Slaskpost
Tog inte med kameran på dagens tur som går att beskriva kort: först gick den snabbt västerut och sen långsamt österut. Sen en öl på ”stan”, som är liten men nöjeslivsmässigt extremt överdimensionerad för lågsäsongen. Som en finlandsfärja två timmar innan avgång. Därifrån har jag inte heller några bilder då jag insåg att misären skulle kännas ännu värre i blixtbelysning. Så här är lite blandade slaskbilder från rummet istället…
-
- Hitchcockträdet på min gata
-
- Stämplat mini-visum för in- och utresa i norra cypern
-
- Lokal brygd – inte så dum
-
- Liten språkkurs på hotellrumsväggen
-
- Cypriot räddade turist, fick hipstercool stentavla
-
- Varför lär jag mig aldrig?
Energikrisen
Det råkade bli ett distanspass idag, och sex timmars cykling på en för stor mountainbike känns i kroppen nu.
Tanken var egentligen att bara susa upp till Famagusta på den turkiska sidan av buffertzonen för att ta lite bilder, men jag körde vilse vid exakt varenda vägskäl. Har ingen aning om hur lång turen blev – stängde av GPS:en när batteriet i telefonen började försvinna – men med starkt tempo i början och en hel del grusväg och total utmattning på slutet… kanske drygt tio mil?
Det var så länge sen jag körde något längre pass så jag hade glömt att jag inte klarar att äta en lätt frukost och sen cykla sex timmar på bara två bananer, en energy bar och för lite vatten. Har lovat mig själv att stanna för lunch imorgon.
För att fortsätta på mitt tema från igår (pastisch på Carl Bildts ”jag vet allt bäst”-blogg) så har jag i dagens kavalkad av turistknäpp varit väldigt rättvis och politiskt korrekt: båda sidornas krigsmonument finns med, liksom både ortodoxa kyrkor och moskéer.
Myggplågan och MENA-regionens politiska instabilitet
Veckans stabila väder med över 20 grader på dagarna har en nackdel: de libanesisk-syrianska myggorna har vaknat till liv.
De är lika envisa som våra svenska arter, men smartare och flygtekniskt betydligt skickligare. Svenska myggor brukar man kunna fånga i luften med ett snabbt nävgrepp, men de här smiter ur handen oskadda. Svenska myggor (till och med de glupska bergslagsmyggen från Svartån) brukar också nöja sig med en sittning även när de inte lyckas fylla hela bakkroppen med blod. De här kommer tillbaks gång på gång tills de är proppmätta. Men den riktigt obehagliga egenskapen är att de jagar i flock. I natt hade jag tre små flygande vargar på mig. Så fort jag tände satte de sig tysta på den mörka sänggaveln och när jag gav upp och släckte igen så spred de ut sig och gav sig med planerad precision på varsin kroppsdel.
Jag är på en delvis ockuperad ö och vid hamnar och flygplatser finns skyltar om vart flyktingar från Egypten och Libyen ska vända sig. Regionen runt östra medelhavet har lidit av konflikter så länge som vi har skriftliga källor. Statsvetare brukar nämna historiska orsaker som avskogningens effekter på erosion och ökenspridning, bristen på färskvatten, religiösa skillnader och de många förekomsterna av storslagna imperiebyggen, inklusive den västeuropeiska kolonialismen som först efter andra världskriget började vittra samman.
Jag har en enklare förklaring till hur kulturer som har gästvänlighet som grundpelare ändå ständigt hamnar i konflikt med sina grannar: sömnbrist och klåda.
Nämnde jag förresten att hotellgrannen snarkar så att väggen darrar?
-
- På golvet – ett statuerat exempel på min försvarsvilja
-
- Krigsskådeplatsen och dess… ovärderliga konstskatter
P.S. Nej, det här är inte problem på Fukushima-nivå, men alla problem kan ju inte vara det, då vore vi illa ute.
Kvällssol
Lämnade kameran hemma under dagens cykeltur. Fem mil längs kusten blev det, sen fick jag fly solen och ta lite siesta. Pannan börjar få en bourgogne-röd ton och att se ut som ett bilbakljus känns som en dålig idé, särskilt som jag då och då märker att jag cyklar på fel* sida av vägen.
*) med fel menar jag förstås rätt, det brittiska imperiets dagar får fan vara över snart.
Vintersport och sommarcykling
Längtade hem till Gullmars lite nu ikväll. Inte för att jag är solsvedd i ansiktet eller för att jag tvingades lämna min racer hemma och hyra sunkig mtb, utan för att AIK körde över HV71 i fjärde raka kvartsfinalen på Hovet. Webbradion därifrån fick ticka bort mina dyrt förköpta wifi-timmar men oj, vad det var värt slantarna! Ja, och så har jag visst slöhojat lite bland klipporna idag. Åtminstone om man ska lita på min Nikon. Jag behöver middag. Undrar om det finns nån gnagarpub här?
Litet P.S. till föregående post
Tog två timmar och tio minuter att gå hem från jobbet. Precis som det gjorde i somras. Men det kändes längre. Jag borde skaffa en cykel.
Senaste veckans hem- och bortgångar i glada färger
Jag går loss på Stockholms gator
Den här bloggen är kanske inte direkt där uppe med WikiLeaks när det gäller att publicera oväntade scoop. Men nu ska jag bomba ut en sällan kommenterad aktualitet: det är snorkallt ute!
Att cykla i det här vädret känns som att kasta pärlor åt svin. Asfalten i sydeuropa förtjänar kontakten med mina däck. Isvallarna och moddgroparna här gör det inte.
För att straffa mig själv för att jag inte samlar mil i cykeldatorn har jag börjat promenera hem istället. Hem från jobbet och från vinsliriga middagar, hem från koffeinstinna kusinfikor och pendeltågsstationer jag åkt i onödan till för att få gå en bit.
Hur kort eller långt jag än tror att jag gått visar det sig alltid vara precis 6,7km, vilket är ganska lagom i kylan men samtidigt lite spooky (kunde varit temat från en Stephen King-novell). Promenadpendlarsporten ger inga direkt hisnande fartupplevelser och batterierna i mitt bluetoothheadset brukar ge upp efter en timmes mp3:ande men nu har jag dragit ihop fem mil på en vecka och börjar komma in i det.
Dagens 7km gick jag i eftermiddagssol så jag passade på att lyfta kameran några gånger:
Promenadkaos efter solchocken – extra stort bildspecial
Gullmars -> Danvikstull -> Fotografiska muséet -> Gullmars. Solen och snön var tillbaks. Likaså delar av stans busstrafik. Och Foppa.
I’m the man
Det gick faktiskt. Nu är hon tyst och snäll när jag vill det och skriker och vrålar när jag så önskar.
Helgprojekt 2
Jag har länge varit tveksamt inställd till LCHF (och alla andra enkla lösningar som med religiös fundamentalism försvaras på olika nätforum). Nu har jag ändå trotsat min tvekan och testat LCHF-käk i tre veckor.
Några kilon har jag blivit av med, men det är många kvar som ska bort inför vårens cykelresor. Bäst vore förstås att äta som vanligt och cykla lika mycket som på sommaren, men jag är helt enkelt för mesig* för distanspass i tio minus på vägar av isflak.
Såhär såg det ut i köket för en månad sen - den som ändå...
Det är svårt att följa en kolhydratsnål diet när man står över kött och fågel och dessutom försöker både handla och äta smart på alla tänkbara sätt: miljö-, rättvise-, energi-, klimatmässigt och allt vad det nu är man ska tänka på.
Stekta grönsaker och räkor, yoghurt, cambozola
När de enda helt godkända råvarorna är bark och gamla tidningar måste man ha lite fantasi i köket, och min har tagit slut. Vad finns det för lunchrätter som fyller mina motsägelsefulla kriterier?
Lunchlåda: Halloumi, färsk spenat, lax, sallad och cashew
*) När jag blir stor ska jag lära mig att följa reglerna 5 och 9, jag lovar.
Helgprojekt 1
Stackars gamla japanstratan har nu surrat och sprakat i fem år och inte fått nån omvårdnad på över tio.
Sannolikheten att jag får ljud ur gitarren igen utan att lämna in den till ett proffs är nog fifty-fifty, men nu ikväll plockade jag fram träoljan, lödkolven och morakniven…
…och förstås det viktigaste av allt när man ska renovera saker – ett riktigt gubbnördigt tålamod. Undrar om Thurston Moore, Lee Ranaldo och John Frusciante har ett sånt, eller om de har servicebil med mekaniker?
Min onda tvilling
Igår på väg till jobbet stannade jag på kaffeburen i t-banan för en cortado.
Kvittrande barista: Var inte du här inne alldeles nyss?
Jag: Näe?
Kvittrande barista: Meh, då var det din bastard brother!
Jag: Ja, jag har tydligen en dubbelgångare i Hammarbyhöjden.
Kvittrande barista: Det förklarar saken. Vad ville du ha?
Jag: En cortado tack.
Kvittrande barista: Vi har ett erbjudande, chocolate chip cookie för 10 spänn?
Jag: Nej, tack, bara kaffet.
Kvittrande barista: Du också??
Ungernrevolt 2.0
Nej, jag kan inte släcka ner wordpress.com för att markera… Men det är hög tid för Gunnar Hökmark och andra hökar som glatt hejat på kryptofascistiska Fidesz i Ungern att visa var man står!
Okulärapokalyptisk eklips
Öronen hindrade mig från att sova så jag stapplade runt hemma och kom på att om jag bara höll mig vaken lite till skulle jag kunna gå ut och förstöra ögonen också genom att titta direkt på solförmörkelsen. Kör i vind, sa min inre dr House, alltid glad över självexperimenterande.
-
- Silhuetter funkar tydligen
-
- Fan, nu är allting jag tittar på helt vitt
-
- Rajdidaj, nuså, nytt försök
-
- Jaha
-
- Ok
-
- Nej, hem till gullmars igen, frukostdags
Åå! Åå-åå! istället för champagne, alsolsprit!
