till Stockholms mest överklassgotiska plats – Galärvarvskyrkogården. Innanför döljande murar och i skuggan av Nordiska museets skogstokiga fasad vilar amiraler, kaptener, okända kortdistansseglare från regalskeppet Vasa och en och annan privatteateröstermalmare.
Det finns nätter då Hammarby Sjöstad…
… känner sig lite extra emo och gothar ner sig i regndimma och nordengelsk industrilandskapsdress.
Såna nätter kan till och med jag gilla Hammarby Sjöstad en liten aning.
Hösten – en kortversion
Har visst förträngt den här plattformen (och alla andra) sen i somras. Så, sen sist: politisk depression, personlig existentiell ångest, AIK-mässigt svart hål. Men också ett par korta positiva upplevelser i form av antirasistisk Linje 17-festival (om än med blödande knä och 39 graders feber) i början av september och disputationsfest med sopblåsa och vardagsrumlivestomp.
Mäktigt vackert oljud i Kungsan
Mitt i dånet av talkörer, ringande kyrkklockor och brölande vuvuzelor var vi hundra gånger fler än nazisterna, tusen gånger vackrare och oändligt mycket mer blandade i åldrar, uttryck och utseenden. Inboxade mellan polisens kravallstaket visade vi på olika sätt och med olika verktyg att det här är vår park, vår stad, vår offentlighet – och att i den finns inte plats för nazism.
Derbyångest, svettångor och rökbombsmoln
1-1. Skitmatch. Men som alltid en upplevelse och bra träning i att överleva i syrefria miljöer.
Dags igen för trängsel och betong
Efter en vecka med bubbel, kvällsbad, enorma åskstormar, kungligt besök och bilpendling är det dags för mer vardaglig vardag hemma i stadsbetongen. Nära döden-upplevelsen under torsdagmorgonens oväder ville jag förstås fota men det var helt enkelt omöjligt att fånga. Ösregnet och de plötsliga orkanbyarna gjorde att blixtarna bara framträdde i form av sekundsnabb stroboskopbelysning och röklukt. Eller med polisens mindre poetiska ord: ”Ovädret natten mot söndagen skapade stora problem, främst med bränder efter blixtnedslag. Ett hus och ett antal bilar har brunnit med anledning av ovädret i Haninge.” Åskvädret var desto mysigare på avstånd. Nattbadet timmarna innan, mot en blixtblinkande horisont, var magiskt.
Västmanland i brand – nostalgisk betraktelse
Följer med ett halvt öga skogsbranden utanför Sala och har lite skuldkänslor gentemot de hotade norbergsborna över att jag är lättad av att branden sprider sig åt nordväst och inte österut. I brandområdets östra kant ligger nämligen lilla Salbohed, där min morfar föddes och bodde hela sitt liv som folkskollärare och fotograf, och där jag levde på kalvdans och röda vinbär på somrarna fram tills hans död i början av 80-talet. Hittade några bilder på bygdeband.se (verkar vara släktforskarnas wikipedia) och lite coolare modernismen.se.
1800-talets borgarskap hade rätt
Det här med att flytta ut till havsbandet och lindra jobbpendlandet under årets varmaste vecka med morgon- och kvällsdopp är ett life hack av episka proportioner. Nu är ju jag bara en tillfälligt inlånad badjävel och inte en disponentvillaägande disponent, men jag fattar grejen.
Skärgårdsblandning
Trotsade vårt nytropiska klimat och vågade mig på en snabb söndagstur till Torö, Landsort och Nynäshamn.
Fler foton från sydost finns här.
Svalka är mitt opium
Jag och värme är inte de bästa av vänner. Nånstans vid 12 grader tycker min kropp att det är värmebölja. Så att äntligen få en natt i ett rimligt tempererat sovrum är den största lyx jag kan tänka mig. Att det dessutom finns sjöutsikt och vågskvalp är bara en bonus.