Sen annandag jul är jag invaderad.
Det började som extern otit, alltså hörselgångsinflammation eller ”simmaröra”, och satte sig snabbt på hela ytterörat. Efter ett dygn var halva huvet svullet. Smärtan dunkar till så att jag börjar längta efter den relativa njutningen efter mitt dubbelpipiga benbrott för några år sen. Några timmar senare känner jag mig helt döv men frisk, och börjar fundera på om jag inte skulle cykla några mil på trainern ändå, och pang, så smäller det till igen.
Örondroppar och spritomslag hjälper ingenting, och högdoscocktailen av två olika antibiotika är som att klia bakterierna lite på magen – de blir bara glada av uppmärksamheten och viftar på svansen. Nu väntar jag på odlingssvar från labbet men min osvikliga inre Dr House säger mig att det jag bär på är antingen Pseudomonas aeruginosa – en legendariskt resistent bakterie som gärna borrar sig in i skallbenet:
P. aeruginosa
…eller en ovanlig svamp vid namn Aspergillus flavus, som jublar över den bakteriefria miljö den nu fått att leka i:
A. flavus
Vem kan förresten undvika att bli imponerad över de senaste årens framsteg inom 1) mikroskopisk fotografi och 2) medicinsk information på webben? (De vetenskapliga fotona ovan är hämtade från University of Southern Californias usc.edu/hsc respektive hibigeebies.com, som marknadsför Mölnlyckes antimikroba medel.)
Mitt nyårslöfte för 2011 är att ha en roligare nyårsafton än förra året. Jourvårdcentralen är bra på många sätt, men när det gäller firande av högtider går den inte upp mot en resa till någon sydeuropeisk kulturstad, en fin middag med vänner eller en kartong kinaskott, en flaska T-röd och en skogaholmslimpa under Skansbron.
Min nyårsmiddag
Mikrogentrifiering
-
- Men vegolasagnen blev bra till slut. Dags att gentrifiera nästa rum i ungkarlslyan!
-
- … och lyckas beordra 220 graders värme, men inte i 45 min som jag trodde, utan *om* 45 minuter.
-
- Första middagen. Med tio års systemutvecklande i ryggsäcken skippar jag förstås bruksanvisningarna…
-
- … och därefter mitt lilla bidrag till bolånebubblan och ett par leveranser från IKEA.
-
- … radikala åtgärder. Först överdrivet våld med brutala instrument…
-
- … och bedömde snabbt att situationen var allvarlig nog att kräva…
-
- … så kom Fredrik körande…
-
- Om vi backar till början av vintern…
-
- Med induktionshäll (eller som vi naturvetare kallar det – svart magi)
-
- Äntligen ett användbart kök!
Skott i mörkret
Not much to tell, really… Jobbar (hårt), äter (dåligt), sover (illa), cyklar (långsamt). Får man ta semester snart?
-
- KF-huset
-
- Kram kram!
-
- Pollare på Stadsgårdskajen
-
- Marabouparken
-
- Katarinahissen
Bilder från Sthlm Cyclocross 2010
Härligt väder, fin bana, tuff tävling (även om Magnus Darvell var lite väl överlägsen).
Söndagkväll brat-style
-
- Byte till dubbdäck – stekig söndagskvällssysselsättning i storstan
-
- Orkidén har tappat alla blommor utom två…
-
- …och blodgivartroféerna bara slocknar…
-
- …eftersom det drar så kallt från ”kylskåpet”
-
- På datorn: mitt alter ego, som är tjockast i holländska ligan…
-
- …men har en blytung vänsterdoja (observera namnet på tröjan)
Prioriteringar
Den här köksrenoveringsgrejen har startat en tankebana som jag inte riktigt vill följa hela vägen: finns det andra utgångspunkter för hur man har det hemma än hur många cyklar man har?
Inredning är en fråga om prioriteringar. Jag väljer till exempel att inte ha inredning utan parkering.
Bangura – Gefle: 2 – 0
Läget var kylslaget, nervöst och plågat före avspark. Men gnaget trollade fram offensiva takter som bara setts tre, fyra gånger i år. Vår egen blood diamond, nyss tragikdrabbade Mohamed Bangura, spelade som vanligt som om han vore inlånad från Barcas A-lag snarare än budgetköpt från Värnamo.
Han har alla chanser att bli en världsforward, hoppas vi gnagarsvin inte maler ner honom innan han når dit. Idag var relationen mellan Bangura och publiken, Bangura och bollen, Bangura och medspelarna det som spred värme över det nollgradiga Råsunda.
(Ja, det kemikaliebeska gevaliakaffet med påspulvermjölk värmde förstås också fint när det frätte sig ner genom halsen. Gotta love it. Blir det non-fat chai latte grande i pausen på Swedbanks fiffelarena i framtiden tro? I en pappmugg med Lars-Erik Salminens nuna på?)
-
- Mohamed Bangura, minst lika ”för bra för Allsvenskan” som Ivan Obolo
-
- Ömsesidig kärlek mellan Bangura och Norra
-
- AIK: I en enda graciös rörelse stövlade Goran in 1-0, kickade målvakten i pannan och rev målnätet
-
- Enkel match, på papperet och i verkligheten
Vinterlajv
Jag är med i ett lajv som utspelar sig i skiftet mellan den senaste istiden och yngre stenåldern. Jag spelar en utstött överårig neandertalare som hankar sig fram i klanbebyggelsens södra utkanter.
Jag har glömt hur ett varmt mål mat känns i kroppen då min diet nu består av frukt och nötter (och någon enstaka 7eleven-sallad). Min energinivå ligger därför på minimum då jag släpar mig i minusgrader till mitt dagliga slit i stenbrottet. (Tur att nån hunnit uppfinna hjulet i den här parallella verkligheten, hade säkert varit ännu segare att cykelpendla annars.)
Den svenssonbrackiga orsaken till mitt ofrivilliga lajvande stavas köksrenovering. Rummet i fråga är minimalt (en kub på 280x280x280 cm) så jag kommer nog inte nå upp till Sveriges just nu mest utskrattade människor i fråga om navelpetande designcocooning, men det är aldrig fel att försöka!
Cyklismens bästa tid är nu
Det är på tok för fint att cykla till jobbet nu i oktober, så det är en himla tur att jag åkt på höstens tredje förkylning. I måndags var det extra krispigt att vara cykelpendlare istället för kösittande näspetande miljömördarmongo (eller som det heter i SAOL: bilist).
-
- Dit ska jag…
-
- Men här står jag…
-
- Och glor på utsikten medan fingrarna fryser till
Minns Mark E Smith idag – imorgon kan det vara försent!
Står och tömmer mitt kök som ska rivas och drabbas av en migränliknande klarhet i tanken: Ingen får någonsin glömma The Fall. Mark E Smith kan leva för evigt – ingen vet – men mer förenligt med de naturlagar som vetenskapen identifierat vore om han kollapsade framåt våren 2011. Det positiva med det vore att alla fem nobelprisen 2012 då automatiskt skulle gå till M.E.S. (ett s k ”Posthumous Nobel Lifetime Achievement Grand Slam” som det kallas i stadgarna), det negativa att nån annan måste ta över. Vår idoljurystyrda SATS-inspirerade nutid är helt enkelt inte redo att fylla en sån lucka.
Remember Mark E Smith today – tomorrow it may be too late!
As I’m tearing down my kitchen at home I’m struck by a migraine-like clarity of thought: No one must ever forget The Fall. Mark E Smith just might live forever – nobody knows – but the laws of nature should have him collapse in the spring of 2011. The upside to that outcome would be that M.E.S. would then automatically receive all five Nobel prizes (the full ”Posthumous Nobel Lifetime Achievement Grand Slam” as stated in the foundation’s by-laws), but the downside would be that someone else would need to take on his role. Our talent show jury-rigged fitness-driven times are simply not up to the task of filling that gap.
Life should be full of strangeness
Like a rich painting
But it gets worse day by day
I’m a potential DJ
A creeping wreck
A mental wretch
Everybody asks me
How I wrote ”Elastic Man”
His soul hurts though it’s well filled up
The praise received is mentally sent back
Or taken apart
The Observer magazine just about sums him up
E.g. self-satisfied, smug
I’m living a fake
People say, ”You are entitled to and great.”
But I haven’t wrote for 90 days
I’ll get a good deal and I’ll go away
Away from the empty brains that ask
How I wrote ”Elastic Man”
His last work was ”Space Mystery” in the Daily Mail,
An article in Leather Thighs
The only thing real is waking and rubbing your eyes
So I’m resigned to bed
I keep bottles and comics stuffed by its head
Fuck it, let the beard grow
I’m too tired,
I’ll do it tomorrow
The fridge is sparse
But in the town
They’ll stop me in the shoppes
Verily they’ll track me down
Touch my shoulder and ignore my dumb mission
And sick red faced smile
And they will ask me
And they will ask me
How I wrote ”Elastic Man”
Arbete och fritid
När man går ut på jobbets balkong för en stående macklunch vid åttablecket på kvällen och inser att solnedgången över de andra tomma kontoren är veckans första och enda natur- eller skönhetsupplevelse så är det kanske dags för en ledig dag eller två? Kanske rentav lyxa till det med en cykeltur i dagsljus? Nästa helg får det bli.
Work work.
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.
Derby i grannkåken
Lugn och skön kväll i hooden. 13850 personer på tunnelbanevagnen jag åkte i från jobbet, lika många poliser som väntade vid globen och solklar seger i skrattmatchen mot Östermalms ishockeyförening.
Syra hackar fett
En trött bloggpost vari staten propagerar för sinnesvidgande droger, en papperskorg inte har rensats från gatukonst ännu, och hösten tycks ha hittat till stan.
Förort, valdag, svält
På väg från min vallokal till valvakan med familjen cyklade jag förbi den för bara några år sedan blomstrande förorten Aspudden och möttes av en hjärtskärande syn.
Fyra år av borgerlig regering hade tvingat ut den svältande, utförsäkrade lokalbefolkningen på gatan med sina älskade ägodelar i knyten. Allt var till salu då undernärda familjer desperat försökte få ihop pengar till bröd eller byta till sig några potatisar. Det var förstås en tragisk syn men samtidigt en vacker uppvisning i den mellanmänskliga värme och solidaritet som växer fram i det ekonomiska förtryckets glipor.
Vi kan nu bara hoppas på att den röda linjens bitande vinterkyla dröjer så länge som möjligt så att Hägerstens bostadsrättsägande trasproletariat ges en chans att hinna isolera sina fuktiga bostäder med grälla topshop-toppar och slackriga t-shirtstore-tishor och hacka upp sina stringhyllefynd till värmande brasved.
Fyra år till.
-
- Isoleringsmaterial stiger i pris
-
- Asfaltsdjungelns lag råder i Aspudden
-
- Antikt färdmedel i bensinbristens stadsdel
-
- Familj med tillfällig försörjning öppnar spontant soppkök
-
- Allt ätbart tog förstås snabbt slut
-
- Svältande massor på gatorna
-
- Utfattiga säljer papperskorgsfynd
-
- Revolutionen kördes över i år igen
2 km loppis
2
Istället för speaker – skogspoet
Ronde van Retaard är nog den enda cykeltävling jag hellre hade varit med i än de klassiska Tour-etapperna på 60-talet. Nästa år hoppas jag att Tour de Retard är tillbaks här i stan. Då ska jag vara med, förstås på en för evenemanget specialbyggd (eller kanske snarare -dekonstruerad) cykel.
Vad jag vet brukar det inte vara någon vidare konstsatsning i södertörnsskogarna, men man kan ju alltid hoppas att Kanot Club Velour (eller vad de nu heter) tar med sin huspoet:
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.
.
Det vore också underbart om den göteborgska direktions- och kvastbilen finns med. Tänk vilken njutning att ha den rullande strax bakom sig (med Valkyriornas ritt dånande ur skrapiga högtalare) när man tappat kontakten med gruppetton (igen):.
Kvastbil (fotot snott av heklamama på happymtb.org)
Valrörelsen är igång – som vi alla längtat!
Promenerar genom stan. Valrörelsen känns lika het som en kvartsfinal till schlagerfestivalen och pr-byråerna har efter att i två år gråtit sig till sömns framför Obamas kampanjmaterial gjort två genomgripande förändringar: 1) dummat ner valaffischerna ännu ett snäpp, och 2) gissat att verklighetens folk nog känner sig hemma med Times i kursiva versaler.
-
- Pluralism i framtidens Stockholm
-
- Kristdemokraternas affisch inzoomad
-
- Sossarnas affisch inzoomad
-
- Glappet mellan FP:s politik och liberalism är stort
-
- Blockpolitik är fördummande
-
- Klart för kravaller – när, var, mot vem?
-
- Borgarfinansierad kommersiell punkshow
-
- Skärgårdsbo, ej röstberättigad i Sthlm
-
- Debatten engagerar inte många
-
- Turister helt utan valångest
15 grader och regn = hemma
Ryanair fick förtroendet att bära hem mig. Det gick ju fint till slut, efter ett par timmars försening, oannonserat gatebyte och ett misslyckat landningsförsök.
-
- En liten öl och happymtb efter cykelpackning
-
- Hejdå, kära greenroom
-
- Hejdå, medelhavet
-
- Energidryck (med motsättningsfull uppmaning)
-
- Störst bagage när han dör vinner
-
- Vad, kunde man ha BADAT också? Shit.
Palma and beyond
Cykeln skäms över sin väska
Idag var en riktigt bra dag på cykeln. Drog som vanligt iväg för sent för att dra nytta av någon slags morgonsvalka, men det fläktade från havet och jag fick i mig några sköna mil och ur mig min sista överskottsenergi.
Inte beboeligt, men snyggt
Började med ytterligare en omgång sightseeingsnurrande i Palma. Söndag och siestatid gjorde att stan var tom, tyst och trafikmässigt trivsam.
Stortorget
_
Nej, ingen behållare för tjurkött
Sen hade jag siktet inställt på den läskiga Calvia-stigningen men lyckades köra fel väg hela tiden och tvingades efter lite berg- och dalbanecykling vända helt om två gånger i ett par olika gated communities för tyska golfpensionärer. Jag bestämde mig då för att slöglida längs kusten och ta calviavägen söderifrån istället.
Fredsduva ger sig av...
_
... när knugen kommer
Men nånstans gick den planen också fel – eller rättare sagt fick jag något roligare att göra. Jag kom ikapp en solokörande kille i klubbkläder. Han sneglade bakåt, såg ett svettofetto med styrväska och sprätte iväg. En sån utmaning har jag längtat efter! Det var bara att skippa dagens färdplan och hänga med i det spontana streetracet tillbaks längs kusten.
Bankskylt med stil
Benen höll rätt bra skick efter att jag meskört hela veckan så jag klistrade mig vid hans bakhjul och gick om och drog ett par gånger när han verkade tröttna. Vi höll igång den kärvt tysta och inte så lite barnsliga macho-fighten i dryga 40 km/h längs den som tur var lågtrafikerade huvudvägen fram till mitten av Playa de Palma där han överraskade mig genom att köra om en buss på höger sida och försvann. Då först kände jag hur testosteronet sjönk undan och vattenbristen gjorde sig gällande (jag var precis på väg att gå in på en supermercado och fylla mina flaskor när jag stötte på honom) och jag kunde lämna den fyrfiliga vägen, fika vid playan och sen ta världens finaste cykelbana hem.
Balneariofika efter racet
_
Vy mot Palmanova
Jag köpte och drack två liter vatten sittande på strandmuren medan jag knäppte lite fler bilder på Mallorca Surf Action.
Titta vi flyger igen
_
Titta vi flyger ännu högre
_
Bruna ben hos publiken
_
Dags att droppa
_
Surftalyban
Lite fler turistiska bilder från Palma:
Plats för kort
_
Fasad
_
Duva och myspace-klibba
_
Varmt idag också
_
Identitetskris
_
Plaza de Toros
_
Schyssta balkongräcken
_
Ung arkitektur
_
Unga arkitekturintresserade
_
Arkitektoniskt ryschpysch
Och så lite skyltar på svenska:
Söndagssiesta, bara att gå hungrig
_
Gällivare här?
_
Skolkat från pizzeriaskolan?
Och en bonusvideo – genom ett öppet fönster på stora torget hörs någon öva på sitt piano:
Mallorca Surf Action 2010
Jag toppade cyklingen igår med att promenera 1,5 mil efter en rejält sen middag. Kände mig rätt urlakad i morse och hade svårt att jobba ikapp vätskebalansen så jag har tagit en vilodag från cyklingen. Har bara rullat till Palma och tillbaks, badat lite under flygplatsens inflygningsbana och spanat in ett sånt däringa ungdomsjippo som pågår 50 meter från mitt hotell.
Mallorca Surf Action hålls för femte året och blandar öppna tävlingar med proffsuppvisningar. Streetboard-tävlingen var alldeles för långdragen men de inbjudna proffsens uppvisningar var kul att se. Imorgon är det vattensportfokus men då är jag förhoppningsvis upptagen med att kämpa mig upp för Coll de Soller.
-
- Över C’an Pastilla
-
- Air framför hotellet
-
- Skatepark i ok läge
-
- Trial-världsmästaren Dani Comas
-
- Planksurfning
-
- Air på streetboard
-
- Skönt att sitta ner, 33 grader i skuggan
-
- 360 Volt
-
- Master
-
- Koncentrerad knodd
-
- Lokal BMX-kung
-
- I pryltältet
-
- What goes up
-
- Nikon, skatemärket nr 1
-
- Dani Comas hoppar upp
-
- Liten pöjk på wakeboard
-
- Gube
-
- Dykstilen
-
- Saxstilen
-
- Floppstilen
-
- En ny stil
Jämn bränna
Vilken tönt jag var när jag tyckte det var varmt att cykla igår! Idag var det varmt på riktigt! Vägarna dallrade ikapp med mina benmuskler. De två små molnen på himlen vägrade konsekvent lägga sig i vägen för solen, och eftersom jag så klart försov mig igen så blev mina timmar på vägarna dagens fyra varmaste. Åtta mil blev det, varav bara några enstaka kilometer var helt njutbara. Bakhjulet funkar fortfarande – ta i trä – men jag orkade å andra sidan inte ta i särskilt hårt idag på grund av värmen.
Någon klättring till Randa blev det inte idag heller. Jag tog på mig pulsklockan idag för att undvika såna oönskade bieffekter av värmen som… eh vahettere… plötslig död. När jag kom till byn där klättringen började tog jag en paus i skuggan, och när jag vilat ett bra tag låg pulsen på 105. Det kändes inte som ett bra tecken så jag höll mig till utförsbackar ett tag istället och tog vägen förbi Cala Pi hem.
Min bocata con calamares och en coca cola super grande på strandcaféet satt fint efteråt. Klockan är nu fem och jag har druckit åtta liter vätska idag idag men kroppen fortsätter skrika efter mer. Resorb är min bästa vän här på ön.
Eftersom jag var för trött när jag packade natten inför resan har jag haft lite begränsad tillgång till litteratur: 1) diverse utskrivna kartor och cykelturtips och 2) övningshäftet till min tyska grammatik. Karta (med gps) har jag i telefonen, vägarna kan jag redan och övningshäftet är mest frustrerande eftersom jag glömde själva grammatikboken. Att köpa något läsbart har därför varit prio, men de få böcker på engelska man hittar här är trista deckare (varav en stor mängd av svenska författare). Idag hittade jag till slut Philip Roths senaste på engelska för 50 cent på krimskrams-marknaden i Llucmajor. Det hade väl varit kul med någon mindre bittergubbig än Roth, men nu har jag åtminstone nåt att bläddra i.