Demonstration för Gaza
Tillbaka på Medis. Den här gången för att protestera mot Israels blodiga bomb- och invasionskrig mot Gazas befolkning. Förutom att polisen efter ett missförstånd kring en flagga gick in och plockade en demonstrant vilket fick unga arga män att gå runt och ropa var det en lugn demonstration i den svettiga värmen. De planerade talen var alla tydliga och rimliga, men avbrottet för att spontanhylla den tillfälligt arresterade demonstranten med flaggan borde arrangörerna ha avhållit sig från. I relation till hur Gazas befolkning utsätts för bombningar och militär terror går det liksom inte att martyrstämpla en nisse med oklar flagga som varit omhändertagen i 20 minuter av södermalmspolisen…
Klarabergsgatan – minnenas aveny
Satt med en islatte på centralen idag och såg ett knepigt mobilselfieförsök vid bordet bredvid. Jag såg en chans att uppfylla min plikt som nollåtta och vara hjälpsam mot ett par vilsna turister så jag erbjöd mig att knäppa och maila en bild. Först efteråt insåg jag att ”turisten” inte bara är solnait utan också min gamla musiklärare från mellanstadiet. Sorgligt nog är de trevande trumkompen jag lade till the Pogues som en kommunal kassettbandspelare distade fram i hans klassrum för 30 år sen de tightaste jag satt.
Utelåst från VM-final
Så var första arbetsdagen efter torparlivet avklarad. Sträckkörde hem från Småland med beslutsam gasfot (och kraftfull bromsdito när två husvagnar stannat mitt på motorvägen för att rädda en tappad cykel i högerfältet) igår för att hinna se VM-finalen.
När jag öppnade bildörren utanför lägenheten fick jag en knivskarp men fyra timmar försenad bild av mina hemnycklar säkert undangömda i en låda i de djupa skogarna 30 mil söderut. En lång kedja av nyckelkompisars nyckelkompisar senare kom jag in lagom till andra förlängningskvarten så fick ändå se Tysklands rättvisa avgörande och sen 25 minuters firande à la TV4 (alltså reklam utan avbrott) innan jag somnade.
Småplock från lat dag
Bortafight i bruksort (Åtvidabergs FF – AIK)
Hemma på torpet igen efter en enkel tremålsseger mot Åtvidaberg på nygamla Kopparvallen, och en härlig start på hybrisens höst. Det var som oftast när AIK spelar en vänlig om än högljudd svartgul invasion i Åtvid. Qatar-hettan och ölen som serverades på parkeringen utanför Willys (inget Backstugan direkt) höll kanske de myllrande gnagarna lite lugnare än vanligt.
Vår läktare såg ut att vara en urgröpt 1800-talslada fylld med stolar. Det går inte att lämna en bortaläktare i trä och gjutjärn utan att känna lite sorg över gamla Råsunda, men nästa vecka får vi ta nya tag med att slita ner SvFF:s månglartempel till ett hus med själ.
Solsting på torpet
Day three, right. Har hittat en fönsterhake där jag kan hänga telefonen för att få lite svajig 2G-täckning. Katten jag förväntas ta hand om har flyttat ut i boden, hon är tydligen ännu räddare för okända människor än jag är.
Fick idag genidraget att vattna alla grönsakslanden och sen slå och klippa gräset när det var som varmast i solen strax efter lunch. Fyra timmars flodsvettande och 10 bromsbett senare tog energin tvärslut. Fyra 1,5l-flaskor vatten senare börjar kroppen hämta sig.
Igår turade jag genom Tjusts skärgård till Västervik, home of the original medelålders stekare. Roligast var att se den gamla lyxnattklubben Slottsholmen som Björn Ulvaeus köpt men verkar ha vissa problem med att få ordning på. Den uppbrutna källaren var trashad och länsad så det blev tyvärr inga fina miljöfoton.
Hemmavecka med svenssonshopping
Har nu slipat inköpssidan av mina IKEA-skills till perfektionens gräns. På 70 minuter kan jag nu låsa ytterdörren, hitta perfekt parkering i Kungens kurva, handla för fem långa, tetrispacka bilen, sitta i kö på E4:an och fylla hallen med platta kartonger.