Jag har nu tre cykeldagar kvar på ön, och prognosen lovar samma väder som idag: 30-32 grader och sol. Jag kommer alltså komma hem med en jämn och fin solbränna – här och där…
Playa de la lluvia
Hemkommen till Hotel Dunco del Sunco efter en klibbig men skön tur inåt landet och vägarna kring Llucmajor. Jag fick hoppa över klättringen upp till klostret i Randa, för precis när jag bestämt mig för att ta mig upp dit kom resterna av ovädret från spanska fastlandet invräkande över ön och allt blev svart och blött (det hade dock lugnat ner sig betydligt sen översvämningarna i Valencia och Murcía). Randa-stigningen får jag ta imorgon bitti på väg till Manacor.
Några gånger i timmen ångrar jag att jag inte valde Lofoten för min cykelsemester – 9 grader varmt och friska atlantvindar känns lockande. Men så kommer det en fläktande vind, solen går i moln, backen tar slut och jag ser havet, och så är ön plötsligt ett cykelparadis igen!
Jag kommer dock behöva tvätta eller köpa mer kläder rätt så snart, min dagliga ranson av en uppsättning cykelkläder och en ”civil” räcker inte långt när det är 30 grader och så fuktigt som det varit idag.
Min folkräkning på gatorna längs playan har gett uppseendeväckande resultat. Det är faktiskt fler spanjorer här och turistar än både tyskar och engelsmän – kanske har fastlänningarna flytt regnet och tagit sista minuten till balearerna?
Jag har förresten upptäckt att jag har wifi-täckning på hotellrummet, men tyvärr bara i badrummet… Som tur är har de bästa caféerna fritt internet, så jag slipper blogga på muggen.
Imorgon ska jag öva på sportfotografering nere på stranden. De har just byggt klart ramperna inför skateshowen.
Mallåkra Grand Prix – dag 1-2
Nån borde skriva en avhandling om min hjärnas totala oförmåga att ta in erfarenheter kring att strunta i solskyddsfaktor. Så förbannat komplicerat är det ju inte att räkna ut att man kommer att bränna sig den här gången också eftersom man gjort det alla andra gånger då man tänkt exakt samma tankegång: ”visst, men jag har ju hud som brukar bli brun, och jag kommer ju inte vara i solen så mycket idag, det är ju dessutom disigt så den tar säkert inte så mycket”. Well hursomhelst…
Igår var en typisk komma på plats-dag. Tog buss 21 från flygplatsen till hotellet med min cykelväska. Just det, stoppa pressarna!!! Ryanair har ändrat en avgift till förmån för resenären!!! De har ändrat tillbaks viktgränsen för cykelväskor från 20 kg till 30, så jag packade allt jag hade med mig tillsammans med cykeln. Det var tufft med en väska på 29 kilo i hettan men hellre ett rejält kolli än flera små.
Jag monterade hojen i stekande sol på balkongen och kravlade sen ner till stranden för att ta några svenniga ”åh, medelhavet!”-bilder.
Att äta ensam på restaurang är nåt jag försöker lära mig men hittills har jag svårt att se charmen. Min erfarenhet av att inte äta alls är att det är om möjligt ännu tråkigare, så jag beställde grillad sjötunga och patatas på en restaurang jag till slut lyckades välja (inte för skrikig skylt men ändå såpass stort typsnitt att det går att läsa från gatan – några kriterier måste man ju ha).
När jag lyfte på fiskens förkolnade skinn blev jag Horatio i CSI och trots att det var skelettbitar precis överallt kunde jag till slut hitta tillräckligt med kött för att fastställa dödsorsaken: mordbrand.
Mest spännande under middagen var annars att de tre baltbrudarna som lekte Sex and the City vid bordet bredvid tog en bokstavlig springnota från sina paraplydrinkar. Precis när jag tagit in min andra pilsner satte en amerikänsk kvinna igång och wailade jazz- och soulstandards på full volym på grannbaren. Fan vet vad hon gjorde på en mallissylta, hon sjöng bra nog för åtminstone en medelstor Las Vegas-show eller ett kryssningsfartyg av lyxigare märke. Tyvärr är jag inte målgruppen för Love Boat-crooning så till tonerna av en svulstig version av ”New York, New York” gick jag hem och slaggade.
Idag blev det bara sex mil på vägarna, orkade inte gå upp när klockan ringde. När jag drog iväg längs kusten var det 30 grader och trots att jag tog det lugnt i backarna var det svårt att hålla vätskebalansen i schack.
Tog sikte på öns sydspets men vände vid Cala Pi, rullade sen tillbaks upp till yachthamnen i sydvästra Palma där jag vände igen (när cykelbanan symboliskt nog slutade i en fin rondell) och tog mig hem.
Lite oroväckande är att (varning för cykelnördska utfärdas härmed) returfjädern till frihjulsklackarna verkar ha gått av i mitt Fulcrum 5-bakhjul. Jag märkte i en utförsbacke att det vanligtvis tickande navet nu var knäpptyst även i 65 km/h. Jag svängde förbi en välsorterad cykelbutik i S’Arenal för en diagnos. Mekanikern konstaterade att ”ah, hmm, sí, yes but wheel still works, no?”. Jag hoppas att hjulet håller men imorgon får jag nog hålla mig till mer trafikerade vägar så att jag kan lifta hem om drivningen havererar.
Planen för mañana är samma som misslyckades idag: gå upp före sju, när det fortfarande är 25 grader, snabb carboloadingfrukost och sen distanspass. Efter det lång och skön siesta och framåt eftermiddagen en andra frukost och sen…
Ja, vad hittar man på som blyg cykelsolist i ett turistparadis? Jag är liksom inte konstruerad för att spontansocialisera med okända solbrända svennebananer från halva Europa… Bada ska jag göra förstås, och kolla in Palma stad. Och gå till den ultraengelska puben i kvarteret och kolla Premier League nån kväll. Kanske nåt museum eller två, och bara sitta vid havet och glo. Det blir nog bra så.
Hotellet är förresten ok, men sin tredje stjärna har de nog ritat till själva på den officiella skylten mot gatan. Duschen funkar sådär, låset på rummet kärvar och som förväntat är WiFi-täckningen på rummet obefintlig, så fler dagboksanteckningar kommer när jag orkar sätta mig i foajén nästa gång…
Sommardagar utan kamera
Ibland har man inte med sig sin kära Nikon, vilket man nästan alltid ångrar (utom när man är lodrätt på väg mot Djurgårdens asfalt i 100km/h). Vittjade mobilen på tre sunkiga mobilbilder från ett sommarvackert Grönan och tre lika sunkiga mobilbilder från ett sommarvackert Uppsala.
AIK – Jeunesse Esch
Närmare tolv tusen svettiga gnagare hade runnit ut till Råsunda för att se på när de svartklädda skulle köra över halvamatörerna från världens minsta fotbollsliga. Så blev det inte riktigt. Vi fick istället en riktigt usel fotbollsmatch som slutade blygsamma 1-0. Men vädret gjorde ändå kvällen njutbar.
Betonghetta i Berlin
Berlin bjöd i helgen på dryga 38 grader i skuggan. Minimal rörelse, långa frukostsittningar i skuggan och total abstinens från både kaffe och öl var ett vinnande recept.
Gullmarsplan tråkigast
Jag är kanske lite efter som inte sett den här nyheten förrän idag, men så bor jag också på stans tråkigaste plats och kan väl inte förväntas ligga i framkant när det gäller mediabevakningen.
Att man skulle kunna slänga ut gamla Sabis (norra Europas dyraste butik?) och ge dem en ny byggnad bakom gamla posten. Att man då skulle kunna ge tillbaks torget åt gående och fikande och låta bilarna snurra runt i källarvåningen där man kunde ha en fräsch och väl upplyst hämta-/lämna-/köpa sprit-/sälja knark-plats.
Moderuttan Kristina Alvendal håller med om att Gullmars är trist, men hon visar varför det är hon som är stadsbyggnadsborgarråd och inte jag, genom att presentera en Starkt Lysande Vision™:
”…bebyggelse med butiker, verksamheter, arbetsplatser och bostäder”.
Vilken banbrytande plan! Vilket stadsplanemässigt alexanderhugg! Vilken kreativ galenskap! Att blanda dessa fyra vitt skilda byggnadssyften på en och samma plats kan tyckas som en vild och ogenomförbar idé men ibland måste även en konservativ människa tillåta sig att tänka revolutionärt.
Det skulle förstås bli en omvälvande förändring för oss som bor i området nu, eftersom det i dagsläget varken finns butiker, verksamheter, arbetsplatser eller bostäder, men vi får lära oss att vara förändringsbenägna, att se glaset som halvfullt och välkomna utmaningarna!
Sthlm Jazz 2010
Allsvenskan har jättelång paus, och AIK får sjukt nog inte vara med i VM. Vad göra? Jazza förstås.
-
- Jazzfestprogram
-
- Courtney Pine med stora saxen
-
- Courtney Pines pianist Zoe Rahman
-
- Courtney kör solo bland publiken
-
- Jazz och cigg hör ihop
-
- Discobollar redo för Kool & The Gang
-
- Avishai Cohen Aurora
-
- Avishai Cohen
-
- Coolaste east coast-hiphop-namnet ever: Shai Maestro
-
- Langoskranen
-
- Matpaus
-
- Scenbygge
-
- Omar
-
- Nisse Landgrens Funk Inuit
-
- Tromboner
-
- Funkscen
-
- Gubbgäst: Freeeeed Wesley
-
- Kool & The Gang kändes finlandsbåt
-
- Fest vid riksdagshuset – Vickan & Danne style
Kakor & konst
Var på nyöppnade Fotografiska och kollade in Annie Leibowitz. Passade på att bli medlem i ”Fotografiska familjen” vilket kändes väldigt manhattan-dogood-pretto. (Har förstås höga förväntningar på medlemskortets design – allt under en inplastad signerad polaroid från Richard Avedon eller Irving Penn skulle kännas som ett nerköp.) Sen nyttiga kakor på Hermans.
Gnagare i kvällssol
Sådärja! Seger, sol och stämning. Nu när försommarvärmen äntligen kommit och landets gräsplaner börjat bli spelbara efter istiden har fotbollsförbundet bestämt att Allsvenskan ska ta paus i några månader, för att återupptas i slutet av juli när alla fans är på semester. Skönt hursomhelst att vårsäsongen slutade uppåt.
Helgen som gick
Valborg med Iva i Uppsala, snabb revolutionär påhälsning i Kungsan på 1 maj och reaktionär fika på arkitekturmuseum.
Långt från toppformen…
Förmiddagens enda solglimt
Jag bestämde mig för att göra ett försök med Tramontana-bergen, trots att formen för klättring är långt borta. Bihålorna är inte glada och skallen dunkar om jag rör mig för fort. Jag tänkte ändå att jag skulle vara duktig och hälsomedveten så jag tog pulsklockan. Skulle jag hålla mig under 180 är det väl ingen risk att bli sjukare? Till klostret i Lluc skulle jag väl åtminstone ta mig!
Strax utanför Pollenca, berg åt alla håll
Jag rullade iväg mot Pollenca, tryggt inkilad bakom en liten klunga från Birmingham med dödskallar på sina vindvästar. Tog kustvägen upp där de vände inåt landet och kroppen kändes hyfsat bra trots allt.
Den platta delen av vägen från Pollenca mot Lluc och Soller
Efter ett par mil började det gå lite uppåt – på det där läskiga sättet där vägen ser helt platt ut men hastighetsmätaren vet bättre… Den första rejäla stigningen gick bra. Det gick extremt långsamt men benen orkade även när det blev brant. Snittlutning på 5,5% låter inte mycket men när det går uppåt i 7 km och varierar mellan 2 och 10% får lungorna jobba för att släpa upp ett blobbofetto som mig.
Bakom hörnet - självplågeri
Precis när vägen började bli lite plattare fick jag stanna och prata lite trafikvett med en brun liten get som plötsligt hoppade fram framför mitt framhjul. Kom på att jag ju hade lovat mig själv att hålla koll på pulsen. Den stod på 188, med snitt på 165 och dagsmax på 194. Kanske inte enligt plan?
Trampade vidare lite försiktigt men efter nån kilometer började det regna. Jag tycker det är läskigt att köra utför i vanliga fall, men solo i bergen på regnhala vägar kändes inte ok, så jag bet i det sura äpplet och vände. Trist, särskilt som Lluc var så nära, men bergskedjan står väl kvar till nästa gång jag kommer hit…
Nästan till Lluc och småväg hem
Milen hem i stadigt regn, blåst och 8 plusgrader var inte de skönaste hittills, men ändå – så sjukt mycket bättre än den eviga vintern hemma!
Kartan blev visst lite fuktig
Nu sitter jag på hotellets poolområde i nästan alla kläder jag hade med mig, trots att solen tittat fram igen. Cykelbutiken bör ha öppnat efter siestan och jag ska lämna tillbaks öket. Varannandagscyklingen har fungerat, förkylningen har åtminstone inte blivit värre, och jag har fått i mig ungefär 30 mil mer än jag hade fått hemma på Grönland. Fint så!
Ensam vid poolen (med fem lager på överkroppen...)
Här kommunicerar man verkligen på barnens nivå
Mellandag på Mallis
Lätt huvudvärk och en kyligt blåsig dag gjorde att jag mest satt och läste på fik nere vid hamnen i förmiddags. Där jag åt en enkel bocadillo till lunch pratade jag med världens finaste gäng engelska touring-pensionärer. De hade allt från fina gamla brittiska touringcyklar till fula vikbara racers och åkte några gånger om året iväg för att cykla och dricka te tillsammans. Jag vill också gå i pension!
Sent på eftermiddagen blev det iallafall en kort tempotur (utan kamera) innan det mörknade. Tre mil fullt spett och sen hem till hotellet för dusch och förkylningsmediciner.
Några uttråkade stilleben från min gråa lunchpromenad:
-
- Snälla snälla kan vi inte åka i bergen snart?
-
- Ånej, inte fisk till middag igen.
-
- Jag börjar tro att den här mannen förföljer mig.
-
- Sandcastles, biatches!!!
-
- Här kan man köpa ett litet fartyg.
-
- Kanske borde dra mig tillbaks till hotellet.
-
- Jag har ont i huvet.
-
- Hemliga Lost-ön var en stor besvikelse, här hamnmyndigheten
-
- Överallt cyklar.
-
- Överallt cyklister.
Lite mer episk tur
Idag har varit ett enda stort leende. Cykelsemester när den är som bäst. 10 mil i fint väder, uppför och nedför kullar, in och ut ur byar och små städer och på halva vägen en solig torgfika i Petra. Jag tog det lugnt eftersom lungorna fortfarande skriker vid hög puls, men det går ju inte att undvika att ta i när man får häng på någon liten tysk klunga eller någon kort backe med 10% lutning.
Turen gick genom Sa Pobla, Muro, Llubi, Sineu, Lloret, Sant Joan, Petra och Son Serra.
-
- Frukostutsikten visar bra väder
-
- Så det är bara att tuta iväg mot Sa Pobla
-
- Och lämna Tramontanabergen bakom sig
-
- Efter fyra mil hittar man…
-
- …ett hus man borde äga.
-
- Men man har bara några euro på sig så man drar vidare…
-
- …till den medeltida stan Sineu, som man snabbt lämnar för…
-
- …torget i Petra, där man kan bränna sina euro på fika…
-
- …om man inte är allergisk mot kolfiber
-
- Cyklarna runt torget är nog värda totalt över en miljon…
-
- …mest pga de tyska gubbarnas skrythojar
-
- En av världens minst åtlydda skyltar
-
- Dags att följa tyskens exempel och rulla hemåt…
-
- …för imorgon blir det berg- och dalbanecykling därborta!
-
- 102 km skön fikatur blev det (snitt ca 25km/h, max 69km/h)
En liten promenad i regnet
Idag kom regnet som hade utlovats till igår. Därför var det inte så svårt att ta till mig av det goda rådet hemifrån att inte cykla till mig ännu mer feber utan ta ännu en dag i stillhet och vila. Promenerade halvmilen bort till grannstaden (som också heter Alcudia, de har löjligt dålig fantasi här nere) och hittade lite fuktiga stenhus och pensionärer med paraplyer.
Börjar (som synes! :) bli lite uttråkad av att inte få cykla, men också väldigt avslappnad för första gången sen i somras… Imorgon blir det sol igen och jag hoppas vara i form för en episk tur runt södra ön.
So, globetrotters och kosmonauter – varför plöjde gubben i traktorn upp min strand? Letar han efter gömda skatter? Är det matbrist på ön? Hatar han budskap ritade med pinnar?
Skön premiärcykling på Mallorca
Dagens äventyr som bilderbok:
Hostade som en gammal rökartant när jag vaknade. Innan jag alls skulle kunna cykla var det alltså dags för en tur till apoteket för att köpa lite spansk dundermedicin.
-
- Till den där Lost-ön ska jag ta mig nån dag
-
- Där skyfflar de kol, inte bra men snyggt i motljus.
-
- Och här finns det underhållning.
-
- Exit farmacia, enter Sandman
-
- Väl hemma var det bara att tugga och svälja.
-
- Öbor har en inneboende känsla för dramatik
-
- I Santa Margalida mobbade Hin Håle en bybo…
-
- …vilket gjorde det här valet desto svårare.
-
- Men kyrkvaktmästaren var i brons och höll koll.
-
- Jag vågade till och med lämna cykeln ett tag.
-
- Hemvägen lutade lite konstigt
-
- Premiärturen avklarad. Nu dags för…
-
- …sen lunch och förstås en kopp Bonka-kaffe*!
Det blev fem långsamma mil längs vindlande vackra vägar. Inte mycket, och inte fort, men nu vet jag att det går. Lite nyvaknad feber såhär på kvällen är väl inget att bråka om.
Hejdå, bilderboken.
*) För icke-cyklister krävs kanske en förklaring av det himla roliga: Att ”bonka” är att få slut på energi och ”gå in i väggen” när man cyklat för länge. Kallas också att få ”hammaren”, att tvingas ”käka styrlinda”, ”lämnas åt korparna” med flera uttryck. I mitt fall var det nog så att min Pharmazam Flumil Forte hade slutat verka, men det kommer aldrig bli ett uttryck i proffsklungorna. Doping är ju lite känsligt sådär.
Skön icke-cykling på Mallorca
Här är man så karaktärslös att man flyr modden och kylan för att få cykla lite bekvämare, och straffet kommer direkt: hosta och halsinfektion. Men ska man nu sitta och vara förkyld finns det klart sämre platser på jorden!
Allt jag orkade med igår var en kort promenad längs med stranden. Port d’Alcudia är en plats där lokalbefolkningen lever i en slags förnekelsens lugn så här månaderna innan den stora turistfloden svämmar in.
En av de många lokala cykelbutikerna, Sport-Bequi, levererade mitt förbeställda kolfiberstaket till hotellet fem minuter efter att jag checkat in. Cykeln är kittad i princip likadant som min stackars Wilier som fick stanna hemma. Men i väntan på att febern ska försvinna har jag idag bara kunnat rulla runt Alcudia några varv och längtansfullt titta på alla från äventyr hemvändande småklungor.
Sa Calobra, Puig Major och fiket i Petra får vänta ett par dagar.
Stay tuned, nonexistent followers, för rapport från kommande drömcykling (eller i värsta fall mer nezeril-doping på balkongen)!
Helg
Kampen för att nå en bergsvänligare kroppsform inför sportlovets mallorcacykling tog en kort paus igår…
Men idag återupptogs kampen med några timmars snöröjning och återgång till den strikt kolfiberfria dieten, eller vad det nu heter det där som man inte äter.
Nämnde jag hur dum i huvet man blir av att plötsligt börja äta lagom mycket kalorier?
Elektrobank vs Electrolux
Jag gillar att städa. Det kan ta några dagar, veckor eller månader att komma igång men när man är mitt uppe i det så svänger det hårt. Orsaken är enkel. Det är bara när jag städar som jag lämnar min anala hang-up på att bara lyssna på ny musik och regredierar till 90-talet.