Jag har lite att jobba med på monteringssidan däremot, det tog en hel kväll framför VM att skruva ihop kameraskåp, lägga klicktrall och få upp balkongmöbler. Kanske får en ny chans snart då mina köksstolar inte har trä nog för fler stabiliserande skruvar och garderoben rasat ihop som ett korthus internt. Lite grönt på balkongen står dock först på kö.
Småländska detaljer
Skrapade lite på botten av minneskortet och hittade några detaljbilder som hängde kvar sen midsommar.
Idel ädel idyll – småländska midsommarfoton
Hemkommen efter vacker midsommarhelg i Odensvi-trakten. Trött och med stukad fot efter misslyckad fågelfotojakt i blöt skog, men fullmatad med sill, smulpaj och småbarnskramar.
Third verse, same as the first
Naturen börjar upprepa sig. Dags för nytt landskap efter snabbt bilbyte.
Södermanlands pärlor
Medan sommaren lugnat ner sig och lanserat lagom svalkande duggregn för gräsklippning har jag ställt om dygnet till Rio-tid. Efter att ha bestämt mig för att bojkotta skiten av korruptions- och fördelningspolitiska skäl har jag konsekvent nog sett nästan varje minut av fotbollen. Ikväll hoppade jag dock över ett par matcher och körde upp till eTuna och café Kaka. Utöver det perfekta sällskapet verkar också fiket vara nära på perfekt – den enda förbättring jag kan se vore om det istället för att stänga kl 19 förvandlades till lugn och pratvänlig cocktailbar med flatrate på €3,50 för drinkar.
Timmar utan VM-matcher
Utan dator i Dalarna
Hemkommen från en fin tur till Falun och södra Siljan som gick lös på sisådär 15000 kr i förstörda kapitalvaror men ändå var klart prisvärd. Roadtrippade upp med lillbrorsa till folkfestande Falun för att hälsa på lillsyrra och sambo. I bilen på väg upp fick kameran för sig att hamna i slagsmål med nya laptopen. Kameran vann på knockout, om än med en del egna skador. Så först nu kan jag på vikarierande dator vittja minneskortet, som bland annat kan berätta om att Jakob Hellman spelade på Rådhusplatsen, att utsikten över Siljan från Tällberg är nåt extra och att SD är markant representerade i bygden.
Ett lunchrum med utsikt
Hamnade på Solvallas lunchbuffé Kongressen idag – en exotisk plats för mig, ett andra vardagsrum för gubbarna och grabbarna som kört dit i varsin bil för att käka lite för mycket och snacka ner elitloppshelgen, vars rosa skyltar och vepor hängde kvar halvt nerblåsta vilket fick området att se ut som morgonen efter valvakan hos F!.
Jag gillar verkligen offentliga rum som är välbyggda, inpyrda och insuttna. Där inredningen är genomtänkt funktionell och fortfarande andas modernitet men hunnit bli lite sliten och bedagad. Inredningen i Vallas etagerestaurang känns 60-tal men taket och glasytorna säger 80-tal. Arkitekturhistoria verkar inte vara top-of-mind i travbanevärlden så det fanns inga guider. Hoppas bara att ingen får för sig att investera, renovera, ljusa till eller fräscha upp – åtminstone under de närmsta 40 åren eller så.
Foto som undvikande överslagshandling
Kände igår på mig att EU skulle bli betydligt brunare, så efter att ha röstat i motsatt riktning drog jag ut i det gröna för att komma ifrån alltihop ett tag.
Som vanligt när jag tänkt fota natur är det två brister som gör att jag kommer hem med mest skräp på minneskortet: jag har glömt allt jag nånsin läst om naturen så jag har ingen aning om var eller när jag hittar vad och hur det beter sig, och är dessutom alldeles för rastlös.
Tricket är förstås att sitta gömd i timmar och låta naturen gå förbi, medan jag snarare stövlar runt som godzilla och skrämmer slag på allt levande. Det blev alltså mest gräsänder och gråsparvar som fastnade i kameran igår, men som paus från den politiska depressionen funkade utflykten fint.
Färdigutflyktad och hemma i civilisationen
Efter ett dygns påhälsning i spenaten är det alltid lika skönt att komma hem till bebodda trakter och ställa sig i den stillastående kö som bildas på Hemköp under torget när slitna grönvita halsdukar försöker pruta på falukorv.
Tillväxten i sörmlandsregionen är fortsatt god
Har gått runt med macro och letat efter smått på tomten, det fick räcka som äventyr idag.
Helgens plåterier
Det blev två ganska olika photo-ops i helgen. En fnittrig porträttsession med blivande fil dr i mitt belamrade vardagsrum hemma och en rökig trepoängare i mitt andra, tommare vardagsrum – det i Solna.
Hej National Geographic, jag har varit på vilddjurssafari i veckan
Mannen som kunde fika med höns
Vårutflyktade till Äppelfabriken för gofika och barnhäng. Rågbröd med brie, ramslök och äppelchutney borde subventioneras och göras obligatoriskt. Hör ni det, Miljöpartiet? Reformutrymmet räcker!
1 maj för mina liberala avföljare
Jag hittade faktiskt ett par bilder utan röda fanor stämplade 2014-05-01 på minneskortet, så här kommer ett inlägg som kanske kan locka tillbaks det fåtal mer liberalt inriktade läsare som avföljde mig efter gårdagens demonstrationsreportage. Väl bekomme. Leve demokratin, friheten och det indexknutna apanaget till hovstallarna!
Första maj i snålblåstens land
Efter gårdagens valborgerlighet var det äntligen dags för en röd dag. Det blåste kallt men solen och folkmassan värmde. Vi var över 15 000 som gick från Medis till Kungsan där talen handlade om vinster i välfärden, fascismens fula ansikte och EU. Comandante Sjöstedt höll ett lite för långt och ganska oinspirerande reformistiskt tal, medan min statsministerkandidat Jenny Bengtsson från restaurangfacket var mer kompromisslös och eldande. En fin dag på det hela taget.
Turistvalborg
Lätt sliten mötte jag upp barnfamiljer och vårturister på Stortorget och fackeltågade sedan ner till Riddarholmen för att bränna Wrangelska palatset (trodde jag, men det var visst en dag för tidigt för sånt). Ett kyligt regn drev in så jag fick en ursäkt att gå hem och inta stärkande soffläge inför morgondagens kravaller.
Aprilhetta på grannkullen
Kreolmackor och plantageägardrinkar
Den lilla kulturcirkel kring serien Treme som bildades för 18 månader sen hade igår sitt första och sista sammanträde. Det första på grund av bristande logistik och obalanser i deltagarnas avsnittsslukartakt och samtidigt det sista på grund av att serien gått i mål på HBO.
The Wire-gubbarna David Simon och George Pelecanos hade gärna fått fortsätta en säsong till, presentera fler lokala musiker och fördjupa kritiken av katastrofkapitalismen i New Orleans efter orkanen Katrina.
Med tanke på beach 2014 är det nog ändå bra att det bara blev en tv-dinner. Mint Juleps på sockerlag och bourbon, po’ boys med heta friterade räkor och majo och decaf NOLA-kaffe med färskfriterade beignets var löjligt gott, men oljenivån i kroppen idag är all time high. Blir inte förvånad om Carl Bildts twitterkonto framåt kvällen börjar smyga ut argument för en USA-ledd invasion av min buk. ”Demokratin måste segra”.
Apokalypsen minut för minut
Jag vet ännu inte vad som hände över Bromma idag och kommer nog aldrig få veta, men det råder ingen tvekan om att det var ett extinction level event. Att naturlagarna höll på att kollapsa blev tydligt redan mitt på dagen när ett liberalt ungdomsförbund bjöd in SD till demonstration mot rasismen. Sen kom de röda molnen. Jag hann på något sätt hem oskadd och lever nu på kondensfukt och kall burkmat i husets kalla kriget-skyddsrum, i uppgiven väntan på att vad det nu är kommer hit.