På en volymnivå som bara en maktfullkomlig brf-ordförande törs vrida upp mullrar och skriker Chemical Brothers genom åtta högtalare så att mitt gamla 40-talshus vrider sig i plågor. ”Life Is Sweet”, ”In Dust We Trust”, The Orbs ”Higher Than The Sun”-remix och ”Fluffy Little Clouds”, Beth Orton, Bentley Rhythm Ace, Propellerheads, The Prodigy. Dammsugarens brum hörs inte ens genom big beat-manglet.
Men frågan kvarstår: Who is this doing this synthetic type of alpha beta psychedelic funkin’?
Våren, en definition
Våren är den tid då vårt halvklot alltmer vänds mot solen, som stiger allt högre upp på himlen och smälter snön och isen. Jorden värms upp och både växter och djur lockas fram. Men att definiera meteorologisk vår är ingen lätt uppgift. […] Vårens ankomst är, som med de andra årstiderna, en process, och det är svårt att säga att våren anlände ett bestämt datum. SMHI
Det kan ju de fega relativisterna i Norrköping tycka, men vi som vågar vara säkra på något vet att våren börjar imorgon. För trots att det bara gått några veckor sen förra årets skrattfest på Råsunda tog slut…
…så drar säsongen 2010 igång imorgon med ett puttrigt kafferep för oss äkta fotbollstalibaner: första försäsongsmatchen på Skytteholms IP! Eftersom jag inte litar på SMHI (särskilt inte när vi möter meteorologernas hemmalag IFK Norrköping) så tog jag fram en egen väderprognos imorse, med hjälp av kameran:
Nu kör vi! Och när vi kör så kör vi som fan!
Stockholm har blivit kallt
Ibland måste man lämna sitt gamla ”Gummarsplan” och känna på temperaturen inne i stan.
-
- Spelling Bee
-
- Snöglob
-
- Kallt ljus på Gullmars
-
- Skanskvarn och dito tull
-
- Maskin för att hitta marken under snön
-
- Skylt som borde minnesmärkas
-
- Riddarholmskyrkan
-
- 80-talsracer ombord
-
- Farlig is trots kylan
-
- Safety first
-
- Härdig grönska
-
- Öppen sjö
-
- Cykelbudet har lagt av
-
- Hur lat får man bli?
-
- Sjömansskolan
-
- Vanlig syn i Barcelona
Betong, tillväxt, administration
Jag befinner mig i en grå vänthall på samhällets just nu absolut mest DDR-nostalgiska institution. Och martyren i mig njuter i fulla drag.
Som körkortslös (andra rangens medborgare, se trafikmaktordningen*) måste jag skaffa ett id-kort. Förr gick man till posten eller till sitt lokala (privatägda) bankpalats med ett foto och ett personbevis. Men den graden av öppenhet och smidighet passar förstås inte i de nya moderaternas slutna samhälle, så nu har det gjorts statligt och überbyråkratiskt att skaffa den plastbricka som marknaden och myndigheterna kräver att man ska ha för att bevisa vem man är. Nice!
Processen är enkel: Först betalar man in 400 öst-mark på skattemyndighetens plusgirokonto. Sen letar man upp det lokala id-kontoret. Som i mitt fall ligger nära (no such luck om man råkar bo i spenaten, det finns bara ett tjugotal kontor i landet). Efter några månader lyckas man ta sig loss från jobbet under de generösa öppettiderna, vard 9-17, och springer dödsföraktande längs isiga trottoarer för att hinna innan stängning. Väl inne blir man vänligt men dominatrix-bestämt avvisad eftersom ens gamla id-kort har en spricka, vilket man artigt ler åt då det ju är anledningen till att man behöver ett nytt kort.
En månad till går och man lyckas ta ledigt igen för att denna gång återvända med pass i handen. Man väntar då i 20 minuter på att få gå till en disk där man får ett papper. Med det i handen sitter man och väntar i 30 min till. Sen blir man fotograferad och får fylla i information som redan finns i skatteverkets datorer. Man får också reda på att ”jaha, men du hade också kunnat gå till polisen och ansöka om nationellt id-kort”. Då frågar man förvånat varför det inte stod nåt om det på skatteverkets informationssida om id-kort, och lyssnar ännu mer förvånat till svaret, ”ja, vi gör ju inte reklam för polisen, liksom!”
Nu är man – efter att bara lagt ner 400 spänn och fem timmar – nära sitt mål! Nu ska man bara vänta två veckor på ett brev och sen gå tillbaks till DDR-byrån och vänta igen i en tredje kö på att få sitt bevis på att man är den man låtsas vara.
Supersmajdigt!!!
Synd att man inte har anledning att nyttja den här förnämliga servicen oftare än vart femte år (om kortet inte spricker alltså).
Mvh,
En medborgare med tålamod (och bloggmobil)
*) Se http://planka.nu
Totalt jävla mörker
Medan det har sett ut såhär ute…
…har jag bara suttit inne och jobbat.
Imorgon blir det ledig dag och långpromenad. Om solen tittar fram ska jag tamejfan sjunga en truddelutt i skogen.
Hinner man till kanarieöarna på en helg?
Kom just hem från en solotur runt sjön Flaten. Det var jobbigare än jag väntat mig. Det relativa mildvädret i morse lurade mig så jag var inte klädd för snö och is uppifrån. Bara bomullskeps under hjälmen var ett monumentalt feltänk. När man pratar om turer som stärker pannbenet menar man nog inte att skallen ska frysa till ett torskblock under en blöt keps?
Happylampa - värdelös i skymning och snöstorm
På stigen runt Flaten hade jag gärna haft lite bättre däck än 35mm city-dubbat, särskilt när det började skymma. Ett två decimeter brett upptrampat spår med halvmeterdjup kramsnö på båda sidor gav skakig åkning med många plötsliga stopp. 2 ynka mil med en snittfart på 16.42 km/h är årets bottennotering på crossen.
Före detta snö
Sylvester
-
- I skuggan av globen
-
- Mina grannar
-
- Die Feuerzangenbowle
-
- Litt bybbel
-
- Bagarmossen smäller på
-
- Allegro Con Brio
Före kaffe och brasa
-
- Årstaviken
-
- Snart så…
-
- Korsning
-
- Sundsta gård
-
- Tyst marina
-
- Efter vintern, eller vad?
-
- Dream on
-
- Bowlingväder
Medan livet snurrar förbi
| ” | If life is just a series of ridiculous attempts to be alive, you’re a hero to everything that’s ever lived. | ” |
Citat från årets roligaste tv-serie – Community.
Gott och blandat
-
- Lokalpatriotism
-
- S:t Erik på Riddarfjärden
-
- Kulörta lyktor i Gamla Stan
-
- Nyfiken kompis
-
- Nyvaken kompis
Idéer för framtiden
…har jag som vanligt inga. Men om jag tvingas komma fram med två världsförbättringar så vore det att
1) återinföra trådbussar. Gullmarsplan är inte längre en såhär fräckt naiv och optimistisk plats:
(från sl.se, tillhör spårvägsmuseet)
2) ta reda på vilken slags ”pussy” påven gillar och genomföra Sarah Silvermans plan:
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.
Här tar västvärlden slut
Hur härlig i hela huvet är man om man ser på Dobidoo och drabbas av insikten att man måste göra experimentell 8-bitarsfunk av det? Tubaren Goto80 blandar deltagarnas misslyckade försök att klämma ur sig vad Knightrider-bilen heter med inuitsång och amiga-trummor. Resultatet är kulturkritik när den är som mest stötande.
OBS! Ser man det här klippet mer än tre gånger drabbas man av akut mental kollaps medan man lär sig något djupt om vår samtid.
Twitterbitterhet
Världsmästaren i bitter twitter, Shitmydadsays, slog till hårt idag. Hans bakgrundsstory är att han bor med sin gamle far och twittrar iväg farsans bästa oneliners några gånger i veckan*. Oftast är de personliga påhopp och klassiskt gubbknarriga bitterheter, men ibland innehåller de viktig livsvisdom – som idag.
Störtfloden från Paulo Coelhos och Rhonda Byrnes låtsas-filosofiska tarmtömningar håller på att svämma över alla bräddar. Vi som rör oss på nätet drabbas förstås hårt när positivitetsdiarrén drar fram, men än värre kommer det bli i fikarum, på bussar, flygplatser, vårdcentraler och andra platser där många människor träffas och sprider sin muntliga kolera.
Ännu finns fördämningar av cynism och kritiskt tänkande som hindrar oss från att dränkas i falska förhoppningar och få våra hjärnor ursköljda av tom positivitet. Jag sänder en tacksam tanke till Shitmydadsays och hans likar som står på barrikaderna och sliter med att hålla fördämningarna täta. Vilken ogenomtränglig skyddsmur kan man inte bygga av några skovlar av newyorksk loser-visdom som den här:
..
* Som äkta cyniker tror jag förstås inte på den storyn, jag misstänker att Shitmydadsays egentligen är en etablerad manusförfattare vars pappa var en artig revisor som dog för tio år sen.
Barnen, vår framtid
[Länkad bild borttagen på uppmaning av barnvagnsregistreringsskyltsfirman ehdd.se i Swinging Lycksele efter hot om ”rättsliga åtgärder”]
Jag gick förbi en barnvagn igår med en sån där superunik nummerplåt med barnets namn på: Anakin.
Jag ser bara tre möjliga tankegångar bakom det (inte helt ovanliga) namnvalet:
- Med oss båda som föräldrar är väl en rimlig ambitionsnivå att vår son bara ska bli galaxens näst ondaste människa som vuxen?
- Åh vad vårt nyfödda barn sprudlar av kosmiska mikroorganismer! Om du och jag bara undviker att bli ihjälbrända av gurglande sandjägare från Enskededalen kommer han säkert bli en harmonisk människa.