Det civiliserade samhällets sista darrande wifi-vågor utnyttjar jag till att lägga ut några bilder av apokalypsen. I bästa fall kan framtida generationer dra lärdom av dem, i värsta fall ger de planetens nya utomjordiska härskare något att le överlägset åt.
Sen frukost i naturreservatet
Hade ingen frukost hemma när jag vaknade, så jag köpte macka, juice och kaffe på det mest gullmarsipanska av ställen: Trafiket. När jag ändå var ute passade jag på att köra ut till Ingarö och frullade i en vindskyddad klippskreva ute vid Björnö. Nu hemma med världens skönaste åkomma – svag solsveda i ansiktet.
Snabbrecension av att inte fota havsörn
I serien med snabbrecensioner av att inte göra olika saker har vi idag kommit fram till den i läsekretsen kanske allra mest efterlängtade test-aktiviteten: fota havsörn.
Då jag vid tidigare resor misslyckats med att komma havsörnen nära och jag idag hade en ledig dag plockade jag ut en bil och körde till en soptipp. Inte helt olikt en vanlig fredag alltså, förutom det där med bilen. Ett par kilometers kånkande på fotoväskan och en klättring upp på sopberget senare kunde jag konstatera att örnarna ätit upp allt roadkill de matas med och dragit vidare. Kanske blev de störda av andra citynaturmuppar eller av den milt irriterande kombinationen av metanstank och duggregn.
Jag ger den här upplevelsen en svag trea.
På plussidan:
+ Vacker gammal skog
+ Bäverglimt (den av er som tar det efternamnet får betala mig sen) vid en uppdämd bäck
+ Den udda upplevelsen att ha vidsträckt utsikt över en sopanläggning
På minussidan:
– Vattenflaskan rann ut i väskan i bilen. Vätskebrist alltså, utom i mitt nyaste objektiv
– Doften av lik och att pulsa genom före detta djur fick mig att må som likhunden Sampo
– Det hade nog varit roligare att fota örn än att inte fota örn
Längtan efter det postapokalyptiska landskapet
Mitt landskap? Nu är det betong, stress, lera och gubbkiss, men jäklar vad vackert det kommer bli några hundra år efter apokalypsen. Med sina bergknallar, konkursade skrytbyggen och redan nu illa underhållen räls. Med ruinerna efter globen och skanskvarn, de övervuxna brofästena och dimman som hänger över det som finns kvar av Södermalm. Och med Årstaviken som ett lummigt Mississippi hela ruinlandskapet kan spegla sig i.
Hämtat ut parallella världar på Josephs Livs
Bestämde mig för att börja läsa böcker igen, efter att helt ha trampat fast i podd- och tv-leran i något år. Jag passade visst på att lyssna igenom gamla Odpod-avsnitt medan jag surfade runt på Adlibris, så igår fick jag ett stort paket fyllt med scifi, alternate reality, medicinska thrillers och nåt slags gamingvärldens oral history.
Som tur var låg redan Jenny Wrangborgs Vad ska vi göra med varandra i varukorgen, så jag får åtminstone någon reell mylla att förankra mig i. Annars hade mitt grepp om verkligheten riskerat lösas upp till ett kvantvakuum under våren.
Friluftsliv i utkanterna av Barknåre
Åkte iväg för att få i mig lite lantluft och naturnära upplevelser. Nä, skoja bara. Lyxliv inomhus med gaming, skumpa och gourmet shit.
Mariefred revisited
Regnig söndag på Grafikens Hus och Gripsholms Slott i Mariefred.
Fler bilder här.
Utflykt till gråskalornas rike
Tog en söndagsutflykt till Bornsjön, där de lokala GTI-kidsen bevisade vilken mes jag är genom att blåsa om mig i 110 på den smala grusade vägen jag knappt vågade hålla 60 på. Tänkte lyxfika in Voltaire-kafét på Sturehofs slott men det blev det inget av. Skulle bara fånga det sista av det disiga gråljuset först och så hann de stänga. Skönt med lite luft och slask ändå.
GULLMARS.SE 