- Hur ska vi få hans rosslande astma, stora skalle och inneboende ilska att verka till hans fördel när han går i högstadiet?
Eller så heter pojkens farfar Anakin och valet var bara ett traditionellt smörande för att maximera det framtida arvet.
Pasadena
Friends, solnabor, countrymen, lend them your ears.
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.Pasadena & The Wine Lovers
Höstens reafynd – åtta kilo kolfiber
En fördel med lätta kolfiberracers: till och med en kontorsråtta med baconsnuva orkar bära den några kilometer i kartong.
Min nya Wilier Mortirolo hade på ett dygn färdats från Roskilde, men sen började online-trackingen se ut som en tävlingsplan för orienterings-SM. DHL hade råkat massuppfitta begreppet ”hemleverans” och kört lådan till Pressbyrån, som begripligt nog vägrar hantera tvåmeterspaket. Chauffören kom då på den kreativa idén att dumpa cykeln på en videobutik i Sandsborg, bara tre tunnelbanestationer från mig.
Nu ska jag bara kapa ner styrröret och byta styre och styrstam (och bli frisk från fläskfebern) innan jag kan inviga underverket och bli dubbelt så snabb som jag var på en mintgrön cykel.
-
- Äkta italiensk kartong
-
- Kolfiber i wellpapp
-
- Gammalt och nytt
-
- Kålplast
-
- Min tredje Selle Italia
-
- Kompaktdrev
-
- Med originalstyre
-
- Centaur Carbon
-
- Klibbpimpat nav
-
- Leksaksdäck
-
- Kinesisk plast på italienska
-
- Fin monocoque-konstruktion
-
- Front och skelettbroms
-
- Diskret logga
-
- Fler diskreta loggor
-
- Första och sista dejten
-
- Wilier Mortirolo längtar ut
1-1 och datorn lever igen
Firade stora nörddagen igår. Mitt kombinerade biopalats, musikstudio, fotoateljé, kontor och lager exploderade tidigare i veckan. En aningen naiv felsökningsprocess (starta om, starta om, starta om igen) gav konsekvent samma resultat: 1) blixtrande explosion i datorn, 2) strömlös lägenhet, 3) giftigt gult moln.
kortslutningens Ground Zero
Istället för att ta det som en signal att sluta nörda och börja leva ute i verkligheten gick jag på lördagen ut för att köpa ny nätdel. Webhallen ligger nära jobbet, har bra lager och låga priser. De kan också stoltsera med landets kalaste butiksdesign och nördigaste säljpersonal. Bakom disken flockas ett tiotal målbrottare med svarta kläder och talfel. Sannolik snittlön: ett överklockningsbart moderkort per år samt tryggt tjejfritt sällskap dagtid. En trygg skyddad verkstad som jag nog kunnat trivas i om det inte vore för nts-nts-nts-musiken och köerna.
Nördparad Sumpan-Solna
Med väskan full av el knallade jag vidare mot nästa nördiga (men väldigt annorlunda) testosteron-tempel. De första tre minuterna av matchen var en njutning, sen var Råsunda-ångesten tillbaks. Satt och småsvor över att Stahres sega matchcoachning, över Henrik Rydströms ständiga pladder och rugbytighta shorts och över att domaren var på fel ställe hela matchen igenom. 1-1 mot Kalmar var ändå helt ok.
KFF är svenska mästare i fula armbågstacklingar (Foto: Jesper Zerman)
Väl hemma i nördlyan fick jag datorn att vakna till liv efter nån halvtimmes skruvande. Den återfick framåt natten också minnet, förutom minuterna innan explosionen som är höljda i binärt dunkel. Precis som min helg – vart tog den vägen?
Nästa helg ska nördkvoten fyllas med Popaganda på Eriksdalsbadet. Alla popfestivaler borde hållas på en nerförsbackes avstånd.
Popaganda '08 (Foto: Annika Berglund/Rockfoto)
Berlin på 25 kg stålhäst
En härlig kortvecka i ett sommarvarmt men fläktande Berlin blev avslutningen på en slapp semester. Hyrde en fin tvåa i Prenzlauer Berg och guidade runt lillasyrran i mina favoritkvarter. Tack vare värmen och våra tunga stålhojar blev det långsam cykling, mycket fika och ett minimum av muséer.
Vi gjorde misstaget att köpa varsitt tredagars turistkort för U- och S-bahn. Rabatterna man fick med kortet utnyttjade vi inte och tack vare cyklarna åkte vi knappt en meter kollektivt. Berlin är en fantastisk cykelstad: platt som en frukost-crepe och med cykelbanor överallt. Dessutom får man ta med hoj både på t-bana, pendel- och regionaltåg om man är så mesigt lagd.
Vi snålade och hyrde massiva city-tanks för 5€ om dan från Lila Bikes på Schönhauser Allee. Min navväxlade ”SpeedBike” rullade fint men jag längtade lite efter mina egna cyklar. Jag fick dock en glad kommentar av en omkörande fixie-hipster som tyckte att min tantcykel matchade fint med budväska, vita cykelstrumpor med VM-ränder och Twin Six Speedy-polo.
Lite opersonliga turistsnaps här nedanför (den som vill se personligare album kan hojta till):
-
- Ca 125 km i världens bästa cykelstad
-
- Både vilja och cykelvägar finns det gott om!
-
- Stadsliv på Oranienstraße
-
- Clärchens Ballhaus i Mitte
-
- Lummigt på Varnhagenstraße
-
- Tung och trög men billig hyrcykel
-
- Cykelskulptur med trasig neon
-
- Vi går väl åt vänster va?
-
- Seriöst utsmyckad gatuskylt vid ”Boxi”
-
- Våra tanks vid Frankfurter Tor
-
- Zeiss stora planetarium
-
- Red Army to the rescue
-
- Gamla stadshuset och tv-tornet
-
- Instängd stadsbjörn
-
- Nikolaiviertel
-
- Sönderfotograferat tak på Sony Center
-
- Potsdamer Platz i solnedgång
-
- Stelenfeld – minnesplats för nazismens offer
-
- Kamrat Olivers guidebok – tyvärr köpt sista dagen…
Tattersall finns äntligen!
En ny viktig kulturtidskrift är född. Överst hemma i tidningshögen med Believer, Offside, Humanisten, Kadens och Filter ligger första numret av Tattersall. En tung och vacker trådbunden blaska med en giftig groda på framsidan och logga i mattsvart sammet.
Tattersall handlar om allt som är AIK men inte är just precis nu. Ett långsamt komplement till alla ständigt uppdaterade hemsidor, bloggar och ryktesfora. Den handlar om historia, identitet, upplevelser och om svartgul styrka.
”
AIK är en kvalitet, en innersta fiber i tillvaron, ett element. Men inte överallt, eller i allting. Om du frågar mig ”vad är samhället?” så kan jag svara med en eller två massiva doktorsavhandlingar, eller med lika många korta exempel, glimtar; Morgonen då båtvaktslistan sätts upp och medlemmarna på olika sätt går fram för att skriva upp sig, det är samhället. Eller flickan som är sist kvar på dagis, när hon ser pappas bil köra upp på parkeringsplatsen och vet att väntan är över idag också. Ett par glimtar liksom. Det låter sig inte förklaras bara i definierande termer.
Så vad är AIK?
I första numret trängs bland Lars Sundhs färgscannade biljetter, affischer och Rekordmagasin texter om att vara gnagare under andra världskriget, om Rit-Ola, Torsten Tegnér, George Best och bortamatcher, historien om Black Armys födelse och ett utdrag ur Johan ”Kettle Black” Nilssons bok om hur AIK återskapar sig efter Rikard Norling. Och inte minst en alldeles fullkomlig ledare av signaturen Master. Hans text kommer aldrig till poängen men dryper av ståplats, skumpa och hopp, och framförallt är den så framåtlutande skriven att Chuck Palahniuk skulle ramla på ansiktet om han kunnat läsa den.
Tattersall och en fika i solen
Tattersall är i den här formen förstås alldeles för påkostad för att överleva mer än ett par nummer, vilket redaktionen förstås vet om…
”
Vi ber om ursäkt för kvaliteten. Den är alldeles för bra. Vi letade efter en stencileringsapparat – och hittade en – men ”delar av redaktionen” sniffade i sig stencileringsspriten och började flumma om gamla skolfröknar från uppväxttiden på Erik Sandbergs gata i Solna. Fotokopiatorn var sönder och Lars Sundh lät trycka rubbet i Kina. Tattersall är likförbannat ett fanzine. Ditt fanzine.
…men de skiter i det och det blir en ren svart njutning att följa deras vägar ner i sina personliga konkurser. Kanske dör tidskriften redan efter första numret och återuppstår som postpunkig mixtape, coffeetable-bok eller omistlig väggtidning på elskåpet utanför Norra.
Nu kör vi!
Relaterat:
http://www.hemmaparasunda.se/
http://www.hifdif.se/
http://potcallingthekettleblack.blogspot.com/
Dagens ”Silver Lining”
Ok, jag har lite ont. Armbågen knastrar och knakar, ena benet är skrapat från vaden till höften och det andra svårt att böja pga ett stort bubbligt hematom. Men – det är i såna här lägen man får frambesvärja den inre optimisten inom sig! Jag gör ett försök:
- Jag sommarvurpar en gång om året* (vintervurporna är fler men med mjukare landningar). I år kom jag lindrigt undan.
- Jag hade bara två mil hem när det hände och hade precis kommit över 75 mil för juli. (Målet var iofs 100 men 75 är min skamgräns)
- Min fantastiskt privata och kvällsöppna vårdcentral hade inget att göra så de kunde direkt börja borsta ur mina sår med sprit och tandborste.
- Jag har funderat ett tag på att byta styre på racern – nu får jag köpa nytt utan att ha dåligt samvete.
- Min nya Nokia N86 överlevde kraschen.
- De söndertrasade cykelbyxorna var mina absolut billigaste.
- Han som ”orsakade” vurpan genom att ta upp drygt halva cykelbanan och när han hörde smällen stannade, vände sig om och såg mig kravla på asfalten men valde att cykla vidare behöver inte sitta hemma och ha dåligt samvete eftersom det hela slutade så bra.
Sådärja, det kändes riktigt befriande att för en gångs skull vara optimistisk utan minsta spår av ironi eller sarkasm! Ha fucking ha. Animerad smiley. Tack för idag. Slut för idag.
Du ska inte tro det blir so-o-mmar
*) Ja, jag har läst The Black Swan och vet att man inte kan använda statistiska normalfördelningar när det gäller slumpmässiga företeelser med ickebegränsad inverkan. Men… nu skulle jag ju vara optimist så i det här fallet så väljer jag ändå tro på min en gång om året-teori och inte lyssna på Taleb. Jämfört med förrförra sommarens dubbla underbensbrott är det här hursomhelst nada-niente.
Nokia-, knä- och kaktest
Test av nya Nokians kamera - inga blommor dog
Rullade ner till pappas landställe och åt födelsedagstårta med nyplockade bär. Tog det lugnt med ett snitt på 27,5 km/h och mitt onda knä sitter kvar där det satt. Jag kunde inte stå upp och bryta mig uppför de spikraka rollercoaster-backarna mellan Gnesta och Järna på hemvägen dagen efter men lillasyrrans kolakakor i bakfickan gav både energi och smärtlindring.
Dunkern tur och retur
Enligt Bike Calculator gick jag ner ett kilo på den här lilla turen, men den slutsatsen bygger på en ordentlig brist i datainsamlingen. Det finns helt enkelt ingen ruta för ”antal kakor man ätit längs vägen baserade på hemligt recept ens syster fått av sin omsorgstagare på hemtjänsten”.
Who's dat fine lookin' woman, yo?
Rehab? I won’t go, go, go.
Tyvärr gör knähelvetet fortfarande lite för ont för att jag ska våga ge mig iväg på min tänkta långtouring riktigt ännu. Vila är för tråkigt så istället försöker jag variera cyklingen för att chocka knäets mjukdelar till lydnad.
Det var svettigt och gott om muterade jätteinsekter i Sicklaskiftet idag men växlarna på storhjulingen funkade åtminstone bra mycket bättre nu efter bypassoperationen. Skönt att slippa tänka på att undvika vissa växlar när man tragglar sig över vassa stenar och stora rötter i uppförsbacke.
Nu saknar jag bara två saker för att klara av alla hinder på stigarna:
- fysisk form
- teknisk talang
Bigfoot i Hellasskogarna
Juli-juniorer
Cykling är en prylsport
Shimanos racerskor är små i storlekarna
Ofokuserad klunga
Vattenbärare
Cykel på tåg? Tack som fan!
Allas vårt kära SJ skryter i sommar om att man nu kan ta med cykeln på tåget. Bra idé! Vi kunder har ju bara efterfrågat den möjligheten sen den avskaffades på 90-talet i nån slags vag moderniseringsiver. Andra tågföretag verkar konstigt nog inte ha lidit av att behålla sina cykeltransporter.
SJ:s marknadsavdelning är nu ett kapitel för sig. Vi minns väl alla de härliga satir–reklamfilmerna på temat ”Den inre resan”. Vartannat år slår de sig för bröstet och meddelar att de nu hittat på en ny och mycket bättre pris- och rabattmodell, varpå ekonomidirektören hämtar ut sin bonus, reklambyrån fakturerar och allt är som förut. Varken kunder eller kundtjänst förstår nånting, alla känner sig blåsta och de EU-subventionerade lågprisflygningarna ökar.
Cykel på väg till lågprisflyg
Alltså är det inget konstigt att SJ nu försöker ”frejma” återinförandet av något som aldrig borde ha tagits bort som ett revolutionerande nytt koncept. Marknadsfolk will be marknadsfolk.
Men i sin oändliga efterblivenhet har SJ beslutat att ”cykeln på tåget”-konceptet dels bara gäller under industrisemestern, och dels bara på vissa tåg och mellan vissa specifika stationer. Exakt hur cykelstationerna valts ut är lite oklart. Kanske är det platser där cheferna på SJ och logistikpartnern Best Xpress har landställen? Åre och Vårgårda är fina cykelfästen på sommaren så där har den blinda hönan hittat ett par korn. Men varför saknas till exempel sträckan Stockholm-Malmö?
Jag ville ha med racern till vännernas torp i Småland över midsommar så jag dök ner i det fascinerande mind game SJ kallar ”hemsida”. Alvesta ligger ju hyfsat nära min tänkta destination tänkte jag, men nej, det är bara en ”pålastningsstation”. Det går inte att ta en cykel till Alvesta. (SJ räknar tydligen med att alla smålänningar vill till Åre för att köra sönder sina hojar i downhill-banan och lämna dem i skogen. Vid närmare eftertanke är det nog SJ:s enda rimliga antagande i det här konceptet…)
Småländsk midsommarmix
Innan jag går vidare vill jag stanna upp och poängtera att jag inte är helt dum i huvet när det gäller såna här saker: 2.0 på högskoleprovet och alla rätt på DTK-avsnittet är rätt så jävla tunga meriter när det gäller att läsa en tabell, ok? Jag grävde, pusslade och klurade med deras listor och hittade ingen rimlig lösning. Då ringde jag SJ:s kundtjänst men de hittade inte heller nån lösning. Jag tänkte att det kanske hade kunnat uppfattas som en smula elitistiskt och aggressivt att fråga vad kundtjänst hade på högskoleprovet så det vet jag inget om.
Alternativen vi kom överens om existerade från Stockholm C var Katrineholm och Herrljunga. Båda skulle ha lämnat mig med ungefär 20 mil kvar till min destination. (Visst, 200 km är en fin dagsetapp, men jag ville inte missa sill & nubbe och framförallt inte betala en tusenlapp för att komma en tredjedel av vägen.)
Jag har ett förslag till DSB (Alltså till ”Den Som Bestämmer”, inte Danske Statsbaner – de har förstått vad cykel på tåg handlar om):
Fakta: Tågmarknaden regleras av staten. Staten betalar pengar till folk som inte har jobb trots att de vill ha jobb. Att kånka cyklar på och av tåg är ett jobb. Slutsats: anställ en s k ”ungdom” per station, förse honom/henne med en sexkantsnyckel, en bunt kartonger och en rulle packtejp. Job done! And jobs made.
Om packtejp känns som en för tung investering såhär i kristider, eller om raketforskarna som utvecklar SJ:s personaladministrationsmjukvara säger nej, så finns det en ännu enklare väg. Sälj kedjekondomer på stationerna, låt en vagn per tåg ha några kvadratmeter tom yta (istället för motsvarande antal tomma säten) och låt oss cyklister bära på och av våra kära klenoder själva!
Årsta Havsbad förra sommaren -inte midnattssol men cykelavstånd...
Just nu sitter jag och planerar en veckas cykelturistande på Lofoten. Såhär ser min avancerade logistiklösning ut:
- Jag packar ner cykeln i min gigantiska cykelväska, kliver på nattåget och låtsas som att väskan är en ovanligt stor necessär.
- Vill konduktören bråka om bagagestorlek och definitioner av begreppet ”cykel” så låter jag den diskussionen pågå i sexton timmar.
- Jag hoppar av i Riksgränsen och cyklar in i Norge och midnattssolen.
—
Edit: Såg idag den här bilden från ett franskt tåg på happymtb. Som sagt, hur svårt kan det vara?
Cykel på tåg i Frankrike (foto: "abel" på happy)
Slö dags färd mot kvällscykling
Min termometer - such a dramaqueen
Fultysken trivs i solen
Johanneshovsbron gungar
Välkommen till Beach Sthlm
Lyxfällan slår igen
Jahaja, så har min inre racermupp varit ute och handlat på nätet igen. Stiliga touringhandskar, lite fräscha kablar och styrlindor och så ett par inte helt billiga däck. Blir spännande att se hur många mil de håller.
Lyxdäck: Ultremo DD
Fem timmars cykelvård i solen idag gav en jämn solbränna och ojämna blodspår på de nytvättade cyklarna. Campagnolo-loggan i metallicrött var förresten snygg som fan – synd att italienarna är så konservativa att man måste hugga hål i fingrarna för att upptäcka sånt.
Imorgon blir det distanspass i värmeböljan. Vätskebalans är för töntar.
Vätskebalansering
WTAI dag 2 – mindre gubbigt
Lördagen på Where The Action Is startade med ett jävla monsunregn, men de sista elva timmarna var det klart bättre väder: ett ihållande midsommarregn som gjorde Stora Skuggan till en lerpool med kravallstaket omkring. Regnponchos med reklamloggor överallt – fast många vackra ansikten inuti folieluvorna förstås. Rödtjutet i ölfängelset smakade om möjligt ännu surare och blaskigare än igår, men musiken var desto roligare.
Även om Pixies och Neil Young var grymma igår så var det kul med en majoritet av ickegubbar på scen idag. Tre av landets absolut coolaste tjejer, Annika Norlin, Karin Dreijer och Jenny Wilson ägde i tur och ordning den näst största scenen. The Magic Numbers var patenterat charmiga och Nick Cave rockade skiten ur sig själv. Mercy Seat, Weeping Song och Deanna som alltid bra, men bäst den här kvällen var låtarna från Henry’s Dream. På t-banan hem ekade ändå frasen han inte tog till ikväll – ”I’m gonna tell you ‘bout a girl”…
Joshua Radin – inte min kopp te
–
Jonathan Johansson
–
Markus Krunegård
–
Jenny Wilson och band
–
Jenny Wilson och blåsare
–
Annika Norlin
–
Andreas Mattsson
–
Hello Saferide Fredrik Swahn
–
Hello Saferide & Firefox AK
–
Romeo Stodart
–
Michele Stodart
–
Angela Gannon
–
Fever Ray – konstig mössa & laser
–
Fever Ray – Karin Dreijer
–
Fever Ray
–
Fever Ray
–
Nick Cave
–
Cave vid orgeln
GULLMARS.SE 